Foto: Jusso Soinio
Brymir släppte nya plattan What We Leave Behind precis och strax innan fick jag möjligheten att intervjua en av grundarna av bandet, Viktor Gullichsen. När videon drar igång i ZOOM börjar vi med att hälsa på engelska men jag vet ju att det finns en finlandsvensk på andra änden så jag var ju tvungen att fråga…
Pauline:
Pratar du svenska?
Viktor:
Jag pratar svenska som modersmål, men finlandssvenskan och rikssvenskan är så pass olika att det brukar bli bättre dialog på engelska. Det är helt upp till dig egentligen, för jag använder automatiskt mycket låneord från engelska och finska.
Pauline:
Det är helt okej. Mina föräldrar är från Finland.
Viktor:
Jag har inget emot att prata lite finlish när jag gör en intervju.
Pauline:
Det blir jättebra! Jag är så peppad, för jag kom precis hem från jobbet och öppnade datorn. Då hade jag fått mejlet med ”How Much Is the Fish?”(De har gjort en cover på låten av Scooter). Jag har lyssnat på den tre gånger och blev jättepeppad!
Viktor:
Det var helt perfekt! Det var härligt att få göra den som en cover. Jag har tänkt på det i över tio år och nu fick jag äntligen göra det.
Pauline:
Det är ju en sådan låt som… Man är uppväxt med den. Den sitter liksom i blodet.
Viktor:
Ja. Jag vet inte vilket år du är född?
Pauline:
1979.
Viktor:
Jag har kompisar som är födda ungefär mellan 1975 och 1992. För dem är den där låten nästan soundtracket till ungdomsåren. Det är en riktig partylåt och hela grejen med den har blivit en del av deras liv.
Det känns på något sätt jättefint att få göra den där covern, för den har varit med så länge. Melodin är ju också perfekt för folkmetal och powermetal. När jag fick lov av skivbolaget att göra en cover av ”How Much Is the Fish?” var det först lite som ett skämt. Men de blev så taggade på idén att det bara var att köra. Jag gjorde den på ungefär en och en halv dag, eftersom jag visste exakt hur jag ville att den skulle låta. Jag har haft den spelande i huvudet i tio år.
Pauline:
Jag har läst på lite extra eftersom jag ska intervjua dig. Jag älskar verkligen bakgrundshistorien till det här bandet.
Viktor:
Ja vi var kanske 15, 16 eller 17 år när vi träffades på ett sommarläger som ordnades av Finlands Pop & Jazz-konservatorium. Det är en av de mest populära utbildningarna om man vill bli professionell musiker. De har sommarläger för yngre och äldre musiker i alla åldrar.
Där var vi – sex långhåriga killar. Man ser ju direkt varandra. ”Vem är det där?” Det är en kille med en Immortal-tröja och en Flying V. Man känner igen varandra direkt på ett sådant läger. Jag spelade trummor och hade åkt dit för att öva med en lärare. De andra killarna började prata med varandra och sedan var det olika projekt som man gjorde tillsammans under kurserna. Då bestämde vi oss för att lägrets rockare skulle slå ihop sig.
Alla hade någon särskild nisch inom metal som låg närmast hjärtat. Det fanns en power metal-kille, en black metal-kille, en death metal-kille och så vidare. Men vi älskade alla folkmetal, epic metal, symfonisk metal, black metal och liknande. Vi gjorde en cover av Ensiferums ”Token of Time” och vann tävlingen för bästa band på lägret. Som pris fick vi spela på en jazzfestival. Det var där Brymir föddes, på den scenen.
Efter sommaren ringde vi upp varandra och sa att det skulle vara kul att fortsätta. Jag hade också lite egna låtar och originalmaterial. Sedan tog det inte särskilt länge innan vi hittade namnet Brymir.
Vi hade ganska många låtar och deltog i olika bandtävlingar och spelade på ungdomshus. Vi var ju minderåriga. 2007 spelade vi på ett Battle of the Bands-evenemang i Helsingfors. Där fanns en talangscout från Spinefarm. Vi fick ett skivkontrakt som mamma och pappa fick skriva under eftersom vi inte var myndiga. En sådan historia.
Pauline:
Det är 20 år sedan nu. Wow! Jag tycker att det är så häftigt när man verkligen hittar sin grupp på det sättet. Man hittar ett sammanhang.
Viktor:
Absolut.
Pauline:
Det blir så starkt när man håller ihop så länge.
Viktor:
Det har varit halva mitt liv. Jag var 16 när vi började och nu är jag 36. Det har varit en stor del av mitt liv. Samtidigt var jag väldigt inriktad på att bli ljudtekniker. Jag var faktiskt mer intresserad av att skriva låtar än av att spela trummor. Att spela trummor var mer ett sätt för mig att kunna skriva låtar som jag sedan kunde spela själv. När jag började sjunga blev det snarare skrik än sång. Jag hade ingen teknik över huvud taget. Man spottade blod. Det var helt ohälsosamt.
Så började jag som frontman och fortsatte med låtskrivandet. Då kunde jag också börja skriva sådana trumarrangemang som jag ville ha. Jag älskar snabb musik och blev totalt besatt av black metal när jag var elva år. Det var Dimmu Borgir, blast beats och snabba trummor. Jag blev helt galen i det. Jag visste ganska tidigt att jag ville skriva sådan musik. Jag tänkte inte sitta och öva trummor för att bli snabbare. Jag skrev låtar, skrek och skrev snabba och svåra saker åt andra musiker. Sedan hittade jag en av Finlands absolut bästa trummisar och en av landets bästa och snabbaste gitarrister. Jag hade mitt dreamteam färdigt för att börja tänja på gränserna.
Pauline:
Hur kändes det då? Du visste från början att det skulle gå snabbt och låta på det här sättet, men det måste ju ha utvecklats längs vägen också. Hittade du några andra influenser och tankar på vägen?
Viktor:
Absolut. Vi i gruppen var alla mer insatta i en viss genre. Jag hade framför allt det gamla Dimmu Borgir – black metal med syntar, soundscapes och sådant. Sedan hade vi death metal, Morbid Angel och liknande. Folkmetal var det som förde oss samman från början. När vi hade spelat in vårt första album, som var mer folkmetalorienterat, hade vi vuxit ur folkmetalidentiteten. Vi fick nästan en identitetskris kring folkmetal. Vi ville inte bara bli associerade med folkmetal som genre. Vi ville göra mer mångsidig musik och utvecklas som musiker.
I dag har vi melodic death metal, symfonisk metal och så vidare. Vi har utvecklats mycket, och dessutom gjort det medvetet. Den musik vi länge velat skapa är den stil vi nu har lyckats få ihop med den här paletten av sound. Det är den ljudbilden vi alltid har velat göra. Men det tog lång tid att bli av med folkmetalstämpeln och samtidigt lära sig att producera musik. Jag har själv spelat in, mixat och producerat de senaste tre skivorna.
Vårt andra album producerade jag tillsammans med Janne, som var vår tidigare keyboardspelare. Janne spelar i Battle Beast nu. Det var en av våra första skivor med en utomstående producent. Man har lärt sig steg för steg, skiva för skiva, vad man ska göra och vad man inte ska göra.
Pauline:
Du skrev mycket av musiken från början. Är det fortfarande så att du skriver stora delar av materialet?
Viktor:
Ja, jag skriver mer nu. I början var det ganska uppdelat. På de första två skivorna var det hela bandet som bidrog till låtskrivandet. Men när jag utvecklades som ljudtekniker och producent fick jag möjlighet att göra mer själv. Till exempel gitarrarrangemangen. Förut måste jag alltid ha Joona, vår gitarrist, med mig när vi gjorde demos, eftersom jag inte kunde få in elgitarren på egen hand. Sedan lärde jag mig att spela gitarr i slow motion på det sätt som Joona spelar. På så sätt har vi tillsammans skapat Joonas sound som gitarrist. Jag har lärt mig av honom och skrivit låtar som har utvecklat hans stil åt det håll den har blivit.
Det har varit en rolig parallell utveckling. Det har blivit mer och mer att jag skriver låtar hemma och gör pre-production samtidigt, i stället för att skriva låtar separat och sedan gå till pre-production och därefter till studion. Nu sätter jag igång direkt från början med att programmera och spela in sådana spår som kan användas på skivan i slutändan.
Processen har blivit så pass mogen att jag kan skapa låtar från början och redan veta ungefär hur de kommer att bli. Det har gjort det lättare för mig att skriva mer.
Pauline:
Hur är det med texterna då?
Viktor:
Jag hade ett par skivor där jag själv skrev mycket av lyriken. På våra två första skivor var det Jarkko, vår basist, som hade ansvaret för texterna. Han har läst engelska på universitetet och är jättebegåvad när det gäller språk och poesi. Så han hade lyrikansvaret i början. Sedan tog jag över på ett par skivor, men sedan kom Jarkko tillbaka. Vi har också lärt oss att samarbeta så pass bra att vi nästan kan läsa varandras tankar.
Nu kan Jarkko skriva lyrik åt mig eller tillsammans med mig. Jag kan ge honom några paragrafer och sedan kan han skriva en vers som låter exakt som något jag själv skulle kunna ha skrivit, men ändå med en viss Jarkko-poetisk stil. Jag är lite mer rakt på sak, på sätt och vis.
Pauline:
Det tycker jag är så roligt. Jag tror inte att folk tänker på vad som faktiskt ligger bakom att skriva en bra text. Amorphis har ju också hjälp av en poet som skriver deras texter. Och Fish, som sjöng i Marillion, är ju också poet. Det skapar en helt annan rytm.
Viktor:
Absolut. Vi tar lyriken väldigt allvarligt. De flesta låtarna är hundra procent personliga upplevelser och känslor. Varje skiva kan ha en eller två låtar som handlar mer om att måla upp ett scenario. På vår förra skiva fanns det till exempel en låt som handlade om en massa vikingar som attackerar ett slott i England. Alla möjliga sådana historier. De andra låtarna var däremot väldigt personliga. Den nya skivan har också väldigt personliga texter.
Det som gör det möjligt att tala om mycket personliga och svåra saker är att man kan använda fornnordisk mytologi som metaforer. Om man inte är särskilt insatt i exempelvis Eddan kan man ändå få bra vibbar av Oden. När man sedan läser mer och sätter sig in i mytologin kan man också se symboliken.
Man kan även tolka direkt vad jag egentligen säger. Det kan låta som att det handlar om kärlek, att ångra beslut man har fattat, problem med alkohol och missbruk, depression, döden, krig eller artificiell intelligens. Den nya skivan har till exempel ”Sleipnir” som första låt efter introt. Men ”eight-legged horse”, Sleipnir, är egentligen en metafor för min förra bil. Jag hade en Audi, en relativt sportig sedan med en ganska rejäl motor och många cylindrar. Brymir kan ju inte skriva direkt om cylindrar, dieseldoft, motorn som skriker, hästkrafter och sådant. Istället beskriver jag bilen som Sleipnir, Odens häst, som är universums snabbaste häst – det snabbaste som finns. Det finns också en referens till ”V8 of the Gods”, gudarnas V8-motor, som knyter an till de här åtta benen. På det sättet kan man komma ganska nära moderna referenser.
Annars försöker man baka in det i en metafor så att det låter episkt och exotiskt för dem som vill ha stora bilder och alla möjliga power words och buzzwords. Det är jätteroligt. Jag älskar det.
Pauline:
Sleipnir-grejen – gud, vad kul! Vi har ju lyssnat på den nya skivan nu. Jag kände verkligen att ni har hittat en röd tråd från introt till slutet. Har ni lagt mycket tid på att välja rätt låtar till den här plattan?
Viktor:
Det har också att göra med hur vi har utvecklats som ett team. Vi känner varandra så bra nu att vi kan skriva material som passar väldigt bra ihop. Det har blivit så de senaste två skivorna, och kanske redan på ”Wings of Fire”, att vi egentligen bara skriver låtar. Vi har ett single mindset – man skriver bara bangers. Men av någon magisk anledning har det ändå blivit så att allt till slut sitter väldigt bra ihop. Kanske sker det undermedvetet någonstans under skivproduktionen. Man brukar ofta ha ett par överblivna låtar, eller så saknar man en eller två låtar och känner att något inte riktigt passar. Då skapar man något som passar in.
Men det händer ofta väldigt undermedvetet. Man bara kör och gör det som känns bra utan att planera allt. Därför är vi nog lika överraskade som många lyssnare över att det faktiskt blev en så tydlig helhet. Och tematiskt finns det också en röd tråd. ”What We Leave Behind” är en sådan låt. Det är en väldigt personlig historia från mitt eget liv som handlar om kärlek och att ångra beslut. Man fattar förhastade beslut, stora beslut, och inser senare att det här kanske inte var bra. Det är en låt som handlar om det, väldigt konkret. Men ”What We Leave Behind” kan också handla om vad jag måste offra för att uppnå de saker jag vill lyckas med.
Jag trodde att det var en illusion. Men sedan kan man ställa samma fråga på ett annat sätt: ”What We Leave Behind?” Vad lämnar vi efter oss? Då kan man applicera den frågan på nästan varje låt på albumet. En av de bästa låtarna handlar om krig och den teknologiska revolutionen, AI-grejen. Vad händer här och vad kommer att finnas kvar? Sedan har vi ”Roaring King”, som handlar om att överdriva njutningen av det goda. Att festa för mycket och sådana saker. Samma fråga är relevant där. I alla låtar är den här frågan väldigt relevant. Både tematiskt och musikaliskt blev det en tydlig helhet utan att det var särskilt planerat i förväg.
Pauline:
Det brukar bli på det sättet, eller hur?
Viktor:
Ja, jag tror att det kommer att fortsätta vara så. Vi vill inte göra ett konceptalbum. Det skulle vara så svårt och tidskrävande att skapa en skiva med tio låtar av den musik vi gör och försöka få allting att passa perfekt inom ett enda tema. Det är en process som jag helt enkelt inte orkar med.
Pauline:
Hur ser det ut framöver nu då? Skivan släpps ju på fredag. Vad har ni för planer när den kommer? Ska ni ut och turnera?
Viktor:
Vi kör vår finska turné nu. Vi var tvungna att börja den ett par veckor innan skivan kommer ut eftersom spelningarna måste bokas i god tid. Det gäller särskilt med vinylproduktionen. Vi missade en deadline eftersom vi behövde lite mer tid för att hinna få vinylerna klara. Vi har redan spelat några spelningar utan att skivan har varit ute. Men nu på fredag har vi den första spelningen där skivan faktiskt är släppt. Sedan har vi ungefär tio spelningar till här i Finland. Vi turnerar ganska mycket runt om i Finland och spelar på alla de bästa och roligaste ställena.
Sedan åker vi till USA i januari. Vi blev inbjudna till 70 000 Tons of Metal.
Pauline:
Det måste ju vara en rejäl bucket list-grej?
Viktor:
Det är en ära. Det är verkligen en bucket list-grej som man har drömt om länge. Jag kommer ihåg när jag var elva eller tolv och läste en artikel om det i Metal Hammer. Det var nummer ett på min bucket list. När man sedan började spela själv blev det en sådan där sak man bara måste få göra någon gång. Nu har egentligen en port öppnats till USA. Vi åker dit och spelar, och i februari har vi en turné i Europa. Mest i Tyskland och Karmøy i Norge under våren. Sedan hoppas vi på ytterligare en Europaturné. Och Sverige kommer vi också till i februari.
Pauline:
Det gillar jag! När jag lyssnar på musiken älskar jag den, men samtidigt ser jag verkligen fram emot att se er live och höra det här live. Man kan nästan se det framför sig när man hör musiken. Det ser jag otroligt mycket fram emot…
Jag tror att det är slut på vår tid.
Viktor:
Ja, jag tror tyvärr att det var vår tid ja.
Pauline:
Jätteroligt att snacka med dig! Ha det fint!
Viktor: Tack så mycket! hej då!
Viktor fortsatte med sina intervjuer och jag fortsatte att lyssna på skivan. Som jag tycker att ni också ska göra!