Foto: Mark Seliger
Vid tangentbordet: Marie Mathiasson
Av någon outgrundlig anledning verkar människor ha talang för att jämföra diverse ting. Det gäller inom musik, sport och hästraser, ja, listan kan göras väldigt lång. Jag gör det, många gånger av bara farten, men tänker att det behöver inte alltid betyda att någonting är dåligt. Viktigt att tänka på är att det är lätt hänt att man ofta jämför päron och äpplen. Båda är frukter, men smakar helt olika. Det är egentligen din smak som avgör, eller kanske tycker du om båda, fast det beror på vilket humör du är på just nu. Det ena behöver inte utesluta det andra. Ta det här med Beatles och The Rolling Stones. Jag erkänner att jag föredrar det sistnämnda bandet. Onekligen är Beatles en grupp med en otrolig fin låtskatt och deras påverkan inom kultur, musik, band och framför allt på alla dessa människor som växt upp med dem går inte att förringas. Men sedan jag gick över från att lyssna på soundtracket till Disneyfilmen ”The Aristocats” (på kassettband), till mer Rockorienterad musik har jag alltid dragits till det råare och vassa hållet. Det var någonting med det opolerade och det fartfyllda som talade till mitt rebelliska hjärta. Samma sak hände när Gyllene Tider och Noice dök upp, då blev den sistnämnda gruppen en klar favorit hos mig.
Coverart: Nathaniel Mary Quinn
Så med detta i bakfickan går vi raskt över till senaste plattan med The Rolling Stones som släpptes för ett par dagar sedan på Polydor Records. Den bär titeln ”Foregin Tongues” och har kanske inte det vackraste skivomslaget. Men det är coolt och det spelar definitivt inte någon roll. Nej, inte när de lyckas med en av de tuffaste öppningslåtarna jag hört på länge. ”Rough and Twisted” talar genast om att vi kan strunta i faktumet att det här är ett band, där medelåldern ligger på ca 80 år. Yngst är Ronnie Wood med sina 79 år. Det är en klockren Blueshistoria, skriven av Jagger/Richards och får mig att önska att dessa herrar kunde dyka upp på Åmåls Bluesfest.
För mig har Blues en oerhörd stark betydelse för hur hårdrocken utvecklades och växte fram i slutet på 60-talet. Inte värst förvånande gillar jag när det blir tunga riff och lite mer Boogie Woogie eller Rock ’N Roll, liknande ZZ Top och George Thorogood & The Destroyers. I ”Rough and Twisted” finns den här härliga, råa energin jag tycker så mycket om. Störtsköna gitarrer och Mick Jaggers röst, den smakar som rom och cola. Tämligen god alltså. Munspelet han levererar går inte heller av för hackor. Jag har ingen veranda, men skulle gärna vilja ha det just nu och sitta där i en gungstol och digga. Kanske efter glaset med rom och cola byta till någonting med mer whiskeykaraktär. Därefter vill jag fortsätta att sitta där, se skymningen falla efter en strålande solig dag och lyssna på denna låt. Som Baloo säger till Bagheera i Mowgli, för att plocka fram en till referens till Disneyfilmernas värld: ”Come on katten, det svänger ju”.
Spåret som kommer sen, ”In the Stars” är en smula lugnare, drar mer åt det Popiga/Rockiga hållet med skönt, lite lätt funkigt tempo. Refrängen får mig att vilja sjunga med och fötterna har svårt att vara stilla.
Så dras tempot ner ännu mer när vi får höra ”Jelous Lover”. Först var det en låt jag inte nappade på med en gång. Efter några lyssningar började jag uppskatta att det blir upptempo när man hör refrängen, vilket gör att mina öron spetsas och likt en behaglig sommarbris sveper låten över dig. Svagt doftar det av Soul och ett stort kryddmått Prince vilar över den, vilket inte alls drar ner låten. Det enda jag har svårt för är att Mick Jagger lägger sig lite alltför högt i sitt sätt att sjunga. Personligen föredrar jag när hans röst är djupare och raspigare, och med den där självklara inlevelsen som endast en gigantisk rockikon vet hur man levererar.
Låt fyra på albumet, ”Mr Charm” är rockig och har en text som charmar mitt hjärta. Den är kaxig, samtidigt, varm och medryckande. Jag lovar att den låter ännu bättre om du höjer volymen. En viss ironi finns här också, då Mick Jagger skickar med en känga till självaste Elon Musk. Jag älskar dessa rader i texten: ”Lifes To Short For Making Money, Show Me How To Spend It With You Honey”. Helt lysande i all sin enkelhet.
Vi går vidare med ”Divine Intervention” För mig har den snabbt blivit min andra favoritlåt efter öppningspåret. Vi hittar dessutom två intressanta musiker som medverkar. Dels Robert Smith från The Cure och Steve Winwood som är kanske mest känd från The Spencer Davies Group. Båda herrarna Smith och Winwood medverkar för övrigt på fler spår på den här skivan. Robert Smith bidrar visserligen rätt lite med sin dystra Gothaktiga framtoning, men det påverkar inte resultatet. ”Divine Intervention” tuffar på, i ett behagligt tempo och jag undrar om det möjligtvis var ett gudomligt ingripande som gjorde att både herr Smith och herr Winwood hoppade in och medverkade på den här plattan.
Så kommer ett par låtar som kanske inte sticker ut lika mycket som de jag föll först för. Men de håller ändå måttet. ”Ringing Hollow” är en Countrybluesdoftande ballad som smeker din själ lika varsamt som när du minns en kärlek eller minns någonting du drömde om när du var väldigt ung. Mick Jagger sjunger med känsla och nu vill jag åter till min veranda. Den som inte finns, men som jag drömmer mycket om.
”Never Wanna Lose You” kommer med en skön, rockig och funkig känsla och refrängen välkomnar dig att sjunga med, högt och ljudligt.
Energiska ”Hit Me In The Head” där tycker jag visar på ett band som fortfarande har roligt när de spelar in i studion. Det känns som en ynnest att få lyssna till den och låtens rappa refräng påminner mig om The Who, eller varför inte The Kinks, vilket för mig är bara positivt.
På skivan hittar vi så småningom en cover på Amy Winehouses ”You Know I’M No Good”. The Rollings Stones lyckas mycket bra med den. Man hör det där sårbara som jag tycker var sångerskans styrka och signum. Ett lysande bra låtval att göra en cover på, från en sällsamt duktig artist, som jag tror sitter på ett moln där uppe och lyssnar samtidigt som hon fyrar av sitt vackra leende tillsammans med sina mörka ögon.
”Some Of Us” är ännu en lugn låt, fylld med stråk av Gospel. Den är mer stillsam än de andra lugna låtarna. Jag tycker Keith Richards röst verkligen tillför någonting ytterst känslosamt och en påtaglig nerv. Den är väldigt fin tycker jag och längre fram hörs en trevlig touch av både Bruce Springsteen och Nick Cave. Återigen en låt som bara blir bättre ju mer man lyssnar på den och då ska ni veta det kommer från en, som jag redan nämnt i andra recensioner, inte är ett stort fan av ballader.
”Covered In You” är kanske den jag finner något tråkig först. Men refränger lyfter den faktiskt och den blir ett spår att räkna med. Jag är svag för munspel, så det är verkligen till låtens fördel. Glöm inte heller bort att självaste Paul McCartney hoppar in och gästspelar, vilket osökt gör att man återigen kommer in på Beatles i The Rolling Stones sammanhang.
Låten ”Side Effects” kommer med styrka och en mycket tilltalande text. Ytterligare en sådan man får ge lite tid för att mogna i själen och öronen.
”Back In Your Life” är ännu en ballad. Den försvinner i mängden vid de första genomlyssningarna. Men likt ”Side effects” tycker jag om den mer och mer. Precis så här vill jag ha Mick Jaggers röst. Lite lätt opolerat och med mycket känsla. Sedan växer den i takt med gitarren som dansar in och besjälar din inre bluessjäl.
Sista låten på plattan är en Chuck Berry cover. ”Beautiful Delilah” där jag först tänkte: Varför just denna låt. Den här rockande snubben har ju hur många suveräna låtar som helst att välja på. Ja den här låten tillhör inte min favorit med Chuck Berry, därför blir jag genuint glad när The Rolling Stones gör den på sitt vis och faktiskt gör den bättre.
Jag vet inte vad amerikanske stjärnproducenten Andrew Watt ( som har producerat skivor med Lady Gaga, Ozzy Osbourne, Miley Cyrus, Madonna och Paul McCartney för att nämna några) äter till frukost. Smått genialiskt är han i alla fall i min värld. Den här skivan är i sin helhet ett absolut fantastiskt och modernt stycke musikhistoria. Låtarna lyfter fram delar av The Rolling Stones långa karriär och visar upp deras mångfald inom rock musik på ett sätt som är synnerligen inspirerat och charmigt. Det är förvånande ystert mina vänner. Det är underbart att även Charles Robert ”Charlie” Watts får får vara med och skicka en hälsning på låten ”Hit Me In The Head”. Helt ärligt är det en av de bästa plattorna som kommit från det här legendariska rockband som bildades i London den 25 maj 1962. Då var jag inte ens född. Inte plattans producent heller. Många album, singlar, konserter, dokumentärer i alla möjliga format senare har de gjort det igen. The Rolling Stones har släppt en kreativ skiva som det sprakar och gnistrar om. På köpet får du tre glada farbröder som rockar loss, så det står det härliga till.
Jag vill betona har jag inte har skrivit värst många recensioner än och ser mig inte som någon musikexpert. Men jag vet att jag har ett väldigt stort musikhjärta som rymmer många olika genrer. Jag uppskattar och min själ blir glad över att få lyssna till väldigt bra musik. Det här är verkligen väldigt bra musik.
Foreign Tongues med The Rolling Stones får av mig en välförtjänt 5/5.
