Det är en spänd förväntan i publiken. 60 år firas ikväll! Scorpions har lirat ihop i 60 år. Det är längre än jag levt. Och jag tänker gissa här men jag tror rätt många är yngre än så som läser bloggen? Jodå, nog vet jag att vi har ett gäng rävar som kan och vet betydligt mycket mer om musik än jag men det är trots det rätt otroligt att de fortfarande lirar!
Nej, Klaus sjunger inte som han har gjort. Men över lag så sitter det mesta precis där det behövs för att det ska vara intressant och ännu viktigare relevant!!
Bandet spelar så det står härliga till. När publiken sjunger ut Wind of Change med Klaus är det många tårar som rinner, för vet ni vad? Det är inte många varv kvar för Scorpions. Det är inget jag önskar. Hade jag fått som jag ville skulle de aldrig dö ut.
Det här är en fantastisk show och hyllning till deras karriär. Det står en liten farbror på scenen som älskar det han gör och är stolt över det han gjort. Han spelar lite gitarr med grabbarna och leendet han har är som en femåring som får testa en gitarr för första gången i musikaffären.
Mikkey Dee livar såklart upp med sitt makalösa trummande. Lätt en av mina favoriter när det kommer till att banka skinn! Men det gnistrar av så mycket mer på scenen. Det är kärlek och respekt för varandras uppgift och allt de gjort tillsammans. Och det är rörande. Även om det inte är perfekt.
Tack Scorpions!