Angeline från Ljusdal, Hälsingland, är tillbaka och släpper nu sitt senaste album Rhythm of One. Angeline utmärks av en lång karriär och att bandets kärna består av vänner som älskar att spela musik. Bandet bildades 1987 och deltog samma år i tävlingarna Rock-SM och Musik Direkt med stor framgång. Angelines kommande år var något svajiga, där eget inspelat material varvades med covers för att få spelmöjligheter. Personliga vägval och öden inom bandet gjorde också att de inte alltid hade en tydlig riktning framåt. Det sorgligaste kapitlet var när originalsångaren Jörgen ”Sigge” Sigvardsson avled 1995 efter en lång kamp med en hjärtsjukdom, som han haft sedan 1989. Sjukdomen påverkade under åren hans förmåga att leverera på scen. Efter hans bortgång byttes flera medlemmar ut, och Angeline kom under en period att spela mestadels covers. År 2007 bestämde de sig dock för att återförenas i en hyllningsshow för Sigge, och mottagandet var så pass bra att bandet 2010 valde att släppa sitt första nya album på 20 år. Sedan dess har bandet släppt ytterligare tre album, och Rhythm of One blir deras femte.
Bandets nuvarande medlemmar har alla varit med sedan starten. De består av Joachim Nilsson (sång, gitarr, keyboard), Jan-Eric Arkegren (gitarr), Ulf Nilsson (bas) och Torbjörn Jonsson (trummor). Bandets stil har sedan starten varit en blandning av hårdrock och AOR, och de har nämnt Bon Jovi, Europe, Iron Maiden och Queensrÿche som sina största influenser. Bandets namn är taget från en låt av Paul Sabu, vilket visar att de hade koll på AOR-världen redan från början.
Rhythm of One visar sig vara en varierad skiva, ur min synvinkel. Albumet varvar några höjdpunkter med vissa nedgångar. I låtar som ”Got Me Running” och ”Can’t Get Enough”, som är hårdrockslåtar, känns kontrasten mellan vers och refräng för stor, där refrängerna känns för försiktiga och för långt ifrån versernas sound. Avslutningslåten ”Til’ The Bitter End” har ett rock’n’roll-driv men lider av en sviktande sånginsats. Det finns också ett par AOR-låtar på skivan, som ”Something’s Gotta Give”, ”Now You See It (Now You Don’t)” och ”When We Were Young”. De är stabila men passerar ganska snabbt utan att lämna något bestående intryck.
Det finns dock en del positiva sidor på albumet. Öppningslåten ”Peace, Love & You” är en Def Leppard-inspirerad låt som är väldigt tajt och rak, med skarpa gitarrer och en tydlig hook. ”Hope Love & Everything” påminner om föregående låt men är mer dynamisk i sin struktur. Dessutom är kontrasten mellan vers och refräng bättre balanserad och skapar en upplyftande känsla. Titelspåret ”Rhythm of One” har ett bra driv med både basgång och gitarr. Sången är djup och känslosam, och jag gillar särskilt när de pratsjunger i sticket efter solot. ”Heal” är en hårdrockslåt med starka 1980-talsvibbar. Låten är dynamisk och har bra dubbla gitarrer som kompletterar varandra.
Angeline har en intressant historia och bakgrund, och det är lätt att bli charmad av bandets enhet och stabila grund. Materialet på det här albumet är varierat, men om man ska plocka fram de bästa bitarna har jag försökt redogöra för både höjdpunkterna och svagheterna, såsom jag ser det. Med tanke på bandets förutsättningar har de gjort ett ganska bra jobb med detta album, som jag tror kan tilltala fans av AOR och melodisk hårdrock.
Genre: Hårdrock, AOR
Skivbolag: Blow Your Fez Off Music
Betyg: 3/5
Bästa låtar: Peace, Love & You, Hope Love & Everything, Rhythm of One, Heal
Recension av: Anthony Ceylan
