Zornheym från Stockholm är kanske ett namn som är relativt okänt för de flesta, men jag kan inleda med att säga att vi möjligtvis står inför ett av Sveriges mest ambitiösa metalprojekt på väldigt länge. Bandet grundades år 2014 och bandmedlemmarna har varit aktiva eller är fortfarande aktiva i andra band som bland annat Aktiv Dödshjälp, Prime Creation, Encrowned, Morifade, Devil’s Crown, Dark Funeral och Facebreaker.
Musikstilen beskrivs av bandmedlemmarna som symfonisk metal och bara höra talas om symfonisk metal nuförtiden brukar göra mig lite skeptisk. Inte för att jag ogillar subgenren (tvärtom faktiskt), men för att jag har en tendens att misstänka att nya band i subgenren är genomsnittliga Epica, Delain, Sirenia eller Xandria-kloner. Det är absolut inte fallet med Zornheym, kombinationen av symfonisk metal, black metal, melodisk dödsmetal och power metal gör att det finns väldigt få band som går att jämföra dem med (möjligtvis Therion eller senaste Fleshgod Apocalypse) och därför känns Zornheym som en nödvändig frisk fläkt.
Musiken är dessutom konceptuell och texterna bygger på mörka, skräckinjagande och sammanhängande berättelser kring det fiktiva mentalsjukhuset Zornheym, samt läkarna och de intagna patienterna. Varje release fungerar som ett nytt kapitel eller uppföljare och i samband med ett nytt studioalbum ger man även ut grafiska noveller för att fördjupa berättelsen. Därför känns det här projektet väldigt ambitiöst.
Hittills har Zornheym hunnit släppa tre studioalbum. Debuten Where Hatred Dwells And Darkness Reigns släpptes 2017, uppföljaren The Zornheym Sleep Experiment gavs ut år 2021 och nu står vi inför tredje albumet Descending Into Madness som släpptes i början av den här månaden (oktober 2026) och som vi ska prata om den här gången. Mellan de två sistnämnda studioalbumen släpptes akustiska EPn The Forgotten Inmates år 2023.
Hörde talas om det här bandet så sent som för bara någon dag sedan, så innan jag kunde ta mig an det här nya albumet var jag tvungen att lyssna igenom de två äldre alstren för att skaffa mig en tydlig grund att utgå ifrån och för att hänga med i berättelsen. Men nu känner jag mig manad att börja yttra mig om Descending Into Madness, så låt oss sätta igång.
Albumet inleds med mörka och smått skräckinjagande introt Prologue: From Depths Of Sêlasee som drar in oss i berättelsens atmosfär. Introt avslutas med kort körparti och därefter kastas vi raka vägen in i första låten Deus Rex som inleder med snabbt tempo, vassa riff och mörk growl som kombinerat med orkesterpartierna, körerna och cleansången i refrängen bildar en cool kontrast. Låten är dessutom väldigt händelserik med olika moment och därför blir Deus Rex (med sitt intro) en stark inledning. Så stark att man hoppas att bandet lyckats hålla samma höga nivå fram till albumets slut. På plats tre väntar Somewhere Far Beyond som saktar ner tempot ett snäpp. Här växlas det flitigare mellan clean sång och growl, kören tar lite mer plats och likt förra låten är den rik på moment. För mig är det omöjligt att avgöra vilken av de första låtarna jag uppskattade mest då det är två helt olika saker, men båda låtarna är klockrena.
På plats fyra väntar Deep Below som med sina nästan 9 minuter är albumets längsta spår. Allt börjar svagt och försiktigt men byggs upp mer och mer när hela orkestern progressivt kommer in och kort senare exploderar allting i form av hårda riff, körsång, marsch-tempo och senare gitarrer som bidrar med sololinjer. Därefter kommer det såklart growlpartier, kören i början visade sig vara refrängen och halvvägs in i låten chockas vi av en hastig tempoväxling, aggressivare riff, lyckade gitarrsolon och operasång från en sopran (vem det nu är). Mot slutet försvinner alla instrument förutom orkesterinslagen, vi möts av kören en vända till därefter ljudet av vågor och vind. Man skulle kunna tro att sista biten funkar som ett intro till nästa låt, men tydligen inte.
Anneliese, som är låten därpå, ger med sitt intro ett intryck av att vara melodisk, men visar sig vara nästan lika aggressiv som Deus Rex då growlsången tar en central roll igen. Man kan känna av låtens huvudkaraktärs lidande tack vare ljudeffekterna mitt i, därefter möts vi återigen av klockrena gitarrsolon och även om körerna kanske inte har lika stort utrymme som i förra låtarna är de en fullträff och fyller en viktig funktion. Därefter kastas vi in i Alone In The Dark som är ett intro till nästa låt Gallow’s Oak. Här har vi ett skolexempel på högklassig symphonic black metal, dock bidrar gitarrsolot med inslag av nyklassisk metal. Rätt intressant.
Sist ut har vi The Funeral March, Descending och Come Sweet Death. The Funeral March diggade jag skarpt med sina härliga melodier och sitt gungande tempo, Descending är 100% Fleshgod Apocalypse (det låter hursomhelst väldigt bra) och med Come Sweet Death förväntade jag mig nånting väldigt mörkt och dystert, men chockades istället av glada och ganska trallvänliga melodier. Det kanske var meningen att förvirra lyssnaren sådär mot slutet, men det ska jag kanske låta vara osagt.
Det märks att det ligger väldigt mycket arbete bakom det här alstret och jag tror säkert att det har tagit år att skriva färdigt det hela, men det var definitivt värt mödan. Efter att ha lyssnat igenom hela diskografin har jag lite svårt att avgöra vilket album med Zornheym jag tycker är bäst, men Descending Into Madness är vad jag lätt skulle kalla ett musikaliskt mästerverk. Antagligen ytterligare ett mästerverk i bandets katalog, men definitivt en av årets bästa releaser. Ljud och produktionsmässigt snackar vi hög kvalité, alla i bandet och övriga inblandade presterar på topp och det har varit väldigt spännande och underhållande att lyssna igenom hela alstret. Jag har verkligen ingenting negativt att säga om Descending Into Madness.
Zornheym var sannerligen en spännande upptäckt och jag hoppas att de från och med nu får den uppmärksamhet de förtjänar. Här har vi verkligen ett jättebra band och en diskografi värd att lyssna igenom, så jag uppmanar dig som läser att gå in och lyssna och följ gärna bandet på sociala medier. Ser verkligen fram emot att höra ny musik med Zornheym så snart som möjligt och även att se dem uppträda live om möjligheten finns. Läste jag rätt så brukar man räkna med skådespelare i framträdandet vid speciella tillfällen, det skulle vara väldigt intressant att se.
Band: Zornheym.
Titel: Descending Into Madness.
Genre: Symphonic/melodic black/death metal.
Skivbolag: Noble Demon.
Releasedatum: 2 oktober 2026.
Lucas LMZ Zimmermann.