Det finska bandet Sonata Arctica släpper nytt med sitt elfte studioalbum Clear Cold Beyond.
Det är något speciellt med Sonata Arctica som påminner mig om Metallica. Sonata Arctica bildades 1995 och deras fyra första album Ecliptica (1999), Silence (2001), Winterheart’s Guild (2003) och Reckoning Night (2004) räknas som deras absolut bästa album. Jag kan enbart hålla med, har man lyssnat på de albumen känns det ibland som att bandet knappt kunde slå en enda ton fel. Sedan går historien att bandet ville börja experimentera, vilket jag har full förståelse för att musiker gärna vill utveckla sig själva och sin konst. De följande två albumen Unia (2007) och The Days of Grays (2009) var tecken på denna nya väg, men där de äldre dragen fortfarande höll i sig med rätt så bra album. Sedan har en gradvis stagnation varit gällande ifrån Stones Grow Her Name (2012) och de kommande tre albumen. Den senaste i raden, Talviyö (2019), anses av de flesta vara gruppens bottennapp. Det är alltså främst fans och kunniga som satt denna stämpel över Sonata Arctica, där förväntningarna tycks vara att bandet aldrig kommer kunna överträffa sina fyra första album igen. Ser ni fortfarande likheterna med Metallica?
Clear Cold Beyond har haft tre singlar, First in Line, Dark Empath och A Monster Only You Can’t See. Singlarna har hållit relativt hög nivå och skapat stora förhoppningar om att Sonata Arctica hittat tillbaka något till sina rötter igen från de första åren. Hur svarar Clear Cold Beyond upp på det? Det skall vi ta reda på nedan!
Sonata Arctica spelar Power Metal och Symfonisk Metal, med stor betoning på det melodiösa. Det melodiösa märks inte minst i stark närvaro av keyboard och sång. Bandets uppsättning består av Tommy Portimo (trummor), Tony Kakko (Sång, Keyboard), Henrik Klingenberg (Keyboard, bakgrundssång), Elias Viljanen (Gitarr, bakgrundssång) och Pasi Kauppinen (Bas, bakgrundssång).
Så hur står sig Clear Cold Beyond? Av singlarna att döma som jag nämnde ovan så är de klara förbättringar från Talviyö som skapat de stora förväntningarna på det här albumet. First In Line är en gedigen Power Metal låt, med drag av symfoni och intensitet. Här kan man prata om nostalgiska känslor. Ett av albumets klart bästa låtar! A Monster Only You Can’t See är musikaliskt intressant komponerat. Den inleds akustiskt med drag av sagoberättande, innan trummor och en distinkt baslinje bryter in och tar över. Övergången gör sig väl och de olika delarna synkas ihop i en låt som kommer ha melodiösa övertoner. Det blir ett fint gung, ja jag gillar det! Dark Empath är nog den svagaste av singlarna. Låten inleds i symfoni och körslag. Men sedan tar det melodiösa över starkt, inte minst i vers och refräng som står i stark kontrast till inledningen. Jag ser det som en liten besvikelse, här hade jag önskat att bandet fortsatt tyngre, djupare och snabbare.
Detta var en presentation av singlarna, hur står resten sig? Varierat skulle jag säga. California påminner lite om First In Line, som att den tar vid där den låten slutade och det är lätt att dras med. Det jag ställer mig frågande dock är titeln? Passar California med finsk Power Metal? Shah Mat är en symfonisk metal låt med rätt så frän gitarr. Bryggan senare i låten är tydligt symfonisk och rätt tung. Kort och gott en bra låt. Cure for Everything är en gedigen Power Metal låt med melodiösa övertoner i ett hyfsat snabbt tempo. Teardrops är en gedigen Power Metal låt, rätt så lugn och melodiös. Angel Defiled är en melodiös låt med råge om man ser till keyboardens närvaro. Låten har ett bra tempo och ett distinkt solo. Min känsla över låten är att den kan bli ett bra live nummer. Jag ser låten som en deep cut. The Best Things är en lugnare och melodiös låt, men inget särskilt. Clear Cold Beyond är även den lugn och melodiös med en distinkt baslinje igenom hela låten. Låten känns överlag som en ballad i stil med pop artade soloartister.
Sammanfattningsvis så får jag fastslå att jag tycker Sonata Arctica gjort en klar förbättring från senaste albumet Talviyö. De har hittat tillbaka något till den äldre tiden, möjligen som ett svar ifrån mycket kritik som bandet har fått utstå de senaste åren. Musikaliskt är det en rätt så hög nivå där alla instrument ifrån gitarr, bas, trummor och keyboard respekteras och ligger på ungefär samma nivå i ljudbilden. Men här ligger också problemet att produktionen är rätt så platt, några större utsvävningar görs inte som det var fallet med de fyra första skivorna. På sin topp kan vissa låtar framkalla en del nostalgiska känslor, men det stannar där. Men jag vill ändå poängtera att det fortfarande är ett bra album i jämförelse med de senaste albumen, så fans kommer ändå bli roade. Men att Sonata Arctica någonsin kommer att komma tillbaka till de fyra första plattorna är långsökt och fansen får nog inse att bandet inte kommer att kunna komma tillbaka dit kreativt sätt utan de vill köra sitt egna race. Men för stunden får man glädja sig över Clear Cold Beyond!
Genre: Power Metal, Symfonisk Metal
Skivbolag: Atomic Fire Records
Betyg: 7/10
Bästa låtar: First in Line, A Monster Only You Can’t See, Shah Mat, Angel Defiled
Låtlista
1. First in Line
2. California
3. Shah Mat
4. Dark Empath
5. Cure for Everything
6. A Monster Only You Can’t See
7. Teardrops
8. Angel Defiled
9. The Best Things
10. Clear Cold Beyond
Recension av: Anthony Ceylan
