Lördag den 10:e oktober ägde ”Frontiers Rock Sweden” rum på Slaktkyrkan i Stockholm. Det är den andra upplagan av ”Frontiers Rock Sweden” som Frontiers Records har haft. En typ av ”showcase” för sina Svenska band, skulle man kunna säga. Med temat Melodic Rock/AOR. Lustigt med namnet på lokalen, man förväntar sig inte riktigt AOR/Melodic Rock på ett ställe med namn som ”Slaktkyrkan”.
Kvällens band bestod av Fans Of The Dark, Wildness, Seventh Crystal, Perfect Plan, Art Nation och Treat. En bra och ganska bred skala på musiken, även om banden spelar inom ”Melodic Rock/AOR” genren. Människor var på bra humör och det blev en riktigt bra uppslutning under kvällen. Folk började verkligen ramla in vid Perfect plan, som var tredje sista band ut. Sedan fylldes det bara på.
Kvällen börjar väl dock sådär på grund av det extremt dåliga ljud som de första banden får dras med från början. Det tar lång tid innan det hämtar sig ordentligt, först vid Perfect Plan börjar det ordna upp sig, i alla fall ljudet utåt, sedan hur medhörning och dylikt är på scen, det är en annan femma. Det ryktas även om att banden ej fått soundchecka och att ingen var på plats när banden kom dit. Stämmer detta så är det ju under all kritik, att ett sådant ”väloljat” och stort bolag som Frontiers Records, inte får det att lira med endast sex band på plats.. Jag menar, om lokalen är tillgänglig i god tid så bör ju alla band få en ordentlig soundcheck. Speciellt om man nu vill visa upp sina svenska stoltheter som man har på bolaget, så bör man ju ge banden en ordentlig chans att kunna ge sitt bästa.
Men men, stämningen under kvällen var väldigt god. Bortsett från några enstaka överförfriskade personer som behöver gå hem tidigt, så infinner det sig inga bråk eller dylikt. Kvällen börjar ju väldigt tidigt också, 16.30 var dörrarna och 17.00 började Fans Of The Dark. Lördag dessutom så risken finns ju att det fanns några som hade hunnit grunda rätt bra innan.. Men i överlag bara god stämning. Den här typen av musik brukar ha den tendensen på folk, god stämning det vill säga. Det är musik man blir glad av. Nu menar jag inte att man inte blir glad av tyngre musik, förstå mig rätt.
Kvällens högpunkter för mig är, kanske också väldigt mycket pågrund av ett bättre live ljud (tyvärr), just dom tre sista banden ut. Jag måste dock säga att, för att vara (vad jag hörde av deras manager) typ Seventh Crystal’s andra eller tredje spelning, så gjorde de extremt väl i från sig, även med sämre ljud. Ska bli spännande att se vad som händer med sångarens andra projekt ”Ginevra” samt vad som ligger Seventh Crystal till framtiden.
Perfect Plan kommer från min hemstad Örnsköldsvik, så det värmer såklart extra att se dessa ”gubbar” på scenen. Jag pratar tidigare med Trazan (Rolf Nordström) och han berättar hur han tidigare i veckan varit krasslig. Det är ingenting som märks på scenen, Rolf spelar och tar stor plats vid både riffande och gitarrsolon. Angus Young skulle vara stolt! Det är dock inte den största scenen att stå på, men bandet gör vad dom kan med den plats dom har. Två plattor i bagaget, en tredje på väg. Det är hookiga låtar som verkligen passar in under denna kväll. Det märks också att det finns ett sug efter bandet, det är bra uppslutning framför scenen och jag hör folk viska om Kent Hilli (bandets sångare), hur ”det där är nya sångaren i Giant”. Som sagt, ett tydligt sug finns efter bandet och gubbarna visar var skåpet ska stå. Det finns spelglädje och man blir som sagt varm i hjärtat. Flera av dessa gubbar har funnits där under mitt uppväxt då de umgåtts med mina föräldrar. Det blir såklart en speciell känsla. Genom att de nu efter pandemi får komma ut och visa upp ser mer, inte bara i norr utan även i söder, tror jag verkligen att detta kan ge ringar på vattnet inför kommande år med festival scener och dylikt i Sverige. Bandet känns tight, ljudet ut är bra och jag hör hur folk runt omkring mig imponeras, då de troligtvis ser dom för första gången. Way to go gubbar!
Art Nation, näst sista bandet ut. Jag såg dom senast på Sweden Rock Festival, då på en större utomhus scen. Nu mer intimt och bandet visar upp att det spelar inte roll vilken typ av scen de står på, de är lika hungriga ändå. För det är precis så jag skulle beskriva Art Nation under denna kväll: hungriga! Det är mycket energi och stor spelglädje. Alexander Strandell går på alla cylindrar och levererar både energi som en sångprestation som heta duga. Det ser så ”lätt” ut när han piper i väg i sitt höga register. Det är proffsigt! Resten av bandet levererar såklart också, de känns riktigt tight och väloljat. Fortsätter bandet vara såhär hungriga och med denna energi, så tror jag och hoppas att nya plattan kommer att slå ordentligt för dom. Vill också bara nämna att Christoffer gick verkligen på alla cylindrar också, jäklar vilket gitarrspel under kvällen. Resterade musiker levererar såklart också, både snygga bassolon till en hårt slående och teknisk trummis. Den breda katalogen (genre-flytande) passar väldigt bra under kvällen också, det blir en dynamisk setlist. Vill också hylla Alexander Strandells mode-statement med att ha koftan ut och in under ett par låtar. Vid nästa snack vi tar får du gärna berätta var du hittar alla dessa trender och hur man följer dom! (Kärlek Alex <3) Skämt åsido, Art Nation är ett band som jag tror man inte skämtar bort de närmsta åren, med allt nytt som förväntas från dom.
Sist, men absolut inte minst, Treat. Jag såg Treat sist ca 2011, i Örnsköldsvik med The Poodles & Europe på Folkets Park. Som jag längtat efter att få se detta band igen, både den äldre katalogen men också den nya katalogen, då det finns så mycket guldkorn i båda. Jag menar ”Coup De Grace” kan vara en av världens absolut bästa ”comeback” plattor. Plattorna efter det har också levererat guldkorn på guldkorn. Under kvällen får vi då en bredd i musiken, vi har det nya ”tyngre” Treat, som både är lite hårdare men ändå fortfarande väldigt melodiösa, med starka och hookiga refränger som man bara vill sjunga med till och som man blir på väldigt bra humör av. Vi har också dom ”riktiga” hitsen, från 80-talet och framåt. Jag gillar verkligen bredden och det känns som att alla får höra dom låtar som man vill höra, vare sig det är gamla låtar eller nya låtar. Snyggt jobbat där. Bandet känns väldigt glada och taggade, de känns väloljade och rutinerade (well dah). Robert Ernlund, bandets sångare ser lite ut som ett barn i en godisaffär. Både glad, nostalgisk och tacksam. Det värmer. Jag blir också alltid så glad av att se Jamie Borger, dels för att han är en extremt duktig trummis men också för hans breda CV inom musikvärlden. Det enda som gör mig lite besviken är de tydliga backing-tracks som bandet har live. I alla fall på vissa av de nyare låtarna så sticker det igenom rätt ordentligt. När man, som jag, står längst fram så både ser och hör jag hur i front Roberts sång ligger på refrängerna, speciellt när sångspåret fortsätter och han räcker ut micken till exempel. Lika så gissar jag att det är med körerna. Men detta är inte fallet på alla låtar. Det äldre materialet låter och ser betydligt mer live ut. Robert är ju ändå 65 år så jag förstår grejen och det är vanligt med backing-tracks idag. Jag hade väl bara önskat att det inte stundtals skulle vara lika tydligt. Jag hör flera reflektera över det. Utöver det så låter Robert dock väldigt, väldigt bra för sin ålder.
Men att Treat har en extremt stor och stark låt-katalog är det inget att diskutera om. Om jag går därifrån med en ”Organized Crime” t-shirt, sambon med en ”The Endgame” t-shirt och vi båda gladare än vad vi var när vi kom dit? Det kan ni ger er fan på. Få band som Treat och deras låtar som kan förgylla en helg på liknande sätt.
Summan av kardemumman var detta ett väldigt lyckat evenemang och banden gjorde väldigt väl i från sig. Bakläxa dock till Frontiers Records/Arrangören tills nästa gång, fixa ljudet i tid och ge banden soundcheck. Vill man presentera sina band ordentligt så kan man inte göra det halvhjärtat.
Vill ni se samtliga bilder från kvällen så går ni in här: https://artpics.pixieset.com/frontiersrocksweden/
Av // Rasmus Harnesk Wiklund
