Spanska XTASY är snart aktuella med fjärde albumet Phoenix som släpps om lite mer än två veckor, alltså den 10 april. Namnet kan än så länge låta obekant för många, men faktum är att det här är ett band med högkvartér i Noáin (Valle de Elorz) och Pamplona i Navarra (nordöstra Spanien) som varit aktiva sedan 2011. Utifrån det jag hört i deras äldre alster spelar de någon typ av melodisk hårdrock/metal med inslag av AOR, man skulle kunna säga att det här är en klon av Metalite eller The BIG Deal i andra ord.
Tyvärr blev jag inte helt övertygad av det jag hörde när jag lyssnade igenom deras tidigare alster. Det finns visserligen lite guldkorn här och där och det råder ingen tvekan om att vi har att göra med rätt skickliga musiker som vet vad de gör, men dessvärre lät det mesta ganska genomsnittligt och sångerskan Silvia Idoates röst har jag lite svårt för. Hursomhelst, har lovat mig själv att ge det här nya albumet en värdig chans så låt oss börja prata om innehållet.
Albumet i fråga inleder med Too Late som finns redan nu ute som singel. En typisk melodisk metal/arenarock-dänga med sitt smått elektroniska intro, lagom katchiga riff, melodiska verser och halvepiska refränger. Gitarrsolot är också väldigt typiskt genren i fråga och i överlag fungerar den någorlunda som både singel och första spår. Dock ingenting märkvärdigt eller nytt under solen för min del. På plats två har vi ytterligare en låt som finns ute som singel, nämligen Can’t Get Enough. En sprallig och energisk dänga med relativt högt tempo som i mitt tycke är en klar förbättring jämfört med förra låten då den har rätt intressanta stunder, men refrängen får det hela lite på fall då den känns lite för tjatig.
Näst på tur har vi If I Fall som är tredje låten som presenterats som singel (egentligen andra singeln i ordningen). Om förra låten var glad och sprallig känns den här låten tyngre och något aggressivare i sin atmosfär. Får lite H.E.A.T.-vibbar under låtens gång och även om den kan kännas genomsnittlig i början lyfts låten något i refrängen. Gitarrsolot kändes tyvärr en aning fattigt. Därefter har vi Good Enough som redan från början presenterar samma tuffa attityd som den förra med riff man garanterat hört tidigare i andra kontexter, men som ändå är rätt effektiva. Låten i sig säger mig inte så mycket, halvkassa refrängen pajar det hela, men för en gångs skull lyckas man få till ett kreativt och rätt strålande gitarrsolo.
På femte platsen har vi We Live And Die For Rock ’n Roll, en titel som kräver en rockig dänga med stake. Lever den upp till det? Jo, på sätt och vis. Kanske inte på det sättet jag hade hoppats på då den svajar lite på gränsen mellan aor och power metal, men det känns ändå som en potentiell livefavorit då den lätt skulle kunna få igång publiken. Näst på tur har vi No One Like You som kastar oss tillbaka till typisk aor/melodisk metal, återigen blir man påmind om H.E.A.T. och kanske Eclipse eller i viss mån Battle Beast. Även om vi snackar om återvinning av melodiska mönster som säkert hörts ett antal gånger på annat håll kan man inte neka att strukturen är effektiv och det finns intressanta melodier i både vers och refräng samt bryggan. Det skulle kunna vara en potentiell favorit.
Bara fyra låtar kvar nu och jag kan börja med att konstatera att Time We Won’t Forget skulle lätt kunna vara albumets svagaste punkt och det har att göra med att den påminner farligt mycket om Break Out med Brother Firetribe i refrängen, nästan på gränsen till plagiat. Carry On var helt okej och funkar säkert jättebra live. Save Me känns lite för genomsnittlig och trillar av skallen rätt fort. Sista låten One Heart, One Fire kan vara en av de bättre låtarna, dock hade man velat höra lite mer av körerna då de känns lite väl svaga och märks knappt av.
Kan inleda med att säga att ljud och produktionsmässigt är allting korrekt, precis den typen av ljudmix den här genren kräver och även om jag fortfarande har lite svårt för Silvias sångröst kan man inte se förbi att hon har blivit bättre och det här är nog några av hennes bästa sånginsatser hittills. I övrigt finns det ingen låt i Phoenix som är dålig men det finns inte heller någon vidare höjdpunkt värd att minnas. I överlag finns det ingenting ingenting särskilt nyskapande eller kreativt (det kanske inte ens var meningen) då man bara hör ett gäng referencer till andra band i samma genre, de flesta låtarna påminner lite för mycket om varandra och bristen på ballader eller halvballader gör att genomlyssningen känns rätt enformig och tråkig mot slutet. Det funkar någorlunda i början med första låtarna, men från och med femte spåret tappar man lätt intresset.
Jag tror säkert att XTASY är kapabla att jobba vidare på sitt sound och så småningom kläcka ur sig ett album värt att minnas. Tror i övrigt att det här bandet skulle kunna uppskattas av människor som lyssnar flitigt på till exempel Metalite, Eclipse, H.E.A.T. eller något annat band jag nämnde högre upp. Det här är dessvärre ett album jag rätt snart kommer glömma bort, men är fullt medveten om att du som läser kanske har en annan åsikt så jag uppmanar dig att lyssna på det som redan finns på Spotify, invänta releasen och kanske följa bandet på sociala medier om du tycker de är värda det. Det var allt för mig den här gången och snart blir det lite fler recensioner med min signatur.
Band: XTASY.
Titel: Phoenix.
Genre: Melodic heavy metal/hard rock.
Skivbolag: Art of Melody Music / Burning Minds Music Groups.
Releasedatum: 10 april 2026.
Lucas LMZ Zimmermann.