Cirkus Prütz är tillbaka med albumet Manifesto, vilket blir gruppens fjärde fullängdare. I min mening är Cirkus Prütz Sveriges bästa bluesrockband. Träffsäkerheten i musik, texter och aura går inte att ta miste på. Gruppen besitter den där magin som det ibland talas om, att göra rätt inom boxens ramar och få det att låta så bra. Stilen är som bekant bluesrock med drag av klassisk hårdrock och det finns även en experimentell ådra inom gruppen. Texterna speglar till stor del det jag skulle vilja beskriva som ”Blues Poetry”, alltså att de är trogna och kan sin bluesrockiga historia och anpassar texterna därefter på ett stilrent och klockrent sätt. Men i nästan alla album de släppt finns det låtar som har en mer personlig eller nutida prägel, vilket jag ser som en styrka för gruppen och omväxlande för lyssnaren.
Gruppens uppsättning består av Christian Carlsson (huvudsång, gitarr), Franco Santunione (gitarr, sång), Jerry Prütz (bas, sång) och Per Kohlus (trummor). En stor nyhet på Manifesto är att albumet är producerat av ingen mindre än Peter Tägtgren. Som den skickliga producent han är, har han även den här gången lyckats arbeta fram ett välproducerat album, helt i linje med vad Cirkus Prütz själva brukar åstadkomma i studion. Peter Tägtgrens stora bidrag torde vara att få gruppens sound att låta tidlöst och relevant idag, om jag ska förstå det jag kunnat läsa mig till, att agera ett bollplank för gruppens nya album.
Går vi till låtarna finns det inte riktigt något svagt spår på albumet, utan det är stabilt rätt igenom. Det finns låtar som har snabbare takter och tyngre sound, vilka kännetecknas av kraftfulla gitarriff och energiska trumkomp. White Knuckle Blues är en klockren låt där man kan höra de tydliga ZZ Top-influenserna (vilket visar sig i flera låtar). Drinking Muddy Water är en bra blandning mellan Blues Poetry och hårdrockiga riff. Handyman Boogie drar, som titeln avslöjar, åt boogie-woogie-hållet med en stamina som storheter likt AC/DC bemästrar. Låtens text är intressant då den handlar om Peter Stormares karaktär Karl Hungus i filmen The Big Lebowski. Living Like A God är en rock’n’rollig låt med en självlysande sång. High Roller (Try Me Out) är en intensiv och drivande bluesrocklåt som i sin helhet blir kompakt.
Sen finns det låtar i mer traditionellt blues-tempo. Här har vi den lugna Walking In The Rain, som har ett fint flyt med enklare komposition och där helhetskänslan blir så bra. Låten känns av det modernare slaget och som kan nå bredare lyssnare. Sen finns The Blues Is The Cure, som är något tyngre med flödande gitarrharmonier som ger sig till känna.
Sen finns det låtar jag skulle kalla mer experimentella, även om det är bluesrock i grunden. Twenty4seven Blues är en låt med upphöjd aura och groove rätt igenom – en låt som en lyssnare ska sugas in i från början till slut. Det är beskrivningar som också skulle kunna passa inom stoner eller sludge. Pack Your Bags är en sån där låt där texten känns lite mer personlig och fritänkande för gruppen. I solot/sticket tar även medlemmarna ut sig rejält och jammar loss. Avslutningslåten Water Into Wine är nog den mest experimentella låten och en av albumets mest intressanta. Ungefär som att blues och spaghettiwestern-soundtracks möts i ett. Blusen med sitt tempo och lyskraft. Hos spaghettiwestern kan vi höra de mörka och ödsliga tonerna, inte minst av trummisen Per Kohlus. Men så också de släpiga rytmerna som gifter sig väl med bluesen, likaså gitarren som varvar visslande komp med bluesiga licks. En otroligt fin låt, hatten av!
Cirkus Prütz har gjort det igen, släppt ett fantastiskt album och visar varför de är bäst i klassen i vårt land inom bluesrocken. Det är en värdig uppföljare till föregångaren Blues Revolution, och samarbetet med Peter Tägtgren visar på gruppens ambitioner att inte vara nöjda utan jobba hårt och blicka framåt.
Genre: Bluesrock
Skivbolag: Metalville Records
Betyg: 4/5
Bästa låtar: White Knuckle Blues, Drinking Muddy Water, Walking In The Rain, High Roller (Try Me Out), Water Into Wine
Recension av: Anthony Ceylan
