Han har spelat med och gjort album med artister som Therion, Ronny och Ragge, Niclas Wahlgren, Mats Ronander och Jerry Williams. Listan med artister och band som denna mångsysslare har arbetat med kan göras hur lång som helst.
The Maloik åkte hem till Nalle Påhlsson som rankas som en av Sveriges absolut bästa basister och det blev en lång intervju om livet, karriären men också om hans kamp mot alkoholism och den tuffa vägen mot nykterheten.
Berätta lite om dig själv och ditt smeknamn.
Jag föddes 1963 och blev döpt till Björn men mina föräldrar började kalla mig Nalle direkt så jag har aldrig blivit kallad för något annat förutom av någon lärare på gymnasiet och någon enstaka person. Jag gillar namnet Björn. Det är ju ett fornnordiskt namn, men det är som sagt bara någon enstaka som säger Björn till mig. Jag var planerad att födas den 18:de juni som är Björns namnsdag, men jag poppade ut den 24:e Juni, men namnet var redan bestämt.
När började du spela instrument?
Jag började klinka på min brors gitarr när jag var 5-6 år gammal. Den gitarren har jag faktiskt kvar, den hänger på väggen här hemma.
Hur började ditt intresse för bas?
Jag började få intresse för bas för att det såg så kraftfullt och häftigt ut. Mina stora idoler var Roger Glover, Glenn Hughes och Steve Priest från The Sweet. Dessa tre var avgörande för att jag valde bas. Min farsa var betongarbetare så där ligger nog lite av min mentalitet – utan en stabil grund så faller hela skiten ihop.
Kommer du ihåg din första bas?
Min första bas köpte jag när jag var 10 eller 11 år. Köpte den på Musikbörsen för 430 kr. Det var en Arbiter men den har jag inte kvar idag. Sen jobbade jag en hel sommar i slutet av 70-talet så jag kunde köpa en Rickenbacker för det var den modell som mina idoler Benno Mengarelli, Glenn Hughes, Steve Priest och Roger Glover använde.
Var det de som även var dina största influenser?
Ja, de förstnämnda och senare kom även Bob Daisley, Geddy Lee m fl. Men det är framförallt Benno Mengarelli från Neon Rose som än idag är en av mina största influenser. Han gick tyvärr bort i cancer nyligen så jag var på hans begravning. Mycket sorgligt, men fint.
Hur startade din musikaliska karriär?
Den började med att jag var med i ett garageband hemma i Sätra (utanför Stockholm reds. anm.) där jag växte upp på 1960- och 70-talet. Vi spelade på ungdomsgårdar och skoldanser.
När jag var 16 år fick jag ett erbjudande om att spela med ett band som hette K.O.D.A.. Det var inte riktigt min musik men de lät väldigt proffsiga, och jag ville vara med i ett proffsigt band, så 1981 spelade jag in min första singel med dom.
Efter det blev jag polare med Anders Uddberg (1960–1984) som var keyboardist i Freestyle. Han ringde mig en dag och sa att ”vi har varit med i en film som heter G – i filmen finns en snubbe som heter Niclas Wahlgren som ska bli popstjärna och han ska spela in en platta så vi vill att du ska vara med på det här.” 1983 spelade vi in hans första singel och den sålde så bra att det blev albuminspelning och turné. Jag turnérade med honom mellan 1984–86 plus att jag var med och skrev låtar och producerade hans album. Så där började min frilanskarriär så att säga. Jag var brevbärare innan, men då kunde jag säga upp mej.
Ditt favoritband/artist som liten?
Det måste ha varit i slutet av 60-talet när jag var väldigt liten men Jimi Hendrix och The Rolling Stones var de första – min storebror hade ju alla skivorna och jag gillade det jag hörde. Sen fylldes det på med de gamla klassiska brittiska banden Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. När jag hörde plattan Deep Purple ”In Rock” så var det nog första gången som jag verkligen fastnade ordentligt och började identifiera mej vid att ”vara med i ett band”. Den skivan är min heliga graal och det är den grundpelaren som jag fortfarande står på. Även om jag har mitt rum fullt av Kiss-prylar så är dom egentligen inte mitt favoritband nr1. Men Kiss är ett av dom och är roligast att samla på prylar av.
Du har ju haft en lång karriär med en otrolig rad av artistsamarbeten och rört dig mellan olika genrer. Finns det något som du tackat nej till?
Jag har väl hakat på nästan allt för att jag tyckt att det har varit och är så kul. Om jag tackat nej så har det varit för att jag inte hunnit eller liknande. Jag tycker det är kul att pröva olika saker, men på senare tid har jag faktiskt tackat nej när det har varit nåt som jag inte känt så stor entusiasm för – eller om det varit något som varit alldeles för tidskrävande där det inte funnits någon betalning alls med i bilden. Men det är ont om betalda gigs i musikbranschen idag. Ofta får man göra gratis-inspelningar för att det är kul – och för att man vill vara med.
Vilken genre spelar du helst?
Det har ju blivit mest rock och hårdrock den senaste tiden men skulle jag välja så skulle jag vilja spela kompgitarr i AC/DC.
Varför tror du att så många vill jobba med dig?
Det är en nog en kombination av att jag gör bra ifrån mig och att jag är lätt att ha att göra med. Jag kan ta på mig rollen som både ledare och följare. Jag kan komma med konstruktiva förslag, men jag blir inte ledsen eller sur om mina idéer inte får gehör. Jag har alltid haft lätt för att jobba med folk för jag ställer mig mest i mitten och tar ofta inte ställning åt det ena eller andra hållet utan agerar mer som medlare för att föra processen framåt.
Det kom en bok om dig tidigare i år på spanska av alla språk. Kan du berätta mer om boken?
Det var för mig ganska märkligt för jag är ju ingen kändis direkt. Jag fick ett mejl från en tjej som sa att hon håller på med en bok och frågade om hon kan få skicka över lite frågor. Dock säger hon inte vad det är för bok. Jag svarade ja och hon skickade över 10-15 frågor som handlade om mig som jag svarade på. Sen skickade hon över några frågor till, och då frågade jag henne vad det är för slags bok hon skriver. Jag tänkte att den kanske skulle handla om skandinaviska musiker, men sen såg jag att hon kommer ifrån Buenos Aires, så då tänkte jag att den kanske handlade om Therion eftersom de (vi) är rätt populära i Latinamerika och vår gitarrist bor i Buenos Aires. Jag fick till svar att; nej, det är en bok som handlar om dig!
.”Oj!” tänkte jag. ”Vem ska köpa den boken? Min mamma?” Men jag kollade upp henne och det visade sig att hon verkade seriös, hade ett eget konto på Amazon och att hon hade släppt runt 25 böcker och var bara 38 år gammal. Hon skriver böcker om allt möjligt. Hon har släppt en om matematik och sånt, och även böcker om bland annat AC/DC och Michael Jackson.
”Jag skriver om det jag tycker kul och intressant utan att ha någon direkt avsikt att tjäna pengar på det och jag tycker att du är en intressant person.” skrev hon.
Jag blev naturligtvis glad att någon ville skriva en bok om mig så jag hjälpte henne att skriva en del om mig själv och hon tog lite axplock från min blogg som hon hade översatt sen tidigare, så det blev nästan som en självbiografi med mycket fakta och bilder från min karriär.
Det var tänkt att den skulle släppas på engelska också, men författarinnan meddelade mig nyligen att det inte blir av så kommer jag tyvärr inte kunna läsa boken om mig själv eftersom jag inte kan spanska.
Du hoppade av Therion i somras. Kan du berätta mer om det?
Den största anledningen till att jag lämnade turnérandet med dom är att jag kände att min kropp och mitt psyke tar för mycket stryk av alla resorna. Jag kan inte sova på flygplan och jag är inte så sugen att proppa i mig en massa sömnmedel. Förra året gjorde vi 92 spelningar. Vi turnerade först i hela Europa över 50 spelningar och sen drog vi till Latinamerika för 20-24 spelningar. Sen direkt därifrån till Israel, Ryssland och sen avslutade vi med Kina och Australien. I och med flygresorna så var det ett par gånger som jag var vaken i över 35 timmar i sträck. När vi kom hem så mådde jag så psykiskt dåligt att jag drabbades av panikångest, och jag har faktiskt haft sömnproblem sen dess. När det började pratas om en ny sväng till Latinamerika 2020 så kände jag att ”Nej, det får vara nog nu – det får någon annan hänga med på”. Jag har ändå varit med i 10-11 år vilket är väldigt länge för Therion som har haft väldigt många medlemmar. Det har dock aldrig förekommit någon schism inom bandet. Vi är fortfarande väldigt goda vänner och dom andra har accepterat och respekterat mitt beslut. Christofer Johnsson som driver bandet vill fortfarande att jag ska vara med och spela på den nya skivan och vi funkar bra ihop så det har jag tackat ja till, men jag kommer inte turnéra med dom om det inte skulle vara total kris. Och i så fall bara någon kortare sväng i Europa. Det enda undantaget vad det gäller resor till andra världsdelar är att jag faktiskt kan tänka mig att åka till Japan igen. Vi var där med Therion på festivalen ”Loud Park” för några år sen, men vi var bara där i knappt 3 dagar, och jag skulle gärna vilja se mer av Japan och spela mer där.
Nyligen blev det klart att du är nygammal medlem i Treat. Kan du berätta mer om hur du kom med i bandet?
Jag hörde deras första platta på 80-talet och då slog det
mig hur jäkla bra de var och eftersom jag var aktiv i musikbranschen då så
lärde jag känna dem redan 1985.
2005 fick jag frågan om att bli medlem, vilket jag blev och jag var med fram
till februari 2012 då jag sa upp mig för det blev lite för mycket att kombinera
med Therion som jag hade varit medlem i sen 2008.
I slutet av sommaren (2019) så ringde Anders mig och meddelade att Pontus Egberg som ersatte mig hade hoppat av så det fanns en plats ledig om jag ville återta den, och jag tackade Ja. Det känns faktiskt litegrann som att cirkeln är sluten. Det har alltid varit vansinnigt kul att spela med Treat. Vi var bra polare och jag var med och spelade in en av deras bästa plattor så det känns kul att vara tillbaka.
2015 släppte du Nalle Påhlssons Royal Mess. Kan du berätta om det?
Jag såg den plattan som en personlig seger – jag hade precis slutat dricka när jag bestämde mig för att ta itu med det och hade en hel del material liggande och skrev lite nya grejer. Plattan släpptes på Melodic Rock Records. Det fanns inga pengar alls med i bilden. Jag fick inget förskott till produktionen utan fixade allt själv och mina gästartister ställde upp gratis vilket jag är mycket tacksam för! Mixen av plattan var en ”payback” till mej av Chris Laney eftersom jag själv spelat bas helt gratis på bägge hans soloplattor. Jag tyckte bara att det var kul att släppa ett eget album. Den fick i alla fall många och mycket bra recensioner!
Finns det planer på något mer?
Inga konkreta planer. Det kan hända att jag kommer ge ut några enstaka låtar i den mån jag får tid, men just nu hinner jag inte. Jag håller på med lite mer lugnare låtar på svenska som jag har börjat spela in. Jag kommer att sjunga några av låtarna själv och jag har även frågat Tommy Nilsson om han vill sjunga på en låt. Men ska jag släppa något i framtiden så blir det förmodligen i egen regi.
Förra året skrev du ett blogginlägg när du firade 8 år som nykter. Hur såg ditt drickande ut och hur illa var det?
För min del var det väldigt illa. Många tror att det berodde på ”musikbranschen” och allt runtikring det, men för mig var det tvärtom. Jag satt hemma och drack när jag inte hade något att göra. Jag hade inget regelrätt jobb eller något annat som jag behövde ta ansvar för. Jag hade visserligen Therion och jag sabbade aldrig spelningarna, men jag kom dyngrak till en viktig repetition en gång så de var tvungna att ta in en ersättare för mej på en turné 2010, så det var där min första väckarklocka började ringa.
Jag har varit dragen till alkohol sen jag var 17-18 år, men jag var mer en party- och helg-drickare från början och ända tills jag var ca 44 år. Det självdestruktiva drickandet började i och med att jag hade ett mycket komplicerat och destruktivt förhållande. Hon drack också, men inte lika mycket som mig. Det var en period under ca 2,5 år som det stegrades och blev värre och värre. Till slut gick det totalt överstyr.
Var det öl eller vad drack du?
Jag blev en vindrickare. Jag började med ”Bag-In-Box” där man inte koll på hur mycket man dricker. Man dricker och dricker tills den tar slut. Tjejen och jag bröt upp, men jag fortsatte dricka och jag söp ner mej fullständigt och totalt i perioder.
Den enda gången jag misskötte mig var när jag var med i Treat 2010 och vi åkte på en turné med The Poodles och H.E.A.T. Då var vi ute i 2 veckor och jag var konstant full men jag fixade spelningarna. Direkt efter spelningen så drack jag som fan. Sen på morgonen när jag slog upp ögonen så drack jag från morgonen fram till 16-tiden. Då tog jag en paus och sov en sväng innan soundcheck och så kunde jag ta en öl eller två innan showtime och sen gick jag upp och levererade. De andra var imponerade av mig och hur jag kunde leverera kväll efter kväll, och jag blev jämförd av dom andra med Ozzy Osbourne. De såg ju på mig hur full jag var hela dagarna förutom på soundcheck. Jag har sett mycket bilder på mig själv från den tiden och jag såg rätt sliten ut och det tärde väldigt mycket på mig.
Vad fick dig att sluta?
Det var att jag började inse att alkoholism faktiskt är en sjukdom. Jag hade förnekat det länge innan, för jag trodde inte det var så. Sjukdom var för mig något som utvecklas inifrån kroppen från en bacill eller liknande. Man häller ju i sig spriten själv – av ”egen fri vilja” kan det tyckas!? Men efter ett tag så kom insikten att jag faktiskt var sjuk. För när jag bara fortsatte att göra saker tvärs emot min egentliga vilja och dessutom mot mitt sunda förnuft så började jag få sjukdomsinsikt och poletten började sakta men säkert trilla ned. Det sista jag gjorde var att jag åkte mellan min egen och min mors lägenhet med bil, fast jag var full, vilket jag skäms över idag. Det finns absolut inget försvar för att köra rattfull, men jag gjorde det. Det finns inga ursäkter. Inte ens sjukdomen kan jag anse. Men så var och blev det i och med min alkoholism. Tyvärr. Jag kan bara skatta mig lycklig över att jag inte orsakade någon annan skada. Gud förlåte mig!
En gång låste jag in mig hos min mor när hon var bortrest för jag visste att hon hade ett barskåp och där söp jag ner mig fullständigt. Sen när jag åkte därifrån så tänkte jag att nu lägger jag ner, men jag tog i alla fall med mig en flaska hem. Och så höll jag på och åkte fram och tillbaka flera vändor.
Vid det absolut sista tillfället så kom min bror och hämtade mig hos morsan för jag hade inte svarat i telefon på flera dagar och han misstänkte att jag var där, vilket var fallet. Han körde mig till Mariakliniken (Capio Maria) på söder, Stockholm, och när jag gick ut därifrån den 2 februari 2011 så var det något som klickade till, att detta var den sista gången jag drack. Vet inte riktigt vad som hände vid det tillfället, men poletten trillade faktiskt ner helt och hållet så fort jag klev ut från kliniken – och sen dess har jag hållit det. Den 2:a februari 2020 så blir det 9 år i total och 100% nykterhet.
Har du någon gång känt suget efter alkohol eller har du tänkt ”bara en öl” efter det?
Nej, inte direkt utan det har varit mer det psykologiska att man inte är ”med i gänget” längre utan man blir en outsider. Man blir mer en betraktare än en deltagare. Idag trivs jag med den jag blivit och är. Jag vill ha lugn och ro – och vara kreativ.
Jag tog hjälp av några livlinor kan man säga. Jag tog hjälp av AA, läste AA:s stora bok, gick och pratade med en sk ”sponsor” (mentor) och gick en kurs som hette återfallsprevention och började med det så kallade 12-stegs programmet. Det tog ungefär 1,5 år tills att jag hade vant mig vid att jag blivit en outsider. Jag har prövat alkoholfri öl, men jag kom fram till att jag inte ens gillar smaken av öl speciellt mycket. Sen har jag druckit alkoholfritt vin ett par gånger, men nu väljer jag att avstå helt för det är ingenting som jag behöver längre.
Jag har skrivit en del inlägg på min blogg om det hela och fått mejl från personer som har inspirerats av min historia och blivit nyktra vilket gör mig väldigt glad.
Du har ju en gedigen Kiss-samling. Hur började din kärleksrelation till bandet?
Det var nångång 1974 då jag såg en bild på dem i en tidning som hette Go Magazine och där stod det att det här bandet kommer ta USA med storm. En polare hade deras första plattor som jag fick lyssna på och jag fastnade totalt. Själva samlandet började med att jag köpte rocktidningar och klippte ut bilder och gjorde mina egna scrapbooks och sen köpte jag lite små grejer och så, men de prylar jag har i mitt rum idag började jag samla på någon gång på 90-talet då allt exploderade.
Mina största idoler var ju bland annat Deep Purple som vi pratade om innan, men Kiss öppnade dörren till en fantasivärld. När jag var liten så ville jag ju bli rockstjärna eller superhjälte och Kiss var ju bådadera plus att de hade bra låtar. Det var som att kastas in i ett seriemagasin i en spännande fantasivärld. Men dom fanns ju på riktigt! Mystiken att man inte visste vilka dom var gjorde det hela, om möjligt, ännu mer spännande.
Har du träffat dem?
Jag träffade Paul som hastigast 1984 på ett ställe inne i stan och fick en autograf och på senare tid har jag även träffat Tommy Thayer och Eric Singer men jag har aldrig träffat Gene, Ace eller Peter.
Vad tycker du om dagens upplaga av bandet?
Jag tycker de är bra! Man var ju tveksam när de skulle ersätta Peter och Ace. Eric var väl det naturliga valet för Peter höll väl inte måttet längre plus alla deras interna stridigheter som fanns. Sen måste jag säga att jag är mycket imponerad av Tommy, han gör faktiskt rollen som Ace mycket bättre än Ace själv skulle gjort idag. Men jag var skeptisk till en början när han gick med i bandet för Ace har alltid varit min favorit i Kiss. Jag såg dem på Sweden Rock i somras och det var fantastiskt bra. Jag bryr mig faktiskt inte om att dom använder backing tracks för Paul´s sång – Kiss är ändå en show fullt ut. De är fullblodsproffs och många unga band har otroligt mycket att lära av dem.
Du har ju både spelat med Therion på Wacken inför tusentals personer i publiken och med Stagman på Harry B James inför 100 personer. Är det någon skillnad för dig att spela inför en stor kontra liten publik?
Den stora skillnaden är att jag kan vara mer nervös när jag spelar inför en mindre publik, för då står jag mer face-to-face med publiken. Jag ser vilka som är där, jag kanske känner igen polare eller ser andra musiker etc. Det är naturligtvis nervkittlande att spela inför en stor publik också, men på ett annat sätt. Det blir så stort så man nästan tappar begreppet om hur stort det faktiskt är.
Vad gillar du att göra på din fritid när du inte håller på med musik?
Jag har inte så mycket fritid för jag jobbar som timanställd på hemtjänsten och sen har jag alltid någonting för mig. Jag skriver på min blogg och skriver för min egen del som jag tänker att jag kanske ska lägga ut senare. Sen håller jag på med inspelningar åt andra, så just nu jobbar jag med Stagmans nya platta plus lite andra grejer. Har ingen speciell hobby annars men jag gillar att ta skogspromenader med min fru och gå på restaurang eller liknade när hon är på besök, hon bor i Schweiz. Jag samlar även på gamla skräck-tidningar från 70-talet och mynt.
Om du ska blicka tillbaka på din långa karriär; har du någon speciell höjdpunkt under alla dessa år?
Det var när jag spelade med Pugh Rogefeldt som support till Gyllene Tider inför nästan 60.000 personer på Ullevi i Göteborg. Dagarna innan hade vi spelat två kvällar på Stadion i Stockholm inför 32.000 personer per kväll, men där stod man mer i jämnhöjd med publiken på läktarna till skillnad från Ullevi där du är totalt omringad av en folkmassa och då var jag riktigt nervös för jag kände mig inträngd i ett hörn samtidigt som det var riktigt mäktigt och häftigt! Jag har för övrigt så oerhört mycket goda minnen från turnéer, inspelningar och allt runtikring musiken i min sk karriär att det så gott som är ”fullt i hårddisken” nu! 🙂
Text och bilder
Ulf Romedahl.
