När Erik Mårtensson (Eclipse) drog igång W.E.T. tillsammans med Jeff Scott Soto (Talisman) och Robert Säll (Work of Art) så kändes det som ett smart sätt för låtskrivargeniet Mårtensson att få ur sig ännu mer material som skiljde sig från Eclipse. Man hörde också en tydlig skillnad, där W.E.T. till en början lät mer klassisk AOR med snygga arrangemang och tydliga keyboards och Eclipse erbjöd rakare, hårdare låtar. Det har med tiden förändrats en del. W.E.T. har gått åt ett hårdare håll samtidigt som Eclipse har blivit mer… allsångsvänliga? Kontentan är att banden idag stundom har smält samman något, vilket visar sig på den nya plattan.
Den självbetitlade debutplattan från 2009 är något av en modern, svensk AOR-klassiker, och efterföljande Rise Up rankar jag fortfarande till en av de 10-15 bästa plattorna som har släppts under 2000-talet (där även Eclipses Armageddonize kvalar in). Efterföljande Earthrage var ett litet steg tillbaka, medan fjärde plattan Retransmission på nytt placerade W.E.T. i kategorin världsklass. Så frågan var om det skulle gå uppåt eller nedåt denna femte gång?
Ja, med inledande ”Believer” går grabbarna i alla fall på knock direkt. Otroligt drivet och medryckande med en klockren refräng och Magnus Henrikssons gitarriff hade Zakk Wylde inte tackat nej till. Det är naturligtvis svårt att blunda för de många likheterna med Giants fantastiska ”Believer (Redux)” från Promise Land-plattan 2010. Men två av de tre låtskrivarna till den låten heter Erik Mårtensson och Robert Säll. Som lirar i… *trumvirvel* W.E.T. Och man får låna av sig själv.
”This House Is on Fire” är ett typexempel på hur W.E.T. och Eclipse har börjat smälta samman allt mer. Hade det inte varit för Jeff Scott Sotos växelvisa sång hade jag trott att det var Eclipse. Det är givetvis inte dåligt, men heller inget som vi inte har hörttidigare. ”What Are We Fighting For” har verser som nästan ger snygga U2-vibbar, refrängen är däremot rätt tradig.
Tempot dras ner i semiballaden ”Love Conquers All” men det blir lite slätstruket. Däremot hade den varit en given Mello-hit, om man får säga så. Efterföljande ”Where Are the Heroes Now” drar igång med tunga, taktfasta trummor som leder fram till en effektfull, nästan svävande refräng. Framför allt kommer Mårtenssons röst fram oerhört bra här.
Sedan händer något klart annorlunda i ”Breaking Up”. Först en vackert melodiös vers följd av en fet, taktfast brygga innan vi når fram till en maffig allsångsrefräng. Addera sedan ett medryckande stick innan det snygga solot. Det är fyra helt skilda pusselbitar som likt humlan inte borde fungera. Men här smälter alla delar samman till en fantastiskt läcker helthetsbild. Helt enkelt genialt. Don’t try this at home kids.
”Nowhere to Run” har ett tyngre groove som för tankarna till Whitesnake, en refräng där Talisman skymtar förbi och ett solo där Henriksson får briljera. Ännu större groove blir det i ”Pay Dirt”, det är svängigt och man väntar nästan på att få höra Conny Blooms röst. Extra plus till en snitsig text. ”Pleasure & Pain” för genast tankarna till Pretty Maids ”Savage Heart”, men refrängen fäster inte riktigt.
Eclipse-känslan återvänder i “Stay Alive”, men som i flera fall är verserna vassare än refrängen. Avslutande ”Day by Day” är däremot en perfekt avslutningslåt som det är omöjligt att inte ryckas med till. Det svänger ju, katten. Så var landar vi? Ja, fyran ligger inte långt bort, men helhetsmässigt håller den inte riktigt ihop utan drar åt olika håll och lever inte riktigt upp till titeln. Det finns några riktiga höjdpunkter, men även låtar som mer flyter förbi. Sedan ska det erkännas att förväntningarna på det här gänget som alltid är skyhöga, men den här gången når man inte riktigt upp till föregångarna. Men de kan samtidigt inte få ur sig något som är dåligt, och håller trenden i sig så kan vi förvänta oss en käftsmäll nästa gång.
Artist: W.E.T.
Titel: Apex
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: Breaking Up
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2025-03-28
Av Tony Johansson