Det finns nog många i vårt avlånga land som kan skriva under på att det inte är det lättaste att komma tillbaka till jobbet efter en utbrändhet. Och inte är det lättare inom musikbranchen. Men Mia Karlsson är tillbaka, och dessutom med flera projekt samtidigt: som soloartist, som turnébasist med The Gems, och såklart där vi är med vana att se henne: som frontfigur i Cruicified Barbara. Soloplattan är djupt personlig och i en rogivande, folkig singer songwriter-stil. Anna Mattsson ringde upp Mia Karlsson på releasedagen för solodebuten Coming Home.
Berätta om hur Coming Home kom till!
Ja… när jag var liten… haha… Nej, men det började väl med att producenten till albumet, Pontus Frisk, hörde av sig till mig för ett och ett halvt år sedan, ungefär, och undrande om jag ville göra musik ihop med honom. Vi gjorde några låtar tillsammans för ca 10 år sedan och jag älskade verkligen att jobba med honom då. Det blev så coola grejer. Men sedan rann det ut i sanden för vi hade olika saker för oss, så det blev inget av det. Jag har ändå haft det i bakhuvudet att jag har velat jobba med honom igen, någon gång i framtiden. När han hörde av sig var jag mitt uppe i mina socionomstudier och jag tänkte att det blir för stressigt, så vi tar det när jag tar examen. Det skulle väl ha varit nu, eller förra året i maj. Men när jag la på kände jag att det var fel svar. Jag har ju inte hållit på med musik, mer än några enstaka gig under 8-9 års tid. Jag hade börjat skriva lite grann då när han hörde av sig, men jag hade ingen tanke på att göra en platta. Det har kommit tillbaka successivt sedan jag la av, så idag är det födelsedag för den plattan.
Musikaliskt rör vi oss ganska långt ifrån Crucified Barbara. Upplever du att du tar dig an skapandeprocessen på samma sätt oavsett vilken genre du skriver i?
Jag skulle säga att det är ganska annorlunda. I det här projektet kommer låtarna ganska av sig själv. Det är texter och melodier som liksom behöver komma ur mig. De kan dyka upp lite när som helst när jag har en känsla i kroppen som jag liksom bara vill skriva ner och så blir det musik på något sätt. Jag har skrivit sådana låtar ända sedan jag började spela gitarr när jag var 14-15 år. Så för mig har det varit ett naturligt sett att göra musik, men jag har aldrig gjort något av det. Så det känns väldigt kul att vara igång med det och kunna släppa en skiva
Är det då alltså några låtar på skivan som är väldigt gamla och har hängt med dig länge?
Ja, framför allt är det låten ”Breathe now”, som jag skrev till en vän som tog sitt liv för ungefär 20 år sedan. Det var en sådan låt som jag inte skrev för att den skulle släppas eller bli något. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle släppa en soloskiva eller spela akustiskt som jag gör nu, utan det var mest bara för att jag gjorde en låt. Och den har jag spelat på sedan dess, så den har liksom hängt kvar och jag kände att jag vill nog släppa den. Den blev ju väldigt fin med Pontus hjälp och bandet.
Har du någon personlig favoritlåt på albumet och varför?
En personlig favorit, om man får ha det, och det tycker jag att jag får, är ”Would you” och det är en ganska ny låt; en sådan låt som man liksom får göra till sin egen. Det som jag gillar med den är produktionen på den som Pontus gjorde. Jag skickade den till honom med sång och gitarr och produktionen han gjorde är mer suggestiv, inte en vanlig singersongwriterstil. Ingen låt på skivan är kanske det nu, haha. Men jag gillar den, den är lite drömsk, liksom. Det var en av de första låtarna som vi jobbade på och jag blev liksom såhär: ”Kan jag låta såhär? Det låter som riktig musik!” Men det kunde jag tydligen! Det har hänt så mycket i mitt låtskrivande. I början när jag fick den låten funderade jag mycket: ”Kan jag låta såhär? Vad ska folka tänka om det? Kan jag spela det här live?” Alltså, jag spelade ju låten live, men jag hade så mycket issues i huvudet. Det blir så när man ger sig in på nya marker.
Jag upplever det också som ett mycket personligt album. Håller du med om det? Och gör det att det känns skrämmande att släppa plattan?
Först tänkte jag nog så. ”Vad är det egentligen för texter jag hänger ut nu till alla som vill?”, men jag är liksom trygg med dem, och att de har varit eller är viktiga för mig. De gör musiken rättvisa och det är så jag skriver de här låtarna. Jag får också fin feedback från personer som hör av sig och tycker att vissa låtar har hjälpt dem. De lyssnar på dem för att känna sig bättre eller för att inte känna sig ensamma. Det är ju den finaste feedbacken man kan få! Nuförtiden går jag mycket på min intuition; om det blir skavigt i kroppen när jag gör något eller tänker på något eller om det bara är lugnt. Och jag kan vara utlämnande, det känns okej.
Ja, vi behöver mer sånt, tänker jag!
Ja, men ibland har jag verkligen tänkt: ”Men Gud, ska jag släppa det här! Det blir ju superdeppigt!” Men jag tror att man lyssnar på det man behöver. Jag tycker själv att när jag har sökt mig till en viss typ av musik har den blivit väldigt viktig och sagt det jag behövde höra. Men halvår eller år senare, när man inte är i den perioden länge hör man inte längre vad som var så bra med den där musiken, egentligen. Jag tror att man tar till sig det man behöver, oavsett om det är texter eller ljudbilder. För vissa är det nog bara en låt, medan andra lyssnar på budskap. Man får göra vad man vill med min musik!
Du nämner din utbrändhet i pressmeddelandet m.m. Tycker du att vi pratar alldeles för lite om utbrändhet och arbetsmiljön inom musikbranschen?
Ja, just inom musikbranchen skulle jag nog säga det. Där har jag nog inte hört det. Jag kanske inte har varit så mycket out there heller. Däremot, när jag har pratat om det i typ poddar och sånt har många musikerkollegor hört av sig och sagt att de förstår precis och att de har varit med om samma sak. Jag tror att det är skitviktigt att prata om det och lyfta det. Jag pratade inte direkt med någon om det när jag inte orkade mer, egentligen. Men jag visste nog inte hur jag skulle göra det. Det är ju så att man blir utbränd eller utmattad på jobbet, men man förminskar det lite och tänker ”Men jag spelar ju musik och det är en kul grej.” Men om man samtidigt har ett annat jobb så fort man är hemma, och bandet när det väl rullar på… ja, då kan det hända saker dygnet runt. Så är det med alla frilansjobb. Det beror ju i för sig på hur man lägger upp det, så upplägget vi hade förut fungerade inte för mig. Så att prata med varandra om sådana saker tror jag är viktigt. Känner man det måste man erkänna att man inte orkar hålla på med det här eller att man måste ta en paus.
Ja, det är ju som du säger mycket lättare att säga att man inte orkar om man jobbar ett vanligt 9-5-jobb, men jobbar man med sin passion blir det en helt annan grej.
Ja, jag tänker att det är så med alla sådana jobb som man behöver jaga lite för. Typ fotograf eller journalist, då tänker man nog lite samma som om man spelar. Man kanske har kommit fram till att man ska ha en paus och vara lediga, till exempel. Men så dyker det här, och det här och det här upp, och då är det självklart att vi tar det. Det är svårt med det där.
Ja, för det är ju inte så att man skulle säga ”Ja, jag jobbar på min semester, det är ju så kul!” på något annat jobb.
Nej, exakt! Det skulle man ju aldrig göra! Och nu när jag känner att jag har fått en andra chans i musiken, så tycker jag att det blir väldigt intressant, för jag observerar allting, och mig själv, lite utifrån. Jag vet mer om mig själv och hur jag funkar. Jag märker också vad som inte funkar. För det är ju inte så att jag har återhämtad mig och blivit en helt ny människa. Jag triggas ju ändå av samma saker. Jag har ju fått massor av tillbakakakor. Men det går ju lättare att hantera det nu. Och jag kan använda det som en varningsklocka.
Du har ändå kommit tillbaka till musiken, med vad som utifrån sett är dunder och brak: Det här soloprojektet, en återförening av Cruicified Barbara och turnerande med The Gems. Tänkte du att det skulle bli så?
Absolut inte! Jag hade inte en tanke på det. Alltså, för kanske 3-4 år sedan hade jag en tanke på att det hade varit kul att jag och de andra medlemmarna i det som då var mitt före detta band Cruicified, hade träffats och pratat och kanske spelat ett par låtar tillsammans. Men då ville jag absolut inte stå på en scen. Jag har ändå gjort ett par gigs under åren. Typ gästa ett coverband, och det har varit väldigt kul, och bra för mig att känna att det är kul med musik. Det var ju egentligen bara allt runtomkring. Men jag hade jättesvårt att se mig själv stå på sen igen, i alla fall på ett professionellt sätt. Det skulle i så fall vara bara för att ha kul och bara ibland. Men det började nog med att Donna Cannone frågade om jag kunde vara gitarrvikarie på några spelningar när de släppte sitt album, och de är ju så underbara människor och jag älskar den skivan som de släppte, så jag kände att jag var tvungen att testa, och det blev startskottet på att ta mig tillbaka till rockscenen. Så det har krupit sig på och det har känts som att det har varit kul. Lusten kom att skriva låtar och göra mitt soloprojekt. Så nu känner jag att vi kör all in. Jag vill alltid göra en massa olika saker och det blir lite rörigt. Men såklart blir jag lite rädd. Det är ett osäkert liv att livnära sig på musik, men jag tar den här chansen nu och då får jag göra det 100%. Så får jag ju se. Det går ju upp och ner, allting, hela tiden, men just nu tycker jag att det är ganska kul, och det är mycket med Cruicified nu. Vi ska repa inför Sweden Rock, så det är lite press, men det ska väl gå bra tänker jag.
Hur var det när ni repade för första gången tillsammans igen?
Vi stod ju på scen tillsammans för sista gången för 10 år sedan, ungefär. Vi träffades och bara snackade lite igen för ungefär ett år sedan. Och i höstas kände vi bara att vi måste träffas och repa tillsammans. Jag var ju den som la ner musiken helt och de andra har fortsatt spela. Och nu när jag ändå är ute och spelar rock så måste vi testa. Och det var jättekul! Vissa låtar hade vi glömt bort helt, men när vi inte tänkte på det så satt de. Det var mer när man började tänka på hur ett visst riff gick som man inte kom ihåg, men sedan satt hela låten. Men det känns jättekul, och det känns verkligen som att komma hem, och det är därför jag också har döpt min skiva till Coming Home, för att det blir en symbol för att jag känner att jag har kommit tillbaka till något som har saknats i mitt liv under så många år nu. Jag har inte medvetet längtat efter det, för att det har varit så förknippat med stress och ett liv som jag inte vill vara i, men det är på ett annat sätt nu, och jag känner att nu när jag kommer tillbaka med lite andra perspektiv känner jag mig hemma.
Ja, det är ett så lugnande album att lyssna på, så det märks verkligen att det finns en balans.
Vad kul att höra! Det gör ju att jag får utlopp för den här sidan som behöver skriva den här musiken och sjunga de här låtarna. Jag vill vara i det här lugna. Mitt nervsystem behöver göra sådan här musik, för att kunna göra rock också. Då blir det en annan infallsvinkel på rocken med Cruicified. Det blir inte så stort. Jag tror inte att jag skulle kunna spela bara hårdrock nu. Jag behöver båda.
Kvällen efter intervjun hölls ett hejdundrande releaseparty för Coming Home på mysiga Gamla Enskede Bryggeri i södra Stockholm. En strålande Mia möter oss klädd i en glamorös långklänning, och sedan bjuder hon på en stämningsfull akustisk spelning med hela albumet som setlista. Albumet släpptes via Ninetone Records den 11 april.
Livebilderna är tagna av Maryline Stein.
Intervju av Anna Mattsson