Erwan Lengline är The Maloiks utsände till Hellfest i Clisson, Frankrike. Erwan har bott i Sverige i flera år, men är uppvuxen i just Clisson, och har sett festivalen växa från insidan från allra första början. Det var där han fann sin kärlek till den hårdare musiken, och idag är han till vardags grafisk desginer och musiker. Årets upplaga är hans tolfte Hellfest, trots flera års paus efter att ha flyttat norrut.
Klocktornet mitt på festivalområdet slår 10.30, det är ännu en varm och solig dag och dagens första band kliver ut på Mainstage 2: Vended. Om det bandnamnet inte klingar bekant, kanske två av bandmedlemmarnas pappors band, som spelar två dagar senare, gör det: Slipknot. Och visst är Griffin Taylor sin fars son. Det går liksom inte att komma ifrån att han verkligen har sin pappas röst, och därför är det också svårt att låta bli att dra sådana paralleller. Men det är inte bara det rent genetiska som gör det. Kvintetten rör sig också i en genre och visuell stil som inte är många steg ifrån sina fäder. Men de gör det bra, och med ett något modernare sound. Och kända pappor kan inte göra allt. Det är ingen tvekan om att de har lagt sina timmar i replokalen när de framför ett riktigt tight och underhållande set.
Näst på tur står Escape The Fate: ett band där det inte finns något att anmärka på musikaliskt, men som tycks gå lite på tomgång. Endast två av fem medlemmar är kvar sedan bandets glansdagar, runt slutet på 00-talet, och hiten ”This War is Ours (The Guillotine part II)”, men ändå känns det mest som att de lever på millenialnostalgi. Dock framför de den nya singeln ”H8 My Self”, vilket är spelningens höjdpunkt.
Dagens tredje band är ett av de band jag var mest nyfiken på. En gammal favorit i ny tappning: The Quireboys, numera med Guy Griffin vid mikrofonen, istället för Spike. När en sådan stark frontfigur och showman har lämnat en band efter nästan 40 år är det svårt att inte vara skeptisk. Men den oron är snabbt bortblåst när de öppnar med ”I Love This Dirty Town”, följt av klassiska ”Misled”, och Guy äger scenen med en röst i betydligt bättre skick än vad vi har hört från Spike de senaste åren. Hela bandet verkar ha funnit en ny energi av den nya konstellationen och vi bjuds på många spännande deep cuts i setlistan. Om någon hade tänkt att det inte är Quireboys utan Spike har de just blivit överbevisade. Ett perfekt eftermiddagsgig, som jag gärna ser igen och igen.
Medan jag är på språng hör jag en del av Silmarils: ett band jag inte alls var bekant med sedan tidigare, men som lämnade ett starkt intryck. De framför rapmetal på franska, och det gör det med en sällan skådad säkerhet och precision. En trevlig liten upptäckt utanför de genres jag oftast rör mig i.
Dagens svenska inslag är ingen mindre än Knivstas egen Erik Grönwall, i spetsen för Skid Row. Förväntningarna är höga, men, som alltid, lyckas denne man att överträffa dem. Showen han bjuder in till är som vanligt 120 procent. Det verkar också som att lite nytt blod i bandet har väckt något i resterande bandmedlemmar, och vi har turen att ha Rachel Bolan på scen, efter hans paus från Europaturnén, vilket även det tillför en påtaglig glädje på scenen. Setlistan är en hitkavalkad av Skid Rows bästa, men när de spelar den senaste singeln ”The Gang’s All Here” tänds ytterligare en gnista hos dem. Nu är bara den stora frågan: kan någon slå detta kanongig?
Jag offrade Def Leppards presskonferens, trots att de är ett av mina favoritband, för att se hela Skid Row. Helt klart värt det, men jag beslutade mig ändå för att röra mig mot den sköna skuggan i VIP- och pressområdets trädgård när spelningen är slut. Området har en mer avslappnade vibe än resten av festivalområdet, med en bar inspirerad av benkyrkan Sedlec Ossuary, där porträtt av bortgångna rockhjältar pryder väggarna, en fontän av fejkblod och en liten damm med en dödskalle i mitten. När jag når mediarummet inser jag att presskonferensen inte är över, och genom en dörr ser jag Phil Collen och Vivian Campbell. Presskonfrensen är stängd, men jag har det trevligt vid dörren. Jag hör hur de pratar om hur mycket de ser fram emot The Stadium Tour och hur nöjda de är min sin nya platta. När presskonferensen till slut kommer till en ända kommer de två bandmedlemmarna ut genom dörren jag har tagit plats vid. Phil Collen kommer först och våra blickar möts. ”Hey, how are you doing?”, säger han, med sin härligt brittiska accent, och sträcker fram handen. Hans handslag är precis lika stadigt som jag hade föreställt mig. Han följs direkt av sin irländska bandkollega, som även han bjuder på en hälsning och en handskakning. En liten, men väldigt lycklig stund på Hellfest.
När jag rör mig tillbaka mot Mainstage 1 gör Alterbridge sin grej. Det är ett riktigt tight och elegant set, och ett gäng som vet vad de håller på med. Men hur många gånger jag än har försökt, så är Alterbridge inte min kopp te.
Jag är inte heller ett Papa Roach-fan, men alla pratar fortfarande om deras insats på Hellfest 2013, och det var en upplevelse att se då, så jag var spänd på att se dem igen, och jösses, vad de levererade! De får genast igång publiken som ingen annan, med sin enorma energi och snygga pyro till ”Kill the Noise”. Och på den vägen är det. Publiken blir galnare och galnare, tills Jacoby Shaddix stoppar showen för fansen som blir hårt åtgångna vid staketet och säger ”We don’t want anybody to get hurt, so everyone take a step back”. Lite senare i setet blåser han av igen, och denna gång är det ett fan som har råkat illa ut, och han återupptar inte förrän killen gör en tumme upp för att visa att han är okej. Det visar att det är ett band som bryr sig om sina fans på riktigt, och det är lätt att tycka om Jacoby. Inte minst när han pratar om att hans familj sitter hemma i USA och kollar på livestreamen av giget, och att han är så glad att det är just ifrån Hellfest de får se. Men det som värmer mest är när han pratar om psykisk hälsa, vänlighet och att ständigt finnas närvarande för människor i ens närhet. ”If you ever feel down, just turn on some Papa Roach and we’ll be there for you.”
Efter två så starka insatser är det svårt att tro att kvällen kan bli bättre än såhär, men då kliver Def Leppard ut på scenen. Efter dagens möte med två av medlemmarna är jag såklart lite extra förväntansfull, men det verkar också som att bandet själva har lagt i en extra växel. De har kanske inte den explosiva energi vi just har sett från Erik Grönwall och Jacoby Shaddix, men de har festivalens snyggaste stämsång, en visuellt snygg show och en genuin spelglädje som är svår att toppa. Många band som, likt Def Leppard, har spelat ihop i decennier, lever lätt på nostalgi och oförändrade setlistor, så när de spelar ”Kick” och ”This Guitar” från Diamond Star Halos (2022) är det som en frisk fläkt, även om de framför alla sina hits med bravur. Och det är inte bara vi vanliga, dödliga festivalbesökare som njuter av kalaset. På artistrestaurangens balkong står Jacoby Shaddix och sjunger med i varje låt, tillsammans med Richie Faulkner, Steve Harris, och Guy Griffin. Det är en spelning som gör mig glad att se på. Personkemin bandmedlemmarna emellan är lättsam, på ett sätt som påminner om ett lokalt band av äldre, spelsugna pappor som gör årets gig på den lokala klubben, snarare än den kalla atmosfär det kan vara bland andra band på denna nivå. De tycks ha kul, på riktigt, och skämten ligger nära till hands. Joe Elliot fnissar när han, på sin härliga brittiska accent säger: ”I have never seen a man in a thong riding a shark, ever, but now I just did!”, Och det gjorde vi alla. Det var helt enkelt en sådan spelning där jag tror att både bandet och publiken lämnade med ett leende på läpparna.
Ett namn som man kanske inte skulle vänta sig på en metalfestival, men som väckte min nyfikenhet, är Machine Gun Kelly. Det är såklart extra kul att han spelar just idag, samma kväll som Mötley Crüe, eftersom han såklart spelar Tommy Lee i The Dirt, Netflix’ biopic om Mötley Crüe. Det hela börjar bra. Musiken är en spännande mashup av pop, rock, rap, metal och electro, och Tommy Lee gästar på ”Concert for Aliens”. Scenen, med en pyramid av kuber, som fungerar som miniscener, är dessutom riktigt imponerande. Men det går snabbt utför. Under hela spelningen dricker MGK en oidentifierad, men med allra största säkerhet alkoholhaltig dryck, och röker en joint, allt detta när han redan var uppenbart påverkad när han klev ut på scenen. Mellan låtarna blir det tyst. Alltså helt knäpptysta pauser. Det är en obekväm tystnad, som bara bryts av att MGK säger att han är jättefull, klagar på att hans röst gör ont, eller säger ”Artificial intelligence is here and it’s gonna kill us!”. Ju längre tiden går, desto mindre engagerad är publiken, och livsgnistan släcks mer och mer i bandmedlemmarnas ögon. Att MGK gör ett riktigt bra jobb på de mer rappbaserade låtarna hjälper tyvärr inte. Vi är ändå på en metalfestival och publiken köper det lika lite som när han försöker starta en wall of death mitt i en poplåt. Det är ganska trist egentligen, för det är inget fel på musiken, även om det ganska inte är rätt plats för den. Det är dessutom svårt att hitta sympati för en artist som uppenbarligen har fått ett ordentligt gage och en grym slot, men spenderar en stor del av tiden åt att gnälla om att han är för full och har svårt att sjunga. Efter den avslutande ”My Ex’s Best Friend”, säger han en kort och kallt ”Thanks Hellfest. I love you guys.” Om du nu läser det här och tänker något i stil med, ”Oj, det låter inte som en kanonspelning…”, så är det nu allt blir värre. MGK bjuder på en liten extra överraskning: sin senaste musikvideo som ett outro: ”PRESSURE”. Det är en renodlad raplåt, inklusive varenda kliché den genomsnittlige hårdrockaren kan föreställa sig. Och videon matchar. Det är inte en dålig låt, men det här är verkligen inte tiden och platsen för den, speciellt inte efter en sådan insats. Buandet har hörts lite här och där genom hela spelningen, men nu ekar det genom hela festivalområdet, och det flyger diverse skräp mot MGK’s ansikte på skärmen. Jag kommer nog inte att köpa hans hoodie för hejdundrande €105 i merchen efter detta.
Den avslutande akten på Mainstage 1 för kvällen är den jag har varit mest spänd inför. Efter att ha hört väldigt blandade recensioner från Sweden Rock och The Stadium Tour är jag otroligt nyfiken på hur Mötley Crüe faktiskt är numera. De inleder med ett riktigt coolt, apokalyptiskt intro, med snygga visuella effekter. Introt leder in till ”Wild Side”, och bandet verkar ha en ny slags energi. Den energin heter John 5. Även om Mick Mars är saknad, är John 5 en mycket kompetent ersättare, inte minst då han fyller varenda millimeter av scenen med sin närvaro. Han är också en effektiv energispruta för Nikki Sixx, och de två interagerar mycket under hela spelningen. Men hur mycket jag än älskar deras musik, och hur mycket dessa killar, och speciellt Nikki Sixx, har betytt för mig genom åren, kan jag inte kalla det för en bra konsert. Det är helt enkelt inte det. Varken Vince Neil eller Tommy Lee verkar ens vilja stå på scenen. En omotiverad Tommy Lee är dock fortfarande en bra trummis, men en Vince Neil som inte vill vara där är en Vince Neil som inte ens verkar försöka dölja att sången ofta är förinspelad. Det är inte heller svårt att räkna ut när han sjunger live och inte, och det är smärtsamt. När det är förinspelat syns för det mesta snygga animationer på skärmarna, istället för livebilder, och när man faktiskt ser Vince är mikrofonen inte i närheten av hans ansikte, trots att hans röst hörs klart och tydligt. Värre ändå, när han faktiskt sjunger är det inte mycket som stämmer: tonhöjd, tempo och texter är inte vad de borde vara, och hade det inte varit för den klanderfria instrumentala framförandet från övriga bandmedlemmar, och körsångerskornas insats, hade det varit näst intill omöjligt att avgöra vilken låt han sjöng. På grund av detta kan det inte ta fart, även om setlistan är en ren hitkavalkad. Kvällens verkliga bottennapp blir dock när allas vår favorit, Machine Gun Kelly, kliver ut på scenen, till ”The Dirt”, och dessutom verkar ha fyllt på de substanser som snurrar runt i hans blod. Om någon har haft det minsta tvivel på att delar av sången är ren playback är det här stunden då dessa tvivel släcks. MGK tycks inte ha den blekaste aning om när hans del börjar, men han räknar ut det ganska snabbt när han hör sin egen röst ur högtalarna. När det istället är Vince som ”sjunger” försöker MGK hypea upp publiken, men det är svårt när han pratar i en avstängt mic. Han hörs inte förrän låten är slut, och då med en påtagligt lägre ljudnivå än vad han just ”sjöng” med. Även denna gång är det buanden som hörs när han kliver av scenen. Som tur är finns det ännu tid att rädda showen. De största hitsen finns kvar att spela, Tommy Lee får lite mer energi, och på ”Girls Girls Girls” gör JP ”Rook” Cappelletty (trummis i Machine Gun Kellys band) en imponerande insats bakom trummorna. Nikki plockar upp ett fan från publiken och det är en fin stund av genuin tacksamhet och glädje. Showen avslutas med den alltid lika effektiva ”Kickstart My Heart”. Nu hade jag planerat att se Sum 41, men jag har tappat all lust. Jag hoppas att det här var en dålig kväll för Mötley Crüe, för om det här är allt de har att ge, förstår jag verkligen inte varför de skulle komma tillbaka. Istället lyssnar jag på ljudet av Sum 41, som färdas med den lätta sommarbrisen medan jag rör mig hemåt genom den lilla staden.
Text: Erwan Lengline
Bilder: Aidan N. LeFloch, Erwan Lengline
