Ett mynt har ju alltid två sidor, och detta är nånting som upprepas även inom musikvärlden. Samtidigt som året bjudit på strålande album kommer vi inte ifrån att det även bjudits på album som varit rakt av usla. Är beredd på att den här listan kan vara en aning kontroversiell, men jag kan bara prata utifrån mig själv och som tur är har jag inte hittat så många album jag tyckt varit så dåliga att de måste uppmärksammas. Därmed kommer den här listan vara lite kortare, låt oss sätta igång:
- Amon Amarth – The Great Heathen Army.
Vi börjar med vad som för mig kanske varit årets största besvikelse. Det är aldrig kul att såga ett band man gillar och mindre kul blir det när det är ett band man gillat väldigt länge. Har stor respekt för Amon Amarth och de är faktiskt ett av banden som fick mig att börja gilla extreme metal, men tyvärr är The Great Heathen Army bland det absolut svagaste de någonsin släppt. Redan singeln Get In The Ring fick mig att frukta det värsta då man till misstag råkat plagiera Cults Of The Shadow med Therion i en gitarrslinga. Och i övrigt kan jag konstatera att, bortsett från Saxons And Vikings som är albumets bästa spår med råge, består The Great Heathen Army av billig och livlös återvinning av gamla idéer. Misstänker att Amon Amarth börjar lida av brist på kreativitet och väljer att leva på gamla meriter. Amon Amarth må vara ett grymt band som har bjudit på väldigt mycket gott, men det här är inte tillräckligt bra.
- Architects – The Classic Symptom Of A Broken Spirit.
Architects var en gång i tiden kända för deras komplexa, hårda och rätt progressiva variant av metalcore som även kunde vara intressant inom vissa metalheads som oftast hatar den här typen av musik. Jag har alltid tyckt de var grymma på det de gjorde och tycker fortfarande att deras material är unikt i sitt slag, men på sistone har mycket av det där skalats bort och musiken har blivit så simpel och generisk det bara går. Architects själva må uppleva att den här utvecklingen är korrekt och jag tror att jag sett de försvara den inför arga fans. Men nej, nu är Architects inte längre unika och har blivit ännu ett generiskt och ointressant metalcore-band i mängden. Har svårt att avgöra om förra albumet For Those That Wish To Exist eller nya The Classic Symptom Of A Broken Spirit är värst, men faktum är att båda albumen är så generiska, tomma och simpla att man bara får lust att spy. Och det är väldigt synd med tanke på vad Architects en gång i tiden varit.
- Arch Enemy – Deceivers.
Här är jag kluven. Jag kan inte direkt påstå att Deceivers med Arch Enemy är ett dåligt album. Tycker trots allt att det är bättre än de två förra jag nämnde. Men vad som gör mig besviken är att jag har väldigt svårt att acceptera bandets musikaliska utveckling från en mörk, primitiv och rätt så underground melodic death metal till en mer kommersiell och amerikaniserad variant av melodic death metal. En utveckling som, med Alissa White-Gluz i spetsen blivit tydligare och tydligare med åren. Har absolut ingenting emot band i den genren som All That Remains, Shadows Fall, Threat Signal eller Darkest Hour då de trots allt är grymma på sitt, men då de inte kan något annat känns deras musik mer äkta och naturlig. Arch Enemy vet vi kan mycket bättre än det här och därför blir deras senaste material (inklusive den här skivan) en underprestation från deras sida. Det här är inte den typen av musik jag förväntar mig av de.
- Red Hot Chili Peppers – Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen.
Amerikanska funkrock-legenderna Red Hot Chili Peppers har i år inte bara släppt ett utan två hela studioalbum. Båda med sjutton låtar var. Unlimited Love släpptes i april, medan Return Of The Dream Canteen kom i oktober. För mig som gillat Red Hot Chili Peppers länge och har starka nostalgiska band till deras musik borde det här varit rena julafton, men blev istället en dubbel besvikelse. Må hända att vissa instrumentala partier är intressanta och några av låtarna värda att rädda, men det blir lätt väldigt enformigt och tråkigt plus att texterna har blivit fåniga på gränsen till barnsliga. Har man misslyckats så fatalt i två studioalbum på 17 låtar, då har man gjort det bra. Fast åt andra hållet.
- Five Finger Death Punch – AfterLife.
Det kändes ett tag som om amerikanska Five Finger Death Punch hade nånting stort på gång då både Zoltan Bathory och Ivan Moody verkade vara väldigt stolta över vad de åstadkommit i nya albumet AfterLife. Jag var inställd på att hylla det här albumet, men ack så fel jag hade i min inställning när jag väl lyssnade igenom AfterLife! Alldeles för många generiska akustiska ballader helt tomma på äkta känslor och till och med de hårdaste låtarna kändes tråkiga och livlösa. Trodde att Got Your Six från 2015 skulle förbli bandets lägsta punkt, men så kommer AfterLife som till och med är sämre. Five Finger Death Punch må vara ett kommersiellt metalband som når ut till den breda massan och har alltid varit det, men det hindrar inte bandet från att släppa bra musik och det har de bevisat bland annat med förra albumet F8. I andra ord står vi inför en rejäl underprestation.
- Muse – Will Of The People.
Ännu ett skivsläpp jag hade stora förväntningar på i synnerhet med tanke på första singeln Won’t Stand Down som var rätt metalorienterad. Ingenting nytt egentligen då det har hänt tidigare i karriären att Muse släppt metalinspirerat material. Men det vi fick istället för en metalorienterad platta (som jag hade hoppats på) är en konstig och på gränsen till bisarr blandning av metal med halvkass glamrock, electronica och syntpop. Det är en sak att släppa ett varierat alster med alla möjliga influenser och en helt annan att bara bunta ihop ett gäng låtar av olika genrer som inte riktigt passar ihop. Det är precis det här sista vi ser i Will Of The People och det hela resulterar i ett överdrivet spretigt album och en märklig/obehaglig upplevelse som lyssnare. Jag får intrycket om att det pågår någon slags identitetskris i bandet och även om jag har stor respekt för Muse (och håller med låtarnas samhällskritiska budskap) är det här är inte bra. Tyvärr!
- Amberian Dawn – Take The Chance: A Metal Tribute To ABBA.
Det här finska bandet tyckte jag en gång i tiden var bra och gillade även första albumen med nuvarande sångerskan Capri. Har stor respekt för att medlemmarna i Amberian Dawn gillar ABBA och vill gärna lägga till lite inslag av ABBA i musiken, det behöver inte vara något fel med det och det kan till och med vara intressant. Men på sistone har jag börjat tycka att deras ständiga ABBA-dyrkande gått överstyr. Nu har man valt att göra ett helt album med ABBA-covers och det enda nya man tillför är i stort sätt distade gitarrer. Var det verkligen nödvändigt? Behövs det här verkligen!? Vi som gillar eller respekterar ABBA kommer fortfarande föredra originalen så, en sjukt onödig platta i mitt tycke!
- Silent Skies – Nectar.
Silent Skies är bara ett sidprojekt Evergrey-frontmannen Tom Englund har tillsammans med multiinstrumentalisten Vikram Shankar. Jag fick äran att recensera albumet Nectar tidigare i år och jag kan börja med att erkänna att jag varit lite för snäll i mitt slutbetyg och genom att anstränga mig med att söka positiva saker i det hela. Faktum är att Nectar har exakt samma effekt som ett sömnpiller på mig. Kan tänka mig att man kan lyssna på en eller två låtar från det hela, men jag lyssnar helst inte på hela studioalbumet igen såvida jag inte får någon akut sömnbrist eller något. En ganska tråkig upplevelse i andra ord.
- Arcade Fire – We.
Kanadensiska indierock-legenderna Arcade Fire var i år aktuella med sjätte studioalbumet We. Kort sammanfattat kan man beskriva innehållet som en kombination av det spretiga innehållet i nya Muse och de fåniga texterna i nya Red Hot Chili Peppers. Det här bandet var intressanta en gång i tiden och har garanterat influerat många nutida band i samma genre, men sedan förra albumet Everything Now känns det som om man slappnat av och slutat bry sig så mycket om att leverera bra musik. We (liksom Everything Now) är två album som lätt kommer falla i glömska i framtiden.
- Lost Society – If The Sky Came Down.
Vi avslutar den här listan med Lost Society från Finland. Det här är ett band som började sin karriär som ett old school thrash metal-band men misslyckades då med att sticka ut nå större och sedan förra albumet No Absolution försöker man sticka ut genom att försöka sig på någon slags amerikansk groove/nu metal/metalcore. Problemet är bara att de fortsätter vara precis lika ointressanta som de alltid varit och musiken i If The Sky Came Down är definitivt i samma liga som nya Architects. Generisk, simpel, livlös osv. Vill Lost Society imponera i framtiden lär de behöva anstränga sig mycket mer, för det här är tyvärr inte bra.
Då var även den listan klar. Kan avsluta med att säga att jag beundrar er som gillar de här studioalbumen då ni har förmågan att njuta av nånting jag personligen inte kan njuta av. Tänker absolut inte se ner på er och ni är fortfarande helt fria att lyssna på dessa album hur mycket ni vill. Som jag sa i andra lista, nu ser vi fram emot ett nytt spännande rock/metal-år.
Lucas LMZ Zimmermann.
