Kee Marcello och hans medmusiker
Peter M. Smith, sång
Björn ”Nalle” Påhlsson – Bas
Per ”Perra” Johansson – Trummor
Allan Sundberg – Gitarr
Matthias ”Hella” Hellberg – Keyboard
bjöd på en kväll fylld av klassisk rock, blues, gitarrmagi och en nästan osannolikt stark publikkontakt. Men konserten visade också hur avgörande en karismatisk frontman kan vara för att hålla energin vid liv.
Det är inte varje dag man får uppleva ett band som lyckas få publiken i sin hand redan under första låten. Men det är precis vad som händer på Scalateatern i Karlstad denna lördagskväll.
Lite överraskande inleder bandet utan sitt stora affischnamn, Kee Marcello. Men det spelar ingen större roll, för sångaren Peter M. Smith kliver fram och tar omedelbart kommandot. Med en självklar utstrålning, en imponerande scennärvaro och en närmast medfödd förmåga att kommunicera med publiken får han med sig hela salongen utan synbar ansträngning.
Det är sällsynt att se en sådan omedelbar kontakt mellan band och publik. En annan sak jag lägger märke till är att förvånansvärt få personer står med mobiltelefonerna i vädret och filmar. Kanske är det just därför stämningen blir så bra? När människor faktiskt upplever konserten i stället för att betrakta den genom en mobilskärm uppstår en helt annan närvaro.
När Kee Marcello gör entré möts han av ett rejält jubel. Det råder ingen tvekan om att den tidigare Europe-gitarristen är både populär och uppskattad. Han har en självklar auktoritet på scenen och behöver egentligen inte göra särskilt mycket för att få publikens uppmärksamhet. Gitarren och hans välkända spelstil sköter en stor del av jobbet.
Thin Lizzy – hårdrock eller blues med extra muskler?
Jag ska erkänna en sak direkt: Thin Lizzy har aldrig tillhört de band jag lyssnat särskilt mycket på. Visst känner jag till dem och har hört flera av deras mest kända låtar, men någon djupdykning i katalogen har det aldrig blivit.
Därför blir en av kvällens första reflektioner kanske lite oväntad: varför har Thin Lizzy egentligen fått etiketten hårdrocksband?
För mig framstår musiken snarare som bluesbaserad rock med en rejäl dos attityd, melodik och stundtals ordentligt med muskler. Visst finns där hårdrockens tyngd och energi, men bluesen ligger hela tiden och lurar under ytan. Det är också ett musikaliskt arv som Gary Moore tog med sig och utvecklade under sin solokarriär, där han så småningom kom att fördjupa sig alltmer i bluesens värld.
Oavsett vilken genre man vill placera musiken i är det svårt att förneka låtarnas kvalitet. Det här är musik som har överlevt flera generationer, och när den framförs av skickliga musiker med rätt känsla blir det tydligt varför.
En frontman som vägrar låta publiken sitta still
Scalateatern är egentligen en sittande lokal, men det verkar inte vara något som sångaren Peter tänker acceptera.
Han arbetar hela tiden för att få publiken på fötter, och det dröjer inte länge innan stora delar av salongen står upp, klappar händerna och sjunger med. Det imponerande är att det aldrig känns krystat. Peter har en naturlig förmåga att få människor att känna sig delaktiga, som om de är en del av konserten snarare än enbart åskådare.
Och så har vi kvällens kanske allra största Thin Lizzy-fan.
Längst fram står en man som verkar ha bestämt sig för att få ut maximalt av varenda sekund. Han sitter knappt ner över huvud taget, sjunger med, gestikulerar och lever sig in i musiken med en entusiasm som är fullständigt underbar att se.
Ett tag börjar jag faktiskt fundera på om han tänker kliva upp på scenen och greppa närmaste mikrofon. Avståndet mellan första stolsraden och scenkanten är så litet att det knappast hade varit någon större fysisk utmaning.
Nu gör han lyckligtvis inte det.
Men Kee Marcello har uppmärksammat honom.
Vid ett tillfälle går Marcello fram till scenkanten och spelar en stund direkt för honom. Det är en liten gest, men samtidigt ett av kvällens allra finaste ögonblick. Man riktigt ser hur mycket det betyder.
Jag misstänker att den mannen kommer att leva länge på just den stunden.
Och egentligen är det så enkelt. En artist som tar några sekunder för att uppmärksamma ett fan kan skapa ett minne som stannar kvar i åratal. Det kostar ingenting, men betyder desto mer.
Snyggt gjort, Kee!
När Peter lämnar scenen försvinner något
Efter en stund lämnar Peter scenen och det är dags för Kee Marcello och bandet att ta sig an material från Gary Moores solokarriär.
Musikaliskt finns det absolut ingenting att klaga på. Marcello är en fenomenal gitarrist, och resten av bandet består av mycket skickliga musiker som spelar med både precision och känsla. Det märks dessutom att de trivs tillsammans på scenen.
Men ändå händer något.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är till en början, men efter en stund blir det uppenbart: energin i lokalen sjunker markant.
Det är inte så att musiken plötsligt blir sämre. Tvärtom. Gitarrspelet är lysande och framförandena håller hög klass. Men den där elektriska kontakten mellan scen och publik, som varit så påtaglig tidigare under kvällen, försvagas.
Publiken sätter sig ner igen.
De lyssnar fortfarande uppmärksamt, sjunger med och klappar händerna. Uppskattningen finns där, men den där kollektiva euforin har försvunnit.
Den ende som vägrar ge upp är förstås vårt entusiastiska superfan längst fram. Han står fortfarande upp, vänder sig mot resten av salongen och försöker förgäves få alla andra att resa sig igen.
Men den här gången går det inte och jag förstår faktiskt inte varför.
Det är först när Peter återvänder till scenen och bandet drar igång Out in the Fields som det händer igen. Som om någon tryckt på en strömbrytare kommer energin tillbaka, publiken reser sig och hela lokalen vaknar till liv.
Det är verkligen fascinerande att se hur stor skillnad en enda person kan göra.
Och det är kanske också kvällens tydligaste bevis på hur viktig en riktigt bra frontman är. Det räcker inte alltid med tekniskt briljanta musiker och fantastiska låtar. Ibland behövs också någon som kan bygga bron mellan scenen och publiken.
Den förmågan har Peter i överflöd.
Gitarrglädje, samspel och en publik som älskar varje minut
Efter Peters återkomst håller sig energin på en hög nivå resten av konserten.
En av de saker jag verkligen uppskattar är samspelet mellan musikerna. Det är mycket ögonkontakt, leenden och små musikaliska utbyten. Framför allt är det Kee Marcello och Peter som hittar varandra gång på gång, där de står tätt tillsammans och låter sång och gitarr samspela.
Det finns en spelglädje som känns genuin, och det är något jag alltid värdesätter på konserter. Musiker som bara står och levererar sina partier kan vara hur skickliga som helst, men när man ser att de faktiskt har roligt tillsammans lyfter upplevelsen ytterligare en nivå.
Marcello visar gång på gång vilken oerhört kompetent gitarrist han är. Det handlar inte bara om snabbhet och teknisk skicklighet, utan också om känsla, tajming och förmågan att låta gitarren tala. Särskilt i det mer bluesorienterade materialet kommer de kvaliteterna verkligen till sin rätt.
Samtidigt förtjänar hela bandet beröm. Det här är inga musiker som bara åker snålskjuts på ett känt namn, utan ett sammansvetsat gäng som levererar en gedigen musikalisk upplevelse.
Ett märkligt avslut på en annars fantastisk kväll
När konserten börjar närma sig sitt slut är jag fullständigt övertygad om att The Boys Are Back in Town kommer att bli kvällens sista extranummer.
Det känns som det självklara valet.
En sådan låt, med sin omedelbara igenkänningsfaktor och smittande energi, borde vara den perfekta avslutningen på en kväll som till stora delar handlat om just spelglädje och publikkontakt.
Men bandet har andra planer.
I stället spelas låten som sista nummer innan bandet lämnar scenen för att sedan kallas tillbaka för två extranummer.
Och det sista av dessa är en ballad.
Det är ett ganska ovanligt grepp, och tyvärr tycker jag inte riktigt att det fungerar.
Missförstå mig inte. Det är absolut inget fel på att avsluta en konsert med en lugn låt. I rätt sammanhang kan det vara oerhört effektfullt och skapa en stark känslomässig avslutning.
Men just den här kvällen, när bandet har arbetat så hårt för att bygga upp en fantastisk energi i lokalen, känns det som att man släpper ut luften ur ballongen precis innan mållinjen.
Jag hade mycket hellre sett att man sparat The Boys Are Back in Town till allra sist och skickat hem publiken med ett stort leende, adrenalinet pumpande och refrängen fortfarande ringande i öronen.
Nu blir avslutningen i stället lite av en antiklimax.
Det är synd, för konserten hade förtjänat ett riktigt explosivt slut.
Sammanfattning – en kväll som hade mått bra av mer svängrum
Trots mina invändningar mot låtordningen och den tillfälliga energidippen under Gary Moore-delen är det här en mycket bra konsert.
Kee Marcello visar varför han tillhör Sveriges mest respekterade rockgitarrister, och bandet levererar musikaliskt på en genomgående hög nivå. Men kvällens kanske största utropstecken är ändå Peter, vars karisma, scennärvaro och förmåga att engagera publiken är något alldeles extra.
Det är också en konsert som får mig att fundera över lokalens betydelse för en musikupplevelse.
Scalateatern är en trevlig och intim lokal, och närheten mellan musiker och publik skapar fina möjligheter till personliga ögonblick. Men just den här typen av musik mår enligt min mening bättre av en stående publik som får röra sig fritt, dansa, sjunga och leva sig in i musiken utan att behöva fundera på om man skymmer sikten för personen bakom.
På en större rockklubb, med ståplatser och lite mer utrymme, tror jag att den här konserten hade kunnat bli något alldeles extraordinärt.
För när bandet väl får upp ångan är det riktigt, riktigt bra.
Och en sak är säker: efter den här kvällen är jag betydligt mer sugen på att fördjupa mig i Thin Lizzys låtskatt. Bara det är ett gott betyg.
My Hellborg
Setlist:
1. Kings Call
2. Old Town
3. Are You ready
4. Waiting for an alibi
5. Cowboy Song
6. Don’t believe a word
7. Do anything you want to
8. Dancing in the moonlight
9. Jailbreak
10. Still in love with you
11. Still got the blues
12. Empty Rooms
13. Over the Hills and far away
14. Out in the Fields
15. Got to give it up
16. Emerald
17. Black Rose
18. Whiskey in the jar
19. The Boys are back in town
20. Rosalie
21. Parisienne Walkways
