*foton Jonas Rydén
Det genomgående temat för kvällen förutom melodisk hårdrock är energi och glädje. Alla tycks vara otroligt glada och tacksamma att få spela på scen. Första bandet för kvällen är JD Miller ifrån Borås gör sin livecomeback på Valand och den andra upplagan av Rocknytt Indoors, ett evenemang som skjutits upp både en och två gånger för att äntligen bli av.
JD Miller spelade ett set på cirka 50 minuter men hade på grund av teknikstrul för mellanakten Wig Wam inte fått möjlighet att soundchecka vilket också märktes inledningsvis. Inte förrän tredje låten in i setet började teknikern få ordning på ljudet.
Låtlistan bestod uteslutande av låtar ifrån deras tredje fullängdsalbum Afterglow sånär som på nya singeln Inside The Night. Afterglow har beskrivits som hårdrock med AOR ingredienser något jag inte skriver under på. Jag gillar verkligen Afterglow som album och JD Miller som band, det är bara beskrivningen jag opponerar mig emot.
Burned Alive öppnar spelningen och kvällen, men som nämnt tidigare får denna låt och nya Inside The Night inte ljudmässig rättvisa vilket är synd, inte minst när de vill visa upp sin nya låt tidigt i setet. Jag kan bara anta att i sina in-ear system lät det helt ok då bandet levererade ett fullt ut proffesionellt framträdande med just energin som ledstjärna.
När JD Miller spelat halva sitt set hålls ett kort mellansnack inför den nära powerballaden In The Afterglow där en tanke skickas till den nyligen bortgångna Foo Fighterstrummisen Taylor Hawkins och leveras sedan med känsla.
Fortsättningen av giget höjs tempot rejält och inte minst i den efterföljande The Answer med Emil Erikssons dubbeltramp som sätter standarden dessutom visar Peter Halldén vad hans lungor är kapabla till. The Answer är tillsammans med efterföljande Light Your Fire höjpunkterna för JD Miller denna kväll. Den senare får dessutom med publiken ordentligt som klappar med i takten plus det faktum att gitarrsolot blir det där lilla extra. När avslutande Inside a Dream spelas har lokalen fyllts på undan för undan så är säkert 2/3 delar av publiken redan på plats för att få se avslutningen på dessa hårt arbetande sjuhäringar.
Låtarna:
Burned Alive
Inside The Night
Game Of Love
The Desire
In The Afterglow
The Answer
Light In Your Face
Icarus
Inside A Dream
När JD Miller gick av valde fotograf Jonas Rydén och jag att ta oss en öl i baren vid sidan av scen. När vi gjorde oss redo att gå tillbaka för att bevaka Wig Wam var stället packat med folk det är nästan väl krångligt att ta sig fram emellan alla personer. Men det är ju så det ska vara på en spelning, bra med folk som höjer stämningen.
Wig Wam går på kort härefter och levererar hit på hit på hit. Det finns ingen hejd i bandets timme långa lir i allsångsvänliga låtar. Åge Steen Nielsen är kvällens i särklass bästa frontman, ni andra får ursäkta, ett riktigt superproffs med karisma som håller ihop hela showen.
Att Wig Wam dessutom har ett riktigt stort entourage med sig blir tydligt under kvällens senare hälft.
Never Say Die inleder till grabbarna framför mig stora glädje. Det blir också tydligt med en gång att bandet har haft möjlighet att soundchecka då ljudet är många gånger bättre. Hypnotized är en grym låt och spelas redan som andra låt för kvällen till min stora förvåning. Gillar verkligen tempoväxlingarna de bjuder på i denna låt.
JD Miller var bra men denna start visar upp ett Wig Wam i bästa form med en låtskatt som sticker ut. Kan Gathering Of Kings toppa detta hinner jag redan tänka. Rock My Ride fortsätter och Trond Holter visar upp vilken klassgitarrist han är, det är ingen tvekan om att även Wig Wam är taggade att vara ute och lira igen.
Åge Steen Nielsen domderar publiken får oss att sjunga med i ett hey, hey ,hey och i pauserna mellan låtarna skanderas Wig Wam, Wig Wam, Wig Wam. Nielsen sätter på sig en akustisk gitarr när bandet bjuder på Kilimanjaro som har lite Keltisk touch.
Setet avslutas med Hard To Be A Rock ´n Roller och In My Dreams. Den första av de två bjuder på ett fullt blås i allsången och avslutande In My Dreams får vi detsamma men med tempoväxling och en lekfull kort sektion av ska/reggae i låtens avslutning.
Låtlistan:
Never Say Die
Hypnotized
Rock My Ride
Non Stop Rock ´n Roll
Wall Street
Kilimanjaro
Dare Devil Heat
Do You Wanna Taste It
Shadow Of Eternity
Gonna Get You Someday
Hard To Be A Rock ´n Roller
In My Dreams
Så sista band för kvällen är Gathering Of Kings, projektet som blev till verklighet tack vare värdarna för kvällen Ron och Nina Dahlgren.
Bandet som säkert är välbekant för de flesta bestående av fem sångare, två trummisar, två gitarrister, bassist och keyboardist. Alla kungar på sitt instrument men också en sak som trots snabba byten mellan instrumentalister gör upplevelsen lite sönderryckt. Alltså jag menar inte dåligt för det vore en gigantisk överdrift. Men jag hade nog heller haft kvar en och samma sångare åtminstone två låtar i rad vilket inte sker en enda gång. Sedan verkar jag vara en av få skribenter som inte tok hyllar albumen, även jag tycker de släppt två riktigt bra album, bara inte att de är top notch.
Efter att ha inlett denna del av recensionen lite negativt ska vi nu ägna resten mestadels i positiva ordalag. Jonny Lindkvist får inleda kvällen längst fram med en av de bästa Gathering Of Kings låtarna, Forever And A Day, det är i min bok också den perfekta öppningslåten för bandet och som älskare av klassisk melodic rock tycker jag bäst om låtarna med klassiska AOR-inslag.
Trummisen Efraim Larsson har sånt tryck i virvelslagen att det måste hörts ända bort till Vinga (fyrön tio sjömil ifrån där vi befinner oss). Jag skulle också lätt kunna säga att hela bandet inleder på topp. Vi får Jonny i ytterligare tre låtar under kvällen men detta är hans i min bok bästa låt sjunger grymt bra gör han hela kvällen både längst fram när han och de andra medlemmarna körar.
Rick Altzi tar med sin raspiga stämma vid och trots utebliven medhörning i sitt in-earsystem sätter han allt perfekt som en sann kung, publiken gillar verkligen detta. Rick Altzi återkommer två gånger till på lead där Heaven On The Run är min favorit. Den sista låten för Altzi, Final Hour, har ett riktigt snyggt keyboardsolo, tankarna förs till Tony Carey när han lirade i Rainbow.
Apollo Papathanasio har en röst som passar perfekt för denna typ hårdrock även om Apollo är mest känd att sjunga i lite hårdare musik är han en top match till Riders Of The Light och för första gången denna kväll får livegitarristen Magnus Mild visa upp sina skills.
Tobias Jansson sjunger fyra låtar under kvällen och är även den fjärde sångaren ut. Hans bästa insats för kvällen är The One That Got Away som är en riktigt grym powerballad där Diokänslan gör sig påmind, Tobias är helt grym på denna typ av låtar.
Den femte sångaren är Alexander Frisborg där även Jonas Källsbäck gör entré första gången. Frisborg har en mjukare stämma och får bandet att låta som mest AOR. Även Källsbäck passar som handen i handsken på dessa låtar eftersom han inte är fullt så hårdslående som sin trumkompis. Alexander Fisborg är dessutom en stor humorist och rör sig omkring på scenen lite clownaktigt och dramatiskt. Om någon enskild person får resten av bandet att skratta och le lite mer är det just Frisborg. Bassisten Mikael Planefeldt, som idag inte röjer fullt så mycket som han brukar, ler brett när Frisborg rör sig över scen.
Höjdpunkten med Alexander Frisborg på sång är för mig Highway To Paradise som har många härligt snygga ingredienser, framförallt Joel Selfors keyboardsolo vilket följs direkt av Victor Olssons härliga gura. Victor Olsson som skriver materialet till Gathering Of Kings har jag sett flertalet gånger live, men detta är första gången jag ser honom lira på en Jackson, och som han gör det.
Sista låten ut där bandet lirar med två trummisar är Out Of My Life sjungs av Tobias Jansson tycker jag är lite tråkigt låtval då den inte griper tag i mig ordentligt.
Låtlista:
Forever And A Day
Love Will Stay Alive
Riders Of The Light
Lorelei
Kiss From Above
December
Revelation
The One That Got Away
Long Way From Home
Heaven On The Run
From A Whisper To A Scream
Saviour
Highway To Paradise
Moonlight
Final Hour
Vagabond Rise
Out Of My Life
Om Wig Wam presenterar ett gäng bara singalonglåtar presenterar Gathering Of Kings ett tryck utan dess like vilket också blir deras styrka, vi får helt enkelt ett band med extra allt.
Det är helt klart Wig Wam som lockar störst publik denna kväll då salen verkligen var full till bristningsgränsen. Det är till och med så att mot de sista låtarna i Gathering Of Kings set är färre personer kvar i publiken än när JD Miller spelade.
Kvällen har bjudit på tre riktigt bra band där energin och glädjen som sagt är den röda tråden. JD Miller har alla förutsättningar att bli en snackis bland melodic rock fans detta år. Skivan Afterglow är definitivt värd att kolla upp, deras nya låt Inside The Night lovar dessutom gott för framtiden.
Wig Wam satte ribban högt för fortsättningen av kvällen och min känsla var att de inte skulle bli övertrumfade vilket i min bok också visade sig stämma. Men avslutande Gathering Of Kings hade verkligen en hög lägsta nivå som tilltalade fansen otroligt mycket som också bekräftades av flertalet fans efter giget. Jag själv kan bara tacka för en fantastisk kväll med kvalitetsrock från start till mål.
