Axel Rudi Pell är tillbaka med sitt 22:a album Risen Symbol. Likt alla plattor sedan Ocean Of Time (1998) frontas han av Johnny Gioeli (Hardline). För er som ej har koll på Axel Rudi Pell är han en Tysk gitarrist som var med i bandet Steeler under 80-talet.
Tidigare har han frontas av vokalister som Rob Rock (Impellitteri) och Jeff Scott Soto (ex-Yngwie Malmsteen, Talisman, etc).
Min relation till Axel Rudi Pell är något av en hatkärlek. Det finns ett gäng alster som jag verkligen älskar. Framförallt låten Edge Of The World från Shadow Zone (2022). Givetvis håller jag balladen Forever Angel väldigt högt också från Kings & Queens (2004), samt några av balladerna (covers) som Hallelujah och In The Air Tonight. Johnny är en fantastisk sångare som jag tycker håller hög kvalitet än idag. Stundtals sitter Axel Rudi Pells låtskrivande, men redan sedan första plattan har kvaliteten på låtar spretat och lika så har framförallt produktionerna spretat hejvilt. Ena stunden älskar jag bandet. Och andra stunden ryser jag av hur omodernt och dåligt utfört en hel del saker är.
Hur står sig då hans 22:a album, mot de tidigare och starkaste alsterna?
Vi kan ju börja med att säga att i mitt tycke har alla plattor (räkna bort de 6 plattor han släppt som är ballad samlingar, där också mesta låtarna är covers) låtit likadana. De är skrivna på samma sätt, det är samma typ av återanvändande av riff, produktionen har inte varit något vidare modernt och det är rätt enformigt, med någon enstaka låt som sticker ut. Jag har ofta känt att Axel är den svagaste länken i bandet, både som sologitarrist och låtskrivare, där han ibland skiner igenom. Mer sällan nu för tiden tyvärr, jämfört i början av karriären. Det är som att han inte har utvecklats alls, utan det skriker att han är “set in his ways” och att det var “bättre förr”.
Skivan börjar med ett intro med namnet The Resurrection. Ett intro som inte direkt sticker ut i mängden. Orientaliska vibbar, vilket går lite hand i hand med albumomslaget som är ett av de snyggare han haft på ett tag.
Sedan kommer Forever Strong, som börjar med att låta som en stökigare b-kopia på Fast As A Shark (Accept). Johnny kommer in på versen och tack och lov för det. Hade Axel haft en sångare som inte hade en tydlig röst-id och identitet hade detta varit så brutalt slätstruket. Produktionen (på det instrumentala, framförallt trummorna) lämnar en hel del att önska. Johnny’s produktion på sången tycker jag funkar bra. Snyggt vibrato a la Tobias Sammet på refrängen av Johnny. Om man bortser från introt till låten är denna låt inte så hemsk faktiskt. Problematiken är väl att jag inte skulle plocka ut och lägga den i en lista. Men skulle jag spela denna skiva igen skulle jag inte skippa låten.
Härnäst kommer Guardian Angel, som ger lite Heat Of The Moment (ASIA) känsla i introt. Här låter Johnny lite smått ansträngd på verserna, vilket kändes lite oväntat. Mycket sitter troligen hur melodin och sången är skriven. Det blir lite väl gällt på sången. Refrängen är väldigt enformig och väldigt omodern, även för att vara Axel Rudi Pell.
Tredje spåret, jo men visst, här kommer en cover på kanske en av de mest uttjatade låtarna att göra en cover på, givetvis Immigrant Song av Led Zeppelin. Att man ens vågar göra en cover på denna efter att Gotthard körde den på Made in Switzerland? Nog för att Johnny är en fantastisk sångare, men även han visar att det krävs en viss typ av sångare för att lyfta denna låt. Typ en ung Robert Plant eller just Steve Lee (Gotthard). Denna cover önskade nog ingen.
Darkest Hour kommer härnäst. Ett klassiskt Axel Rudi Pell riff inleds, med en synth som bygger lite dynamik. I verserna låter Johnny mer som sig själv, det känns inte ansträngt utan det låter precis som det ska. En bättre refräng, lite enformig men melodin är bättre än exempelvis Guardian Angel.
Nästa spår är Ankhaia. Återigen låter Johnny mer ansträngd i rösten. Tydliga Gates Of Babylon (Rainbow) vibbar i denna. Om ni inte trodde det gick att bli enformig, gissade ni fel. Låten är 10 minuter lång och det främsta består av Johnny sjunger “ah ah ah” om och om igen, med allt för långa partier där det inte händer tillräckligt mycket intressanta saker. Det märks att Axel inte direkt är någon Richie Blackmore. Eller ja, Axel kanske spelar bättre än Richie just idag. Vilket som, denna låt får betyget: SNARK!
Hells On Fire, flyger förbi mig direkt.
Crying In Pain kommer härnäst. En ballad, som i introt låter exakt som deras version av In The Air Tonight. Johnny låter kraftigt ansträng i det höga registret och låten är skriven precis som vilken annan Axel Rudi Pell-ballad. Ja, med exakt samma trumfill innan refrängen som alla andra ballader.
Härnäst Right On Track. Nej, det är verkligen inte Right On Track, långt ifrån. Lika enformig som tidigare låtar i samma stuk.
Sista spåret är Taken By Storm. Jag vet inte vad ni känner kära läsare, men jag är då inte Taken By Storm av denna skiva. Och inte heller av denna låt.
Sammanfattning: Det skaver ju lite att behöva såga en skiva som Johnny Gioeli sjunger på. Men inte ens han kan rädda denna dynga till skiva. Kan någon snälla sätta Axel Rudi Pell i en låtskrivarkurs? Det finns inte mycket mer att säga om denna skiva, mer än vad jag sagt, än att jag nog aldrig kommer att lyssna på den igen. Jag hade tänkt säga att om någonting var positivt, var det att det iallafall bara var 10 spår på skivan, vilket jag brukar känna är optimalt om det är bra låtar. Men nu är ju inte fallet så, vilket gör att 10 låtar till och med var för mycket.
Artist: Axel Rudi Pell
Album: Risen Symbol
Releasedatum: 14/6-2024
Skivbolag: Steamhammer
Betyg:
