Inför en stort sätt utsåld salong äntar bandet Globens scen, med vad som kan beskrivas som ett circusdraperi. Brian May tar nästan omedelbart den långa catwalken i anspråk, medans sångaren Adam Lambert står lite i bakgrunden med sin extremt höga hatt på skallen. Det är först i tredje låten ”Somebody to love” som Adam kommer ut på catwalken för att flirta med publiken. Det är även då han passar på att ha sitt enda mellansnack med publiken. Han trycker återigen på hur ödmjuk han är, över att fått turnera med Brian och Roger i tio år och få hylla arvet efter ”Rock N Roll guden” Freddie Mercury.
Själva setlistan är rätt så väntad. Det är en hitkavalkad ur bandets gedigna skatt av odödliga hits. Tyvärr så får vi inte allt. Hade gärna hört Stone Cold Crazy och Too much love will kill you men, men.
Själva showen håller högsta klass. Det är bra ljud, snygg scenproduktion och allt känns väldigt proffsigt med ljus och allt. Under I want to break free sänks en enorm discokula ner som lyste upp hela Globen. Sen måste Queen ha hämtat lite inspiration från Kiss för Brian May skjuter bland annat raketer från stämskruvarna på sin gitarr vilket alltid är coolt. I Bohemian Rhapsody kommer han dessutom upp från scengolvet med en mask framför ansiktet, som man nästan skulle kunna tro att han lånat den från Tobias Forge i Ghost.
Att Queen har fått ett ordentligt lyft sen Adam Lambert ersatte Paul Rogers bakom mikrofonen är odiskutabelt. Han är en sångare av absolut högsta klass och axlar Freddie mantel med den äran. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan som skulle göra det bättre än vad Adam gör. Men just ikväll översjunger han vissa låtar. Det blir någon hög ton för mycket här och där.
Sen min andra lilla plump i protokollet är Brians ibland lite för långa gitarrsolon. Vi vet redan att gubben är en grym gitarrist med sitt helt egna sound. Han har inte något mer att bevisa.
Roger Taylor sitter där stabilt bakom trummorna och när han väl får sjunga lead, så håller hans röst förvånansvärt väldigt bra trots att han snart fyller 73 år. Imponerande var ordet.
Adam Lambert i all ära men det är när Freddie dyker upp på skärmarna i Love of my life (som gav undertecknad gåshud) hans klassiska Ay-Oh som publiken verkligen tänder till. Kan nog tänka mig att han sitter och ler däruppe i sin himmel. Det har gått över 30 år sedan han dog men kärleken från publiken kommer aldrig att dö.
Summa summarum så kan jag bara lyfta på hatten för en väl genomförd och professionell show. Att både Roger och Brian fortfarande kan leverera fast båda har passerat 70 är grymt imponerande. Adam Lambert är den bästa sångaren som de kan få i nuläget
Hade inte Lambert översjungit vissa låtar, bytt ut ett par låtar och kortat ner vissa gitarrsolon hade betyget blivit högre. Men Queen kan leverera en grym show. Även utan Freddie.
Setlist
1. Now I’m here
2. Hammer to fall
3. Somebody to love
4. Killer queen
5. Don’t stop me now
6. In the lap of the gods… revisited
7. I’m in love with my car
8. Bicycle race
9. Fat bottomed girls
10. Another one bites the dust
11. I want it all
12. Love of my life
13. ’39
14. These are the days of our lives
15. Crazy little thing called love
16. Under pressure
17. A kind of magic
18. I want to break free
19. Who wants to live forever
20. Tie your mother down
21. Radio Ga Ga
22. Bohemian rhapsody
Extranummer:
We will rock you
We are the champions
Artist: Queen + Adam Lambert
Plats: Globen
Publik: Runt 15 000
Bästa låtar: Love of my life, I want it all, Tie your mother down, These are the days of our lifes
Text och bilder Ulf Romedahl.
