Erwan Lengline är The Maloiks utsände till Hellfest i Clisson, Frankrike. Erwan har bott i Sverige i flera år, men är uppvuxen i just Clisson, och har sett festivalen växa från insidan från allra första början. Det var där han fann sin kärlek till den hårdare musiken, och idag är han till vardags grafisk desginer och musiker. Årets upplaga är hans tolfte Hellfest, trots flera års paus efter att ha flyttat norrut.
Den tredje dagen är nog alltid den dagen då tröttheten börjar göra sig påmind, inte minst efter en sådan intensiv andra dag, men just idag var kanske den viktigaste dagen för mig att att infinna mig på området vid öppningen. När både festivalen och mitt musikintresse låg i sin linda brukade jag och Lois ”Masslotov” Morin spendera timtal med att lyssna på Slipknot i hans eller mitt pojkrum. Kvällen innan sprang vi på varandra och pratade gamla minnen. Vi konstaterade att vi då var klassens konstiga kids, och de enda som gick på Hellfest, medan vi idag ser alla våra gamla klasskompisar i minglet. Idag öppnar han Hellfest, tillsammans med sitt band Hard Mind på Warzone-scenen. De levererar ett passionerat set energisk hardcore, och lyckas starta flera circle pits, trots att det fortfarande är frukosttid. Men de skyr inte heller att bli en smula politiska, när de deikerar låtar till alla som är ute på gator och torg för att protestera mot den franska regeringen.
Medan jag vandrar tillbaka genom området med siktet inställt på marknaden passerar jag Mainstage 2 hör jag något jag aldrig har hört förut: hårdrock med indiska toner. Bandet heter Bloodywood. De bjuder på en ordentlig show, och är verkligen något unikt med sin mix av genres. Och det är fler är bara jag som verkar nyfiket dras mot scenen.

Till slut hamnar jag ändå på Hell City Square, utanför själva festivalområdet: en uppbyggd liten ministad, som liknar Camden i London. Här finns allt från en organisation som räddar husdjur, till Harley Davidsson, representerade. Vill du komma hem med en ny look finns det en barberare. Framför allt finns här The Extreme Market: en festivalmarknad, som har det du kan förvänta dig: t-shirts, smycken och skivor etc, men också saker som gitarrer och konstverk från lokala konstnärer. Det tar en bra stund att gå runt här inne och jag spenderar en stor del av eftermiddagen här. Min personliga favorit blir ett stånd som säljer metal t-shirts med kattmotiv. Och jag måste också nämna skivförsäljaren som nästan uteslutande sålde svenska band, och där jag fick en liten egoboost av att se ett omslag jag själv har designat.
Tillbaka till de musikaliska bitarna av festivalen: näst på tur är Porcupine Tree. Extremt tight, och på alla sätt fantastiskt musikaliskt, men inte en spelning som passar vid den här tiden på den här typen av tillställning. Trots att proggressive inte är min genre hade jag en trevlig stund, men det verkar som att folk omkring mig håller på att somna.
Om någon eventuellt hade somnat lär de garanterat ha vaknat när Powerwolf kliver ut på scenen. Förra sommaren såg jag dem på Atlas Rock i Gävle. Det var en energisk spelning att minnas, men nu inser jag hur mycket mer dessa tyskar hade att ge. Dels har de ikväll med sig hela sin scenproduktion med imponerande pyro, och dels har de en betydligt större publik att hämta energi ifrån. Attila Dorn är en fantastisk frontman, som verkligen kan styra en publik, samtidigt som Falk Maria Schlegel outtömliga energi eldar på ännu mer, speciellt när han spelar på en enorm orgel, som fyller upp halva scenen. Oavsett om man lyssnar på deras musik till vardags eller inte, är Powerwolf en show som underhåller vem som helst i publiken.
Kvällens tyngsta namn är Iron Maiden. Setlistan är för kvällen full av mer oväntade, fanfavoriter och deep cuts, som förmodligen var mycket mer uppskattat av de inbitna fansen än av mig. Men de har utan tvekan festivalens bästa ljud, en grym sångröst, och en scenshow som man inte skojar bort. Kvällens mest underhållande moment är när Bruce Dickinson fightar en jätteversion av Eddie med ett maskingevär.

Om Powerwolf och Iron Maiden hade coola scener så har de just blivit klådda med hästlängder av Within Temptation. Deras enorma, gyllene, venetianska mask med horn, som ständigt förändras genom att delas, eller lysas upp på olika sätt, är bland det coolaste jag har sett från ett band i deras storlek. Jag har länge velat se dem live igen, då de under de senaste åren tycks ha genomgått en pånyttfödelse både visuellt och musikaliskt, och jag var inte besviken. De har inte bara slagit på stora trumman när det gäller rekvisitan, utan har också energin och showen att matcha den. För mig var höjdpunkten ”Reckoning”, eftersom det helt enkelt är min favorit av deras nyare material, som jag äntligen fick höra live. Men den finaste stunden är ändå när Sharon den Adel adresserar kriget i Ukraina i sitt mellansnack. Hittills har vi bara sett flaggor på skärmar i support, men äntligen är det någon som pratar om det. Hon nämner att det är så sjukt att vi är här och festar och har det kul, när en annan del av Europa ligger ruiner, och dedikerar en låt till det ukrainska folket. De gör också något annat modigt: premiärspelar en purfärsk låt: ”Bleed Out”, som ännu är osläppt, inför festivalpubliken. Det är ganska tung, men ändå typisk Within Temptation-låt, och nu är jag spänd på den nya plattan. Detta kan nog ha varit festivalens bästa spelning hittills.
Hellfest har tidigare år haft logistiska problem av olika slag, inte minst med att hantera folkmassan, men i år har allt sådant fungerat ovanligt bra. Men det fanns en liten grej som inte var 100% bra planering. Det verkar helt enkelt inte som att festivalledningen hade insett hur stort intresset skulle vara för The Hu. Det mongoliska folkmetalbandet spelar på The Temple, en scen som finns i ett tält. Ett fullkomligt enormt tält, men än dock ett tält. Då deras spelning delvis överlappade med Within Temptation kommer jag sent dit, men är taggad för att äntligen få höra detta unika band live. Det var jag inte ensam om. Utanför tältet trängs tusentals människor, för att kunna se spelningen från en skärm. Att ta sig in i tältet är bara att glömma; det är fyllt till bristningsgränsen. Min förhoppning går istället till att Hellfest inser sin lilla tabbe och bokar The Hu igen, på en betydligt större scen, så fort som möjligt.

Nattmörkret har sedan länge lagt sig över området, men än är dagen inte slut. I The Warzone har det dragit ihop sig för Municipal Waste, som kliver på prick klockan 01.00. I det instängda området i området, och under den sena timman, känns det som att vi är i en mindre festival på festivalen. Sångaren Tony ”Guardrail” Foresta uttrycker, på ett sätt som får mig att tro honom, att det är en av hans livs bästa upplevelser. Den tunga, men ändå melodiska thrashen är lätt att ta till sig även om man inte är superinsatt i bandets katalog, och trots att tre dagars röj ligger bakom oss alla, tycks publiken inte tröttna utan startar flera circle pits.
På promenaden hem kommer festivalens första, men inte sista, skur. Det svala regnet känns skönt efter tre varma och intensiva dagar.
Text: Erwan Lengline
Bilder: Aidan N. LeFloch, Erwan Lengline