Vi glider in på ett litet men perfekt område i Tivoliparken. Solen skiner och det är redan folk med brassestolar och picknickkorgar på plats. Vi möts av idel leenden och precis alla som jobbar där verkar älska det! Det finns lite knallar och lite olika matstånd och två scener där vi förväntar oss rent jäkla ös och jag måste säga att vi inte blev besvikna!
Monstera startar upp festivalen med vad som bara kan kallas för riktigt bra hårdrock med inslag av stoner metal. Även om det är en kokhet eftermiddag i parken så har folk tagit sig hit och man hör applåder framför scenen. Ett band som jag tror kan ta sig uppåt i musikvärlden. De bjuder på lite blandat ur sin repertoar och jag rekommenderar varmt att ni söker upp dem Spotify, Instagram eller Facebook för att följa dem på vägen! Och ja, det är bladet från en Monstera planta ni kan se på deras merch.
Farsot följer upp med Karlsson på taket intro innan de drar igång med sin svängiga stonerrock. Har de planerat speltiderna efter stil? Det är oavsett sjukt svängigt och det hörs att det här inte är något nystartat band. De har hittat sitt sound och sin plats på scenen och de tar sin plats precis så där som man ska göra för att äga publikens uppmärksamhet. Med låtar som ”Leslie’s Moor” från plattan ”Intergalactic Martial Law” har de fångat upp en trofast skara fans och det märks att folk har koll på det lokala ösiga bandet med färgglada skjortor. Det är på gränsen till olagligt att ha så roligt som de verkar ha på scenen! Dom kallar sig för ”de konstiga kusinerna från landet” och ja. Det är väl lite det stoner är? En liten sväng från huvudleden som leder till något nytt och annorlunda. En dag för Astrid?
S.I.V har Emils visa som intro när de kliver upp som enhet i vita skjortor, väst och slips. När de börjar spela blir man lite ställd av det hårda öset som rasar från scenen! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Tänk lite Faith No More möter In Flames möter deathcore. Ljudet var lite off i början vilket vi senare fick bekräftat att det varit lite strul med men det tog sig och snart kunde vi höra sångaren bjuda på en unik take på metal och melodier! Det var lite klurigt i början men efter ett par låtar hittade jag sammanhanget och då lät det riktigt bra!
Velvet Insane drar på med galet ös direkt till Vår på Saltkråkan. Vad säger man? Vi har följt bandet länge och äntligen får yours truly (Pauline) se dem live!! Det här är så jäkla lyckligt, glammigt och glittrigt precis som jag väntat mig! Det är glammig Rock som bjuder upp till glädje och man ser hur folk dras mot scenen. En efter en. Det börjar dansas. Idel leenden. En riktigt härlig upplevelse. Med låtar som Bamalama Breakout och Backstreet Liberace kastas publiken in i rytmen och det är många som börjar röra på fötterna. Att höra Velvet Insane lira 20th Century Boy känns naturligt på något vis. Det är liksom Björn Skifs som möter Roxy Music och det får folk att bli glada. Insane helt enkelt!
Folk går och plockar upp slängda burkar och lägger i panten. De ger varandra komplimanger och det är en extremt gemytlig stämning. ”Om du gillar det här borde du lyssna på..” och så vidare. Det känns som att det här är en sån där festival som kommer att lyfta. De lämnar banan och kan bara ta sig uppåt!
Johan Tell bjuder på Rock! Det kommer lite som en överraskning att få höra gammal hederlig rock från scenen samtidigt som det gör mig själaglad att det fortfarande finns folk som Johan Tell som förstår storheten i det. Publiken håller helt med mig med tanke på vilket ös det blev framför scenen. Jag skulle säga att Johan som släppt musik både i USA och Europa de senaste åren har en erfarenhet som gör honom självklar på scenen. Kul att se och definitivt kul att höra!
The Headlines drar igång med Leila Ks Got to get! Jag börjar genast sitt-dansa i min brassestol och njuter av att det finns några som minns denna här sköna musiken! Det är en helt magisk spelning och den kontakt bandet har med publiken är fantastisk. Kerry Bomb får alla i parken att tysta med ett snabbt ”shhh” och visar att hon har stenkoll på det här. Hon drar också ner i publiken och startar en circle pit till allas förtjusning och då menar jag alla från 8 år till 70! Glädjen i folks blick som far runt är obetalbar! Sofie Ward har en utstrålning som fick mig att tänka på Clare Blake (Clare Mistake) som spelar bas med Richie Ramone. Det har samma vilda och positiva energi som slår ner på publiken och gör dem ännu ett snäpp tokiga på det där skönt punkiga sättet. En fantastisk spelning och ni kommer kunna läsa en intervju med några från bandet inom kort!
Kollisionen lirar också en typ av Stoner style. Här finns det dock ett annat driv och en annan tyngd än hos de tidigare banden. Det låter lite som att de tagit stonermetal och matat det med chili. Det blir en hetta i det och det skyndar liksom på den röda tråd man kan skönja i deras setlist! Jäkligt bra helt enkelt! Jag upplever publiken som väldigt mixad och det brukar vara ett gott tecken, man når ut till folk och berör dem på något vis. Då kommer de på spelningen!
Skitarg är så jäkla arga! Som jag skrivit innan så går man inte och kollar på Skitarg för att de är snygga. En del upplever dem som obehagliga medan andra, som jag upplever dem som underhållande! De har en stil och en gimmick som passar dem perfekt. Om man ska spela Skitarg musik varför inte vara skitarga då? Publiken bestod i princip av några skitarga ungdomar i en stor hög lyckliga vuxna som log stort och gick därifrån med mer energi än de hade innan så bra jobbat!
Volter gav mersmak ska jag tala om. Jag hörde ryktas innan om att de hade något Motörhead över sig och när de drar igång får jag nästan hicka! Det här är så nära Motörhead du kan komma utan att lyssna på ett coverband. För det är de verkligen inte! Volter har en egen stil även om det ligger i samma spår. Deras intensitet går som vågor ut i publiken och jag ser mängder av rockers som låter musiken ta tag i dem oh ruska om dem rejäla. När de slutar med overkill känns det lite som en sluten cirkel och alla går nöjda därifrån.
Mimikry avslutar festivalen och det är helt fantastiskt. Det märks att det här är bandet många väntat på och det är livat i publiken! Det är skämtsamt och roligt. Det berättas lite anekdoter om resan ner och när de spelar låtar som Flickan som är stark och Ni är så jävla dumma i huvudet där Heavy var med och ylade så är publiken helt tagna. Mimikry som är så jäkla starka i sina texter och sina medryckande melodier slår en homerun även om det vid ett par tillfällen var lite text som kanske inte satt 100% men det är 100% äkta och på riktigt. Det är ett band som står upp för sig själva och för alla oss som lyssnar.
Så slår vi igen för 2026 års Rockfest i Kristianstad. Med leenden, Crew som jobbar med att plocka ner och städa. En del bandmedlemmar som hänger kvar för att käka lite och varva ner. Vi småpratar lite med dem innan vi vandrar till vårt hotell och njuter av känslan av musiken som fortfarande rör sig i minnet.
Jag rekommenderar festivalen med 11,5 av 10 i betyg. Det var litet och alldeles lagom för att man skulle känna att alla var med. Det var socialt och det var vackert att se så många olika typer av människor samlas för att det händer något! Det spelas musik och någon har tagit tag i det och sett till att det är görbart!
Tack för i år!
Vi ses nästa år!
/Pauline och Dennis
Fotograf: Dennis Kjellander