Jag har alltid tyckt att det var grymt orättvist att Cinderella slängdes in i samma fack som pudelrockarna på 80-talet. Cinderella var så oändligt mycket mer och bättre än band som Warrant, Poison och White Lion. Cinderella var renodlad men hårdare rock. På samma sätt som Kiss och Aerosmith, men skivbolaget ville tydligen annorlunda med profileringen.
Bandet upptäcktes för övrigt på en rockpub i Philadelphia av Jon Bon Jovi 1985, men bortsett från Bon Jovis debutalbum så har Tom Keifer & Co ironiskt nog genomgående gjort betydligt bättre musik än sin upptäckare. Efter att Cinderella begravdes (?) visade ändå sångaren och gitarristen Tom Keifer att han hade betydligt mer att bidra med i och med sin helt fantastiska soloplatta ”The way life goes”, som faktiskt var 2013 års bästa platta. Och nu släpper han sin andra soloplatta. Som är 2019 år hittills bästa skiva. Och jag vet ärligt talat inte om det någonsin har hänt att en artist/ett band tidigare har släppt två plattor i rad som har varit respektve års bästa släpp. Vi måste i så fall åtminstone gå runt 40 år tillbaka i tiden och inbördes jämföra skivor av ”The Mighty Five” Thin Lizzy, UFO, AC/DC, Judas Priest och Black Sabbath med varandra för att få ett svar. Jag överlämnar den uppgiften åt er läsare och går istället vidare med Keifers senaste fullträff som släpptes i fredags.
Inledande ”Touching the divine” är inget mästerverk, men det är en perfekt håll-käften-låt att öppna med.
”The death of me” är väldigt mycket Cinderella. Skulle ha passat perfekt som öppning på ”Heartbreak station”.
Sedan följer ”Waiting on your demons”, vilken för tankarna till The Rolling Stones. Och precis som med The Glimmer Twins är det när tempot dras ned som magin uppstår. Ruskigt snyggt!
”Hype” är riktigt fet och hård allsång. På Sweden Rock 2020? Please?
”Untitled” är så traditionell svängig hårdock att den borde hamna på Wikipedia under beskrivningen ”traditionell svängig hårdrock”.
Titelspåret ”Rise” tar oss tillbaka till Keifers själ. Den för tankarna till en mix av 60-tal och U2 men känns ändå personlig.
Med ”All amped up” korsar Keifer det bästa av Cinderella och AC/DC.
I ”Breaking down” tar han oss tillbaka i sitt esse. The Rolling Stones hade dödat för denna.
”Taste for the pain!” påminner mycket om hans förra soloplatta. Det är enkelt, snyggt och väldigt långt ifrån 80-talets pudelrock.
På ”Life was here” dras tempot upp. Lite tradig, om vi ska vara ärliga, men förmodligen årets bästa jogginglåt.
Avslutande ”You believe in me” får mig att tro på Tom Keifer. Den är så nära och så innerlig att det känns som att han sitter bredvid mig i soffan och sjunger.
Summa summarum: Tom Keifer bevisar återigen att han är en väldigt underskattad låtskrivare och artist. Här släpper han faktiskt det bästa albumet sedan ”Firepower” med Judas Priest i mars förra året. DET är imponerande.
Band: Tom Keifer.
Titel: Rise.
Genre: Fet rock.
Bästa spår: Waiting on your demons
Skivbolag: Cleopatra Records.
Betyg: 8/10.
Releasedatum: 2019-09-13.
Av Tony Johansson