Sandvikens egna Vypera är ett produktivt gäng. Förra året kom debuten Eat Your Heart Out och redan i juni släpptes uppföljaren Race of Time, men vägen till andra plattan var kanske inte så spikrak som man kan tro. Sångaren Andreas Wallström berättar om den pressade deadlinen och om ett betydligt mer avslappnat låtskrivande på bandets ”egna” ö.
Race of Time har varit ute i en månad nu. Hur har mottagandet varit?
– Det har varit jävligt bra. Tanken var ju att det skulle bli en bättre platta än den första. Vi hade en sådan jävla plan bakom det hela, men det blev bara kattskit av det hela, så vi var bara glada att få ut den till slut. Men ändå verkar det ha blivit som vi tänkte oss från början så det är ju bra. Det har varit jävligt bra recensioner. Jag tror att det var en… Och den var inte ens dålig. Man blev ju nästan bortskämd för att det var så många bra. Det var 8-9 av 10 hela tiden, och sedan var det en som var 6 av 10. ”Fan vad taskigt!”, tänkte vi, men 6 av 10 är ju också bra.
Men vägen till succén var som sagt inte den enklaste. Andreas berättar:
– Det var en jävla stress. Vi skaffade en ny gitarrist och grejade med det i höstas. Vi skrev några låtar med honom, men sedan blev det knas mellan oss, så då ville vi inte ha låtarna som vi gjorde med honom, men då blev det slut på låtar. Sedan skulle jag opereras, för jag har haft problem med en spottkörtel i halsen. Det har varit från och till i flera år, men då hade jag en operationstid i december. Och vi hade deadline 15 januari. Då hade vi inte börjat. Klart hade vi spånat, men inte lagt någon sång eller så. Sedan blev det bara skit av den där operationen i alla fall, så det var lika bra att vi körde igång. Så vi började spela in när det bara var några veckor kvar till deadline. Vi drog lite vita lögner inför bolaget. Vi fick hitta på lite saker för at få det förlängt. Det blev två månader försenat, men det blev ändå bra, tycker vi.
Ni har ju ändå hållit ett högt tempo. Det var ju bara förra året som debutplattan kom. Så det har gått väldigt fort i dagens värld.
– Ja, vi vill hålla på lite som de gjorde förr i tiden. Vi vill inte hålla på och övertänka, utan släppa det som låter bra för stunden. Förr släppte se ju skivor nästan varje år. Det är väl mest jag och Christoffer [Thelin, gitarr] och Cederick [Forsberg, gitarr] som är taggade på att skriva musik. Johan [Pettersson, trummor] och den andra Andreas[Andersson, bas], de vill bar ut och spela hejvilt. Men det är väl bra, man ska ju inte bara sitta i studion, fast nu har vi ju inte riktigt hunnit ut, men det är på G att komma ut och lira.
Känner du att du har fått lite distans nu till plattan, och all den här stressen runt den?
– Nu känns det jävligt bra, och det känns som att jag har lärt mig att man ska inte hålla på och krångla för mycket, utan släppa det som känns bra, liksom. Man kan ju hålla på och vrida och vända och ändra på grejer hur jävla länge som helst, annars. Så det känns bra, och skivan blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den, och det känns som att det är så för andra också. Vi är jävligt nöjda allihop, men det var en jävla hets med allting. Christoffer, gitarristen, han bodde i replokalen de tre sista veckorna. Han var inte hemma en enda gång. Han hade nudlar och chips och nötter och riskakor där nere. Han var arbetslös på grund av arbetsbrist där han jobbade, så då passade det bra. Jag jobbade på dagarna, så när jag slutade kom jag dit och väckte upp honom, för han satt ju uppe hela nätterna och spelade in och renskrev grejer.
Jäklar, vilken dedikation!
– Ja, och när vi spelade in trummorna så vet jag att Johan, trummisen, övade in och trodde att det var klart, men när han kom dit hade vi gjort om, så det var något helt annat han skulle spela in. I samma veva skulle vi spela in sång samtidigt, i samma korridor, så vi lånade ett annat bands replokal, den som var så långt bort som möjligt. Så vi spelade in sång där, typ 50m ner i lokalen, och trummor i det andra. Men det är ändå jävligt kul att det blev lite som det kunde bli back in the days för band med tidspress. Egentligen var det ju ingen tidspress för oss, det var bara det att vi var oärliga mot skivbolaget. Vi sa att vi var klara, men då hade vi skitit i typ åtta låtidéer som vi hade och fick börja om. Men det sa ju inte vi till dem. Jag kommer aldrig att göra om den typen av skivinspelning, men såhär i efterhand var det jävligt roligt. Det var som en Kinderägg med låtarna också. Vi hade en chans på oss med mixen. Vi hade en grundmix först och sedan hade vi en chans att säga vad vi ville ha upp och ned och mer reverb. Och han som är mixkillen han håller egentligen på mer med grindcore och mer sånt. Klart att han gör annan musik också, men det är liksom det han är mest inne på. Det var han som gjorde skivan förra gången också och vi var ju nöjda med det, men då skickade vi det fram och tillbaka säkert 10-12 gånger. Han höll ju på att bli tokig på oss, så det går ju att vrida och vända på saker hur mycket som helst. Nu visste han väl, förvisso, hur första skivan lät, så han hade väl lite att gå på med hur vi ville ha det, men vi hade ju lite grejer vi ville ändra och vrida upp, eftersom det var lite mer keyboards och cleana gitarrer på den här, så det var lite nytt, men vi var jävligt nöjda till slut.
Hur ser processen ut när ni skriver en låt?
– Låtarna blir oftast till i stunden, men vanligtvis är det jag och Christoffer som sitter och jammar fram något. Allt brukar gå samtidigt; att man kör gitarr och sång ihop och hittar något: antingen en vers eller en refräng, och sedan bygger man på det. Sedan är det jäkligt ofta man har visioner om låtar, typ ”det här ska vara en powerballad”, och sedan blir det hårdaste låten på skivan, haha! Och sedan kommer texterna. Till viss del är det väl riktiga grejer, men också en massa fiktivt. Men det är väl så som det alltid är. Det är inga Bob Dylan-seriösa texter, men det hintar om vad man är missnöjd med och vad man gillar här i världen.
Har du någon personlig favorit på plattan?
– Hmmm… ”Slave to Love”, tycker jag kanske. Jag gillar den, innebördsmässigt, då den speglar lite av det här som är nu att man ska se så bra ut utåt, men egentligen är man bara hemma och umgås inte alls egentligen. Den tycker jag om. ”Stormwind” ligger också varmt om hjärtat. Jag vet inte riktigt varför, men det är väl kanske den låten som blev som det var tänkt. En av få.
Har ni några musikaliska förebilder när ni skriver?
– Det är mycket… Triumph och Kansas och sådana grejer, som kanske inte speglar sig så mycket i musiken, men jag tänker att det är väl så att de som gjorde musiken på 80-talet hade ju inte andra 80-talsband som influenser. De hade ju 60- och 70-talsband och det blev ju 80-talsmusik. Men sedan är det ju självklart att man har W.A.S.P. och Europe också, men det är lite mer när vi tittar på slutprodukten, att vi vill att det ska låta så. Sedan tjatar jag alltid om bandet Icon. Det är våra största idoler, så vi försöker alltid låta som dem. Men jag vet inte om vi har lyckats än, men syrran sa på ”Vicious”-låten att det lät som en blandning mellan Icon och vad fan det nu var, så jag blev jävligt glad när hon sa det, för hon är så jävla petig med allting.
Jag såg på er Facebook-sida att ni var på Lillön och skrev musik, och att det var en årlig tradition, berätta lite om det!
– Ja, det har blivit en tradition. Jag tror att det är femte året på raken som vi åker dit. Från första början var det bara att vi skulle ut och campa. Jag tror att Johan, trummisen var med då, men han var inte med i bandet. Sedan när han var med så blev det ju hela bandet som åkte. Så det blev en tradition, och i år var det seriöst uppstyrt att det skulle vara en låtskrivarprocess. Så det började lite mer som att vi skulle grilla och dricka bärs, men vi insåg vilken jävla lyx det är att åka ut till en liten ö och grilla och dricka bärs, men ändå jobba samtidigt. Så den här gången körde vi en halvtimme seröst och en halvtimme chill, så det var ganska mycket som blir gjort, i form av låtideer.
Är det någon som har en stuga där, eller är det bara en slump att det har blivit just den ön?
– Nej, det finns bara ett vindskydd. Det är lite utav en hemlig oas. Svenska Kyrkan äger ön, tror jag. Men just den ön har ingen brygga, så det är nästan ingen som vet att det går att lägga till där.
Hur ser era planer ut framåt i tiden?
– Nu är det väl dags att komma ut och lira lite. Men just nu är det mest spånerier, och sedan vet jag att Frontiers, skivbolaget, håller på med någon mini-Sverigeturné, ihop med några andra band, men det verkar inte vara klart än. Det var mycket snack om det i våras i alla fall, men sedan blev det tyst, så jag vet inte om det kommer att hända. Men vi pratade också om det på den där mytomspunna ön att vi kanske inte bara ska låta skivbolaget sköta allt, utan också höra av oss till andra band som vi skulle kunna dra ut och spela med. Det är säkert många andra band som sitter i samma sits, liksom. Det spelar ju egentligen inte någon roll om de är större eller mindre, bara man får ett paket som är mer formskuret, liksom. Framtiden får utvisa vad det blir, mer exakt, men det är grejer på G i alla fall.