Det franska bandet Nightmare släpper nytt album med Encrypted. Nightmare är ett av Frankrikes mest klassiska heavy metal-band då de startade redan så tidigt som 1979 och var väldigt aktiva under 1980-talet där de nådde vissa framgångar. Bandet kom dock att upplösas 1988, för att sedan återkomma 1999. Det är viktigt att hålla koll på historiken då det finns ett tydligt före och efter i bandets stil. Under 1980-talet var de mer ett renodlat heavy metal-band. Sedan 1999 har rötterna bevarats men många bedömare har även menat att de spelat mer power metal. Det kan jag hålla med om då det varit mycket speed, tydliga hooks och mer melodisk sång i många av de senare albumen.
Man skulle egentligen också om man vill vara ännu petigare mena att bandet gått in i en ny epok sedan 2015 då de sedan dess enbart haft kvinnliga sångerskor. Det hade de inte tidigare så det var något nytt med bandet när de tog det beslutet. Sångerskorna har varit belgiska Magali Luyten på albumet Dead Sun (2016) och franska Madie på albumet Aeternam (2020). Nightmare har på dessa album fått överlag positiv kritik, så deras drag får bedömas ha varit lyckade. Men på detta album finns en nyhet, kan ni gissa? Ny kvinnlig sångerska! På Encrypted gör nu franska sångerskan Barbara Mogore entré. Det blev möjligen snurrigt med alla sångerskor men det finns även stabilitet hos Nightmare i basisten Yves Campion. Han är den ende originalmedlemmen kvar och bandets ledare. En annan rolig fakta är att han är mångårig chefredaktör för det franska metal-magasinet Metallian.

Om det är något jag vet om klassiskt franska heavy metal-band från 1980-talet så är det att de är väldigt influerade från den engelska metal-scenen, skickliga på gitarriff, tungt driv blandad med speed och väldigt distinkt sångröst. Samma kan sägas om Nightmare och jag tycker mig även höra dessa stildrag genom deras alster även om bandet utvecklat sitt sound genom åren. Jag kan verkligen tipsa läsare att kolla upp klassiska franska heavy metal-band! Men nu är det dags att bedöma Encrypted!
Överlag känns det som att Nightmare tagit ett annat kliv med det här albumet, till skillnad från de två föregående albumen Dead Sun och Aeternam. Skillnaden är just Barbara Mogore, som med sitt intåg bidrar med clean sång blandad med growl och ett närmande till mer ”modern metal”. Detta skiljer sig mycket sångerskorna Magali Luyten vars stil var mer klassisk heavy metal, och Madie som känns närmare sångerskor som de i Metalite eller Amaranthe. Känslan jag får i alla fall är att det är en trend att rekrytera sångerskor som bemästrar både clean- och growlsång för att få en nytändning eller göra sig relevant igen. Nu har Nightmare valt att dra det här kortet så hur återspeglas det i låtarna?
Jag kan direkt säga att musikaliskt är det inte mycket att klaga över. Nightmare sprutar ut sig power, speed och till och med lite thrash på sina håll när gitarrerna ska diktera tempot och melodierna. Låtarna är i stort sett byggda på hookar, som ju är väldigt viktigt för band idag som ska låta mer moderna. Trummorna är väldigt anpassade till power metal på ett föredömligt sätt. Basen kan avnjutas, det är ju ändå Monsieur Campion som rattar!
Om jag ska gå igenom låtarna vill jag nog separera dem som har growl inslag mot de som inte har det. Även om growl kan vara begränsad till en endaste mening i vissa låtar, så är skillnaden alldeles för påtaglig mot förut. Även om låtarna kan vara bra så är jag rädd att många som följt gruppen länge kan börja jämföra med hur det låtit förut och man kan reta sig lite på det. Låtarna The Blossom of my Hate, Saviours of the Damned, Encrypted, Incandescent Borderlines och Eternal Winter har denna ingrediens och får känneteckna gruppens nya steg. Den låten jag gillade mest var Saviours of the Damned. Den är stundtals speedig och thrashig i riffen, har power metal struktur blandad med lite körsång. Eternal Winter är en ny version från bandets tidigare album Insurrection (2009). Men tyvärr, jag tycker den äldre versionen är bättre.
De övriga låtarna som låter mer som de två tidigare albumen tycker jag är generellt bättre. Öppningsspåret Nexus Inferis är en låt som har en bra symbios mellan speed- och power metal. Voices from the Other Site är en solid och tung power metal låt. Jag gillar även den manliga sångaren som bjuder på några rader (oklart vem, men session – eller bakgrundssångare antagligen?). Låtarna Wake The Night och White Lines känns som genuint mer power metal, hookade och väldigt anthem-vänliga.
För att summera så tycker jag att det musikaliskt sett är toppen. Men det är growl inslagen som jag inte blir helt såld på då det är ett väldigt stort avsteg från förr. Kanske är jag för hård? Men jag tycker det är skillnad om ett band som funnits i drygt 45 år väljer att göra något radikalt annorlunda efter så många år, än t.e.x ett band som kanske haft ca 10 år på nacken, men inte riktigt lyft och valt att göra stora förändringar för att försöka få till ett genombrott. Men jag vill tillägga att det ändå är väldigt ambitiöst och vågat av bandet att ha gjort detta, så den respekten förtjänar dom. Men jag tror att detta album kan komma att bli en vattendelare hos fansen. Men överlag är det ett solid album som ändå får räknas som tryggt och stabilt.
Genre: Heavy Metal, Power Metal
Skivbolag: AFM Records
Betyg: 6/10
Bästa låtar: Nexus Inferis, Voices from the Other Site, Saviours of the Damned, White Lines
Recension av: Anthony Ceylan
