Ny avdelning för The Maloik. Vi väljer varje månad ut ett album där flera recensenter får göra sina röster hörda. Denna månaden var valet inte svårt. Här är Peter, Ulf och Pauline:s tankar om studioalbum nummer sjutton i ordningen från Iron Maiden!
Peter Johansson:
”Senjutsu” är episk och långdragen så det förslår. Det är förstås inget ovanligt i Järnladyns fall som genom hela karriären haft låtar som brer ut sig ordentligt över tid. Över en timme och tjugo minuter total speltid är dock lite väl mastigt för min smak. På nittiotalet tävlades det om vem som kunde fylla ut CD formatets sjuttiofem minuter mest och bäst. I dagens streamingstressade värld känns det både obefogat och otidsenligt, men Maiden gör ju som alltid precis som de vill och det brukar ju ofta fungera hyfsat. Singelspåret ”Stratego” är tillsammans med ”Days Of Future Past” kortast med sina fem respektive fyra minuter medan de tre avslutande spåren ”Death Of The Celts”, ”The Parchment” och ”Hell On Earth” alla passerar tiominutersstrecket med råge.
Rent generellt upplever jag att låtar av sådan längd sällan blir tillräckligt varierande för att bibehålla fokus och engagemang. Undantag finns såklart och band som t ex Dream Theater och Maiden brukar ofta vara tillräckligt skickliga låtsmeder för att med melodier, stämningar och variation kunna fängsla mig som lyssnare.
Och visst lyckas Maiden trots mastighet och viss enformighet stundtals engagera mig på ”Senjutsu” även om ålderstecknen så smått börjar märkas, framförallt i Dickinsons röst som i det högre registret har en antydan till ansträngdhet. Absolut bäst är ”The Writing On The Wall” med patenterat publikfriande gitarrfigurer som lär få fansen att spontant vråla med så snart coronahelvetet har släppt tillräckligt för att tillåta stadiumkonserter. Även ”Days Of Future Past”, ”The Parchment” och ”The Time Machine” bjuder på fina stunder.
”Senjutsu” är alltså inget dåligt album men helhetsintrycket blir ändå att det satsas mer på att försöka skapa mystik och stämningar vilket gör att engagemang, energi och jävlaranamma får plikta. Maiden trasslar in sig för mycket i låtar som är på tok för långa för sitt eget bästa. Många snygga partier försvinner i en likgiltig transparens. Ibland är det faktiskt bättre att ”Kill your darlings”…
Betyg:
Ulf Romedahl:
Det känns lite som man vet vad man får av Iron Maiden numera. Pompösa och väldigt långa låtar och Senjutsu är inget undantag.
Plattan saknar hits men har ett gäng otroligt snygga musikslingor där gubbarna visar vilket gäng otroligt kompetenta musiker dom är.
Hade faktiskt inte så höga förväntningar på Maidens nya alster.
Tappade dom lite efter Brave New world men Senjutsu har fått mig att delvis tänka om.
Betyg:
Pauline Pousár:
Vad säger man? Varje gång det är ett nytt Maiden släpp pirrar det lite i magen. Och jag kände likadant inför Senjutsu. Jag lyssnade och jag kunde känna ögonbrynen rynkade. Jag ville verkligen känna wow med en gång men det känns inte som att jag är där än. Jag har försökt hitta dit men nej. Det har inte landat hos mig ännu. Jag har sett mycket kritik när det kommer till mix och nivåer och ja, det är svagt fokus på sången som ofta är det som bär låtarna. Eller snarare borde bära. Jag kan inte säga att jag älskar detta, men jag hatar det inte heller. Med Bruce tatuerad på min vad är det ju tydligt vad jag uppskattar mest med Iron Maiden och här tappas han bort lite. Men jag kanske ändrar mig om ett par veckor. Jag hoppas det!!
Betyg: