Peter Lazar är musikern bakom Timecode Alpha och Sonic Desolation två band som brukar kallas progressiva och falla i artrockfåran. Nu debuterar Peter i eget namn där musikerna på plattan går att känna igen. Om detta och mer i intervjun nedan med Peter.
Vad har gjort att du väntat med att släppa musik i eget namn fram till nu?
Det har nog aldrig varit någon tanke eller strategi bakom det, utan vad det handlar om är att det är låtar som är personligt knutna till mig, det är ett album som har växt fram genom åren och är tillägnad personer och händelser som betytt mycket för mig på ett eller annat sätt, det är ett album skrivet med mycket kärlek till de människor som har på ett eller annat sätt gjort ett stort avtryck i mitt liv som tex min far och mor samt min dotter, men också människor jag fått dela kärlek med på gott och ont. Musik för mig är passion och terapi och det tror jag gäller för många av oss som skriver musik, sedan har Ken Sandin varit till stor hjälp när texterna färdigställdes.
A single book of love har större popinfluenser än dina andra band ändå går uttrycket att känna igen. Vilken tycker du själv är största skillnaden?
I jämförelsen skulle jag nog säga att focus på musiken och arrangemangen ligger i första rummet när det kommer till Sonic Desolution och Timecode Alpha, glädjen i att leka med tackter och harmonier har förtur,
Till skillnad från A single book of love som mer flörtar till en känsla och vikten av berättelsen i texten samt ett försök att göra den mer tillgänglig för en bredare publik så klart.
Titeln på plattan skvallrar om en riktning i berättandet, kärlek, ett ämne som är väl dokumenterat finns det mycket mer att berätta i ämnet?
Så klart det gör, det är som en av textraderna, (the seed of all existence) Vad är motsatsen?
Tänker på de krig som drar över vår jord med död och hat i dess spår, kärlek är fröet till liv, till skillnad från motsatsen hat som skövlar liv, så låtar om kärlek kan vi nog aldrig få för mycket av.
En person som Roger Waters är ju expert på att hitta ett tema att skriva runt. Vad fick dig att vilja jobba på ett och samma ämne?
Det har nog varit naturligt och genomgående i alla mina produktioner att berätta en historia på djupet, inte bara en överskrift och ingress, utan att få med en helhet, sedan är ju allt relativt det är ju en tolkningsfråga hur mottagaren upplever det. Vi människor tenderar att dra paralleller till våra egna erfarenheter och upplevelser, men det är väl det som kallas konstnärlig frihet, samtidigt som att det är ett signum i genren progressive rock känns det som.
Vem tycker du är bäst på att göra plattor med ett visst tema?
Om vi ska se till svenska band så tror jag Sabaton tar det priset som bara producerar album om historiska krig. Men om vi ska ta band som verkligen vill säga något av vikt och som vill göra skillnad och påverka, så skulle jag nog säga Unitopia som glädjande nog gör comeback igen med albumet Seven Chambers som släpps nu I år.
Inför denna intervju avslöjade du att du lagt ner, som jag tolkade det, ovanligt mycket hjärta och själ i plattan. Beskriv gärna?
Det har varit tufft känslomässigt då flera har gått bort, tänker dels på mina föräldrar och min stora kärlek i livet som gick bort i cancer, sista låten To Mom fann jag inte orden så den blev instrumental. Det finns mycket sorg i att misslyckas i kärlek bl.a. men också mycket glädje och fina minnen.
Låtarna är skrivna under lång tid och sträcker sig över 30 år så de har verkligen fått tid att mogna, men det har fallit en och annan tår i processen kan jag säga.
Tycker hela skivan är väldigt givande och framförallt snyggt producerad med alltifrån instrument till sånginsatser. Hur har ni fått fram den mix som blivit den färdiga skivan?
Tanken redan från början var att lägga fokus på sång, text och arrangemangen runt sången, till exempel en låt som Tear down the walls, som för övrigt är skriven till min dotter, var idén redan tidigt att gå åt gospelhållet. Körerna där i refrängen tog upp nästan 30 spår, så överlag genom hela albumet var det stort fokus på körer och harmonier samt självklart alla fina musiker som satt sin prägel på låtarna. Sedan gjorde Andy LaRocque på Sonic train studios sitt jobb vilket han gör bra.
En singel har släppts och det en av de lite mer poporienterade låtarna den mycket vackra Tear down the walls. Var det givet att välja den som singel?
För mig var de det då jag började skriva den till min dotter för 21 år sedan. Jag tyckte att hon väntat länge nog (ler) men den behövde tiden för textens skull och det är nog så att betydelsen är mer uppenbar oss två emellan.
Jinian Wilde ifrån David Cross Band sjunger lead på plattan och gör det fantastiskt bra. Berätta hur det kom sig?
Mer en lyckosam slump faktiskt, jag hade pratat med en mycket god vän till mig Susanna Jämtgren som sitter i styrelsen för garf Göteborg om att jag behövde någon på sång till detta projekt.
Strax därefter kom det ett mail från Jinian Wilde som hört av Sanna att jag behövde en sångare, och på den vägen är det. Vilket i sin tur resulterat i en vänskap och en uppföljare till A single book of love är halvfärdig redan och vi ser framemot att få dela med oss av den i framtiden.
Australiern Andy Salvanos spelar det avslutande instrumentala stycket To Mom vill du dela med dig om stycket och varför det är Andy som spelar?
Jag snubblade över Andy på ett Facebooklipp och föll för hans musik på sin Chapmanstick på ett ögonblick, jag blev oerhört tagen av de toner jag möttes av.
Jag skrev till Andy för att ge creed åt den musik han gjorde för det var verkligen utöver det vanliga.
Vi började att prata och det visade sig att han hade rötter i Sverige då han växte upp här, det ena ledde till det andra. Jag är oerhört glad och tacksam att han medverkar på just den låten sen får vi se kanske dyker han upp igen, man vet aldrig.
Du har också med några andra väl bekanta namn där ett par skulle kunna beskrivas ingå i din närmsta cirkel. Är det naturligt att vända sig till dessa vid skapandet av din musik eller skulle det vara intressant att prova göra något helt utan dem? (Mats Johanson, Zoltan Csörsz, Daniel Gutafsson, Ken Sandin, Madeleane Olsén, Nad Sylvan)
Den listan kan göras mycket längre redan nu men visst Ken och jag går tillbaka sedan länge nu, vi är ler o långhalm. Men visst på A single book of love medverkar också Ted Gärdestads gamla bassist Mats Nilsson samt hans fru Lena på kör så det kommer nya musiker hela tiden. Jag brukar säga att musik är den största nyckeln till vänskap som går över alla barriärer och gränser det är faktiskt en kraft i det som skulle kunna förändra en hel värld.
När du skriver musik hur jobbar du då? Är det alltid på samma sätt eller hur funkar det för dig?
Det är nog olika, det kan börja på min akustiska gitarr eller framför keyborden, en rytm, små saker som inspirerar. En sak som dock är genomgående är att musiken kommer alltid först, ljudbild, melodi, text i den ordningen.
Du målar ju också hur är det på den fronten nu? Ställer du ut, går det att se dina verk någonstans?
Det var ett bra tag sedan jag ställde ut nu då det mest går i musikens tecken, men jag gör lite skivomslag bl.a. till Unitopias kommande platta samt en del videoproduktion, även där till Unitopias framtida släpp plus till den singel de släppte för inte så längesedan och även till min egen musik så klart. mina videos finns på min Youtube kanal som ni jättegärna får följa då det kommer mycket där framöver.
Har du hunnit tänka på framtiden. Blir nästa grej en soloplatta eller fortsätter något av dina bandprojekt?
Framtiden känns väldigt spännande, många järn i elden nu då jag och Johan Chasseur, Mark Truey Trueack och Alen Brentini jobbar på första albumet i en tänkt trilogi, och sedan uppföljaren av A single book of love så klart. En av mina låtar kommer också med på Marks, Trueack och Steve Unruh Allstar Projek UPF där Steve Hacket och Jon Anderson med flera medverkar.
Kan det bli tal om att framföra A single book of love live?
You never know
Tack för du tog dig tid och fortsätt gärna att skämma bort oss med din schyssta musik.
Tack själv
