Brittiska Sleep Token har numera blivit lite av ett fenomen inom metal-värlen och det är faktiskt inte så svårt att förstå. Musiken i sig är väldigt innovativ och speciell, sångaren i bandet (känd som Vessel) är väldigt expressiv och talangfull, och likt band som Ghost, Slipknot, Rammstein osv. har de förstått från första början att det räcker inte med att göra bra musik om man ska sticka ut lite extra, då är den visuella aspekten minst lika viktig. Vissa musiknördar har till och med gått ut och sagt att Sleep Token är hårdrockens räddare. Mitt snabba svar på detta är att ingen kommer här för att rädda något och hårdrocken behöver inte räddas från nånting, sticker ett band ut på det här viset och når en någorlunda bred publik är det bara att konstatera att de har nånting gemensamt med Gojira, Metallica, Pantera, Mötley Crüe, Guns N’ Roses och banden jag nämnde här tidigare.
Sleep Token grundades år 2016 i London och Take Me Back To Eden är namnet på tredje och nyaste studioalbumet som vi ska prata om den här gången. Bandmedlemmarna kör ungefär samma visuella koncept som Ghost där alla är maskerade, sångaren är känd som Vessel och alla andra medlemmar är helt anonyma. Själva musiken skulle kunna definieras som ambitiös och rätt spretig, den innehåller inslag av allt från progressiv metal, alternativ metal och djent till post-rock, electronica, pop, indierock och R&B. Det låter kanske som en konstig och näst intill bisarr blandning, men det fungerar och mycket har att göra med att bandmedlemmarna är otroligt skickliga.
Take Me Back To Eden är lite av en snackis och har fått ganska skapliga betyg av bland annat NME, Kerrang! och Blabbermouth, men hur bra är Take Me Back To Eden egentligen? Är hypen kring Sleep Token överdriven eller inte? Låt oss ta reda på det.
Albumet börjar med första spåret Chokehold som inleder svagt med Vessels sångröst i centrum, byggs upp sakta och går över till feta riff och atmosfäriska melodier i bakgrunden. Man reagerar ganska snabbt på allt som händer under låtens gång och Vessels sånginsatser är 10 av 10. Därefter går vi över till vad som är en av mina personliga favoritlåtar i albumet, nämligen The Summoning. Här tar man alla ingredienser i förra låten ett steg längre, lägger till vissa partier med harsh vocals, klockrena gitarrsolon och man får nästan gåshud av hur känsloladdade melodierna är.
På plats nummer tre har vi Granite som är albumets kortaste spår och känns i början som vilken modern popdänga som helst, tills man överraskas av tunga gitarriff. Ett ganska snyggt sätt att sammanfatta allt som är Sleep Token på 3:45 minuter och vid sidan av att melodierna är väldigt pop-orienterade måste jag säga att det låter rätt intressant och harmonierna är väldigt lyckade. Fjärde spåret Aqua Regia fortsätter på ungefär samma popformel som förra låten och känns lite mer avskalad då gitarrerna är väldigt diskreta, men vi bjuds istället på ett klockrent pianosolo och härliga atmosfäriska melodier. Även om det rent tekniskt är en poplåt går det inte att ogilla den och det kanske är en välbehövlig paus efter allt ös.
Från det går vi över till Vore som är det hårdaste och mest aggressiva vi lär hitta i albumet. Inledningen är väldigt stark med tunga gitarrer och harsh vocals, men så småningom kommer det in lite melodiska partier och bjuder på en häftig kontrast. Vet inte om jag kan kalla den för favorit än så länge, men väldigt intressant och säkert en favorit bland hardcore metalheads. Efter denna rena käftsmäll till låt går vi över till ännu mer lugn och melankoliska melodier i form av låt nummer sex Ascensionism. Med tanke på att den låten är över 7 minuter lång förväntar man sig att det ska hända mycket i den, och det gör det också. Från lugnet i början går det över till ett trap-aktigt beat och från och med andra halvan kommer det även in ett parti med tunga gitarrer och lite harsh vocals. Mot slutet växlas det flitigt mellan allt detta och det känns lite som en låt som kan växa ju mer man lyssnar på den.
Svagaste punkten i albumet är utan tvekan DYWTYLM. Den låten är 100% modern pop av sämsta sorten, väldigt enformig och livlös. Förstår inte riktigt vilket syfte den fyller. I övrigt finns det några låtar i andra halvan som bara är okej, nämligen Rain, Are You Really Okay? och Take Me Back To Eden. Den sistnämnda har vissa klockrena partier men vad som får den lite på fall är att strukturen känns en aning slarvig. The Apparition är bra och bäst i hela andra halvan är tveklöst Euclid. Ännu en skicklig sammanfattning av vad som är Sleep Token och ett avslut på albumet som inte kunnat bli bättre. När det kommer till ljud och produktion finns det ingenting att säga då allting är felfritt, inte konstigt när man jobbar för giganten Spinefarm.
I överlag är Take Me Back To Eden ett bra och intressant album som bjuder på ett rätt innovativt och ovanligt ljudlandskap. Ett sådant som inte går att ogilla med tanke på att det finns gott om talang i bandet. Med det sagt förstår jag hypen som uppstått kring Sleep Token. Vi står inför nya potentiella giganter inom hårdrocken som skulle kunna gå till historien som legender. Vissa må jämföra med Ghost och Slipknot på grund av anonymiteten och maskerna, men jag skulle vilja påstå att Sleep Token är en klass i sig då man vågat experimentera och landa in nånting som låter nytt, fräscht och ganska långt ifrån det man redan känner till inom hårdrock i överlag. Take Me Back To Eden är redan över en månad gammalt, men ifall du som läser inte redan gjort det får du gärna gå in på Spotify och lyssna.
Band: Sleep Token.
Titel: Take Me Back To Eden.
Genre: Progressive metal/djent/pop/R&B.
Skivbolag: Spinefarm.
Releasedatum: 19 maj 2023.
Lucas LMZ Zimmermann.
