Svenska Progmetal bandet Soen är albumaktuella med albumet Imperial som släpptes den 29 januari! Pauline tog ett snack med sångaren Joel Ekelöf på releasedagen för att ta tempen och prata lite om hur albumet utvecklades och hur det tagits emot!
Hej! Vad trevligt att träffas! Idag är dagen!
Idag är det releasedag! Fantastiskt. Det är någonting man väntat på jävligt länge nu så det är grymt.
Jag fick lyssna på albumet igår och det är riktigt bra! Har ni fått några reaktioner på det ännu?
Ja vi har fått väldigt bra reaktioner vilket är roligt för vi är ju väldigt nöjda och stolta själva med materialet. Sen trodde vi kanske att det skulle bli lite mer gnäll från puristerna i den progressiva genren. Vi vill inte bara följa mallen utan så fort det börjar uppstå något som liknar en mall så går vi åt något annat håll. Det tycker jag vi har gjort med den här skivan, vi har tagit in väldigt mycket mer metal än tidigare. Och det kanske man hade förväntat sig att en del skulle ha synpunkter på men folk verkar uppskatta det så det är jävligt kul!
Jag har lyssnat igenom era album och jag reagerade på att Cognitive (2012) är något tyngre och sen går det över till det lite lugnare tempot ni haft innan, var det på något vis en strävan efter att hitta tillbaka lite som gjorde att ni kör lite mer metal nu?
Ja, det skulle väl kunna vara ett slags vägskäl om vi ser det så. När man hamnar i den genre som vi blivit placerade i, progressiv metal så kan man ju antingen gå i den riktningen att man blir lite ”art-rockig”, lite jazzig och kanske lägger mycket fokus på teknik och harmoni medan vi har valt den andra riktningen som är lite hårdare och mer metal. Det kanske är som du säger, att det var där vi startade och att det i någon mening är därifrån vi kommer. Det är något vi känner är viktigt, att hålla kvar och att behålla metal.
Men ni har väl alla hållit på med musik innan ni startade Soen?
Ja absolut. Martin Lopez spelade ju i Opeth i flera år, jag hade ett band som hette Willowtree i många år. Och om vi ser på originalsättningen så hade vi ju Steve Di Giorgio som spelade i Obituary, Death och Testament och flera andra band. Han är ju inte med längre tyvärr och det har varit lite andra konstellationer sedan dess.
Ja det märks ju att ni har en riktigt bra blandning av hård metall och progressiv metal i er bakgrund men något som jag reflekterade över är att ni trots det har en, missförstå mig rätt nu, soft känsla i musiken och speciellt i sången. Den känns väldigt känslosam.
Ja, det kanske var det som var lite speciellt när vi träffades, för från början tror jag det var tänkt att det bara skulle vara hårt. Det skulle vara aggressiv musik rakt igenom med lite mer klassisk growl-sång. Men när jag kom in så provade jag någonting helt annat från en helt annan värld egentligen och den typen av uttryck limmade på något sätt med musiken, och det blev någon slags fundament i Soen och hur vi låter. Så det är ju väldigt roligt att vi kan gå åt båda hållen. Både det hårda men också åt det mer finstämda hållet.
Är det du som skriver texterna?
Nej, antingen är det Martin eller så är det jag. Ibland finns det annat som bidrar men mest Martin på sistone.
Texterna är ju väldigt poetiska och jag läste någonstans att ni gärna analyserar omvärlden och samhället. Vad hade ni för tankar när ni skrev texterna till det här albumet?
Man kanske inte behöver tänka så stort egentligen med analyser så, men vi skriver ju utifrån oss själva och våra egna erfarenheter. Vi skriver gärna om samhället runtomkring oss, sen har vi ingen ambition att komma med några svar eller några lösningar på några problem eller att ha något politiskt budskap. Det handlar mer om att vi utgår från sig själva och våra egna erfarenheter och sen är det förhoppningsvis många lyssnare som kan känna sig träffade av det och som på något sätt kan ta det till sig. Men vi har ingen rädsla för att prata om samhället eller om det som händer runtomkring oss. Vi står för det vi säger.
Jag kollade på videon till Illusions på YouTube och den var väldigt stark. Under den hade ni skrivit en väldigt fin beskrivning om vad låten handlar om. Jag minns inte formuleringen men det handlade ju om att vi kan ta tag i saker och lösa dem tillsammans, att det är dags att vi ser varandra. Det kändes som ett starkt budskap från er sida.
Ja, någonstans är det lite av en kommentar till det som händer idag ett bredare spektrum, att vi kommer längre och längre ifrån varandra och polariseringen som sker. Och hur vi har väldigt svårt att tolerera varandra och motståndares åsikter. Speciellt på sociala medier och så, och jag tror att om vi bara kunde prata med varandra på ett mer tolerant sätt så kunde vi hitta bättre lösningar. Och det finns absolut med i de här texterna på Imperial.
Ja, det fanns en röd tråd i texterna, helt klart. Men om vi ser till albumen då, det är ju bara de senaste två albumen ni inte producerat själva. Hur tycker du att det har påverkat ert sound såhär i efterhand?
Jag tror att det egentligen bara har varit positivt. Vi är väl egentligen i grunden kontrollfreaks, vi jobbar ju väldigt mycket på våra skivor och lägger väldigt mycket tid på dom och då blir det ju också väldigt svårt att släppa ifrån sig kontrollen när det gäller produktion och sådana saker.
Men när man har gjort några skivor så börjar man känna att man har tillräcklig kontroll för att kunna släppa en del av det. Och det är ju bara positivt att kunna ta in folk som gör det här, som producerar skivor varje dag, det är ju egentligen något som är väldigt bra. Och lyssnar man på resultatet så hör man ju att Lotus och Imperial låter produktionsmässigt några snäpp bättre än vad dom andra skivorna gör. Det skulle jag ändå våga påstå.
Ni hade ju en speciell person som mixade och mastrade Imperial, Kane Churko (Ozzy, Bob Dylan med flera)
Ja, eller det beror på vad du menar med speciell! Haha!
Haha, men det är ju ändå rätt stort.
Ja, han är ju bra. Vi tyckte ju det var jättekul och från början hade det kanske varit lite mer självklart för oss att göra det med David Castillo som är en god vän till oss och som gjorde Lotus som låter helt fantastiskt. Och han jobbar ju med många andra stora akter inom progressiv metal som Leprous och Katatonia så han är ju verkligen mannen för det här. Men den här gången kände vi att vi ville göra något annat som inte är typiskt progressiv metal. Vi tog in Kane Churko istället som har den mer amerikanska inställningen till musik. Man får något annat helt enkelt, vi är ju uppenbart europeiska i vårt sound men om du lämnar över det till en amerikansk mixare så händer det ju någonting där. Och det blev Imperial helt enkelt, och det blev ju bra!
Men det måste ju kännas häftigt när nätverket växer och ni får jobba med de här människorna som jobbat med de stora namnen innan?
Ja det är klart! Men jag måste ju säga att på både Cognitive och Tellurian så jobbade vi ju med David Bottrill som jobbat med några av mina absoluta favoritskivor. Han gjorde bland annat Peter Gabriel tillsammans med Daniel Lanoir så jag tycker inte han ska kastas ut med badvattnet heller. Men naturligtvis, med Kane Churko var det väldigt roligt och det är väldigt inspirerande att få jobba med den här typen av artister också, för det måste man ändå säga att de är på den nivån.
Men om vi ser på själva progmetal scenen då. När jag var tonåring och såg Opeth på KFUM i Eskilstuna på 90 talet så var det kanske jag och 15 till framför scenen. Idag upplever jag det som att publiken, och scenen blivit större och bredare, är det något ni lagt märke till?
Ja det måste jag ändå säga stämmer, generellt har det nog växt väldigt mycket, det tror jag. Sen så får man ju se på när en genre formats som den kanske gjort nu och faktiskt har blivit någonting, vad det var som drog en till genren ifrån början.
För mig var det de gamla klassiska banden som Pink Floyd, gamla Genesis, Jethro Tull, King Crimson och den typen av musik som hade väldigt starkt låtskrivande. Det var väldigt starka låtar, det var väldigt duktiga musiker men det var mer fokus på vad du kände och vad du upplevde när du hörde det. Idag kan jag tycka att många går åt hållet där man ska visa teknik, man ska göra svåra saker och att visa teknik är inte något som intresserar mig jättemycket. Jag tycker att det är viktigt att man har teknik för då har man marginaler att bygga med men jag tycker inte att det är något mål att bara kunna visa upp tekniska cirkusnummer om du förstår vad jag menar? Så den inriktningen är jag kanske inte lika förtjust i inom progressiv metal idag.
Jag kände på 90 talet just att den progressiva stilen fick en uppgång på något vis. Det kändes som att flera av de tyngre banden drog ner på tempot och vek av mer åt det progressiva hållet.
Ja, jag kan tycka, och nu blir jag väldigt negativ här, haha! Men jag tycker det är tråkigt när musiken intellektualiseras. Det håller ju på att hända inom metalscenen också där man försöker intellektualisera det och musiken slutar vara subversiv. Musiken blir inte rebellisk. Det blir snarare något mer etablerat och man spelar i riktiga konsertlokaler och konserthallar och det kanske är något man saknat inom metal. Man har inte fått det erkännandet av etablissemanget och då kanske det här har varit ett sätt att närma sig det. Vad vet jag? Men jag tycker att det är viktigt att värna om det utanförskap som man hade inom metal.
Ja det var på Folkets hus i Hälleforsnäs jag såg Emperor första gången och det var ju en hel upplevelse.
Ja och det ligger ju något väldigt starkt i det.
Jag vet att ni inte kör med några bakgrundsspår alls när ni kör live. Funkar det bra med det progressiva när ni får vara helt fria på scenen?
Alltså, jag tycker ju att det är nästan oförskämt att spela med backingtracks. Nu ska jag inte vara sån men i någon mening så tycker jag att när man ska gå på en livekonsert och ska se ett riktigt band då ska det kunna hända vad som helst. Och när du använder backingtracks så mallar du ju in låtarna i ett särskilt format, då blir låten 3 minuter och 22 sekunder varken mer eller mindre och det är ett jäkligt enkelt sätt att döda musik på. Så nej, vi håller oss väldigt långt borta från backingtracks.
Har du någon speciell upplevelse från scenen som du bär med dig?
Istanbul. Fantastiskt! Vi hade ingen aning alls, det du ofta hör är att du måste åka till en stad och ”spela in dig” i den staden så att säga. Första gången kommer det kanske femtio pers och det spelar ingen roll vem du är eller hur många skivor du har släppt utan du får jobba dig in. Men så är det inte alltid utan första gången vi spelade i Istanbul så var det 2500 personer som stod och bara skrek. Och det är ju underbart när man egentligen inte har en aning om vad man har att vänta sig. Det har varit några sådana tillfällen och det är ju fantastiskt när det händer.
Men vilket är ditt bästa minne framför scenen då? Vad är det coolaste du har sett?
Hm, haha… Ja du, det får nästan vara någonting som inte har med metal att göra. Jag kommer ihåg när Radiohead spelade på Hovet 98 eller så, de hade precis släppt OK Computer. En fantastisk konsert, jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig och jag blev helt knockad. Det var nog bland det bästa jag har sett.
Det är ju en del av grejen när man väljer att se något man inte riktigt vet vad det är. Men de senaste tio, femton år sedan har den svenska publiken fått lite kritik för att vara lata. De betalar inte 25 spänn för att gå på en punkafton om de inte vet vilka som spelar. Medan man tidigare gärna la ut dom pengarna bara för att få se något live på scenen.
Jag har egentligen ingen synpunkt på det men jag måste säga att den nordiska publiken skiljer sig från publiken i de sydeuropeiska länderna. Det kan väl sägas att den nordiska publiken är mer reserverad. Ibland kan man fundera på om de verkligen har roligt? Publiken står lite tyst och lyssnar väldigt noggrant och är inte så aktiv. Medan om du åker ner i södra Europa så sjungs det ju med på ett annat sätt och det är en helt annan typ av energi. Men jag kan inte säga att de skulle vara mer engagerade för det tror jag nämligen inte. Jag tror att de som står och lyssnar hemma i Sverige är helt inne i musiken istället. Men det är skillnad.
Jag brukar alltid avsluta med den jobbiga frågan om vilka tre album du inte kan leva utan?
Haha! Ja men då måste jag ju välja sådana album som har förändrat mig då. Facelift med Alice in Chains, stort viktigt album för mig. Ändrade väldigt mycket och var väldigt betydande. Sen blir det Trash med Alice Cooper bara för att det var viktigt när jag var liten grabb. Jag lyssnade väldigt mycket på det. Och sen så får det bli Selling England by The Pound med Genesis som också har varit en sådan viktig skiva som min farsa alltid har spelat när jag var liten och som har följt mig genom uppväxten.
Vad roligt att du valde Genesis för det är ju många som tror att de är I Can´t Dance och de senare låtarna men som missat de tidigare verken.
Ja folk blir ofta chockade när jag tar upp dem som influens men för dem som inte lyssnat på de albumen, bara gör det. Det är en fantastisk upplevelse tycker jag.
Tack så jättemycket för att du ville prata med oss idag och jag ser så fram emot att få se er live när allt detta är över!
Det ska bli kul att få spela också! Det kommer bli en jävla urladdning!
Verkligen, återigen tack för att du tog dig tid och hoppas du får en riktigt fin helg!
Detsamma! Hej!
Om ni vill se videon till Illusion eller någon av bandets tidigare videos kan ni gå in här: https://soenmusic.com/video/
Bandets Facebook hittar ni här: https://www.facebook.com/SoenMusic
/P ”The Poser” Pousár
