Till den som inte har sett SVT:s briljanta dokumentär Glam, sweat and Tears från förra året, kommer här en uppmaning om att se den. Det är nämligen där den här berättelsen tar sin början, i alla fall för mig. Egentligen började den redan 1968.
Glamrock har alltid varit min grej. De spektakulära scenkläderna, sminket och den medryckande musiken var det som från början väckte mitt intresse för rock överhuvudtaget. Även om musiksmaken har breddats ganska rejält sedan de nedre tonåren har de band jag håller högst fortfarande åtminstone ena foten stadigt i glam.
När dokumentären om Tears först kom ut skämdes jag lite. Här har jag suttit och kallat mig glamrockare sedan tidiga tonåren, rest långväga för att se det som finns kvar av Sweet, och grävt i otaliga skivbackar efter 70-talets snyggaste singelomslag, men har på något, förunderligt vis ändå missat Tears. Ett band som inte bara är allt jag älskar med musik, och dessutom är svenska, utan också fortfarande är fulltaliga och står på scen med smink och platåskor. Hur hade jag kunnat missa dem?
Någon som däremot inte hade missat dem är min vän Noah Wallace. För den som har sett dokumentären på SVT kanske namnet klingar bekant. Han är givetvis med i den, för ingen annan är bättre lämpad för rollen som en internationell expert på glamrock. Noah, som trots att han inte ens var född när det begav sig, är i stort sett är en vandrande encyklopedi av 70-talets glitterrock. Jag har aldrig träffat en människa med mer kunskap och genuin passion för en musikgenre än Noah. Våra vägar korsades för första gången när han DJ:ade i Europa tillsammans med Martin Axén från mitt husgudaband The Ark. Sedan dess har han gjort ett par Euopaturnéer med sitt eget band Hammered Satin, och jag har varit på ett par resor i hans hemstad, Los Angeles. Nu befann han sig åter igen i Sverige för att stå bakom DJ-båset, shoppa loss i Stockholms skivbutiker, och såklart, äntligen få träffa de svenska glamrockpionjärerna.
Efter framgången med dokumentären blev Tears självbetitlade debutalbum, med hits som ”The Ballot Band” och ”Anywhere, Anytime, Anyone”, svårt att få tag på. Priserna på den rosa albumet med det ikoniska blåa ansiktet på baksidan låg på fyrsiffriga belopp, om man ens kunde hitta ett ex. Nu är detta inte längre ett problem, eftersom Sound Pollution har återutgett albumet, på både rosa och svart vinyl. Detta skulle firas med en akustisk spelning och signering på Skivfönstret i Nynäshamn. Tyvärr ställde ett visst virus till det, så spelningen blev inställd, och för signering fanns bara sångaren Lars Fubbe Furberg och bandets andre trummis Tomas Tompa Ericsson. Jag, Noah och vår vän Thomas Blondi Lönnhammar är ändå förväntansfulla när vi kliver in i den lilla butiken.
Det är svårt att säga om det är bandmedlemmarna som är gladast att se Noah, eller tvärt om. En sak är säker, det här är kärleken till musik när den är som allra mest glädjefylld. Skivor signerades, tacksamhet uttrycktes, och bilder togs. Noah kom dessutom därifrån med en liten bunt Tears-merch från 70-talet.
Till slut glider vi från skivbutiken till en närliggande restaurang, och får sällskap av Fubbe och Tompa. Samtalet rör sig såklart kring Tears och glamrocken som helhet. Vi pratar om allt från deras turné med Chicory Tip i mitten av 70-talet till när de gästades av Ola Salo för bara några år sedan. Vi återkommer ofta till Sweet, ett band som vi alla älskar. Tears spelade aldrig tillsammans med dem förrän under 2000-talet, men de betyder inte att de inte möttes, och nog fanns det anektdoter som uppskattades av ett ”för ungt” Sweet-fan som jag. En och annan Sweet-cover kan smita in i Tears set och när bandet ville spela ”Co-Co” uppstod lite av ett problem, eftersom de inte kunde urskilja texten, men efter att Sweets spelning på Scandinavium 1976 frågade Fubbe helt enkelt Brian Connolly vad han egentligen sjöng. Som en äkta brittisk gentleman erbjöd sig då Brian att skriva ned hela texten, och fick dessutom fortsätta skriva utomhus, då vakterna ville stänga backstagen.
Glamrocken lever och frodas, och det har den gjort i över 50 år, även i lilla Sverige. För den som, liksom jag, inte kan få nog kommer Tears att spela på Terminalen i Stockholm den 5 november.
