När jag hörde Thunders debutplatta ”Backstreet symphony” 1990 så blev jag knockad. En platta med fantastiska melodier, driv, charm och smittande glädje – och Danny Bowes helt underbara och säregna röst på det. Det är fortfarande en av de bästa debutplattorna någonsin i genren.
Även efterföljande ”Laughing on judgement day” två år senare var (är!) en fantastiskt bra platta. Sedan kom en liten svacka som pågick i drygt 20 år, under vilken tid bandet dessutom splittrades vid två tillfällen. Så det var minst sagt imponerande när de på nytt gick på knock med plattan ”Wonder days” 2015. Det är faktiskt den senaste platta jag gav högsta betyg till – alltså, av alla skivor jag har hört sedan dess.
Något annat som är imponerande är att bandet till fyra femtedelar är intakt sedan det bildades för 32 år sedan, det är bara rollen som basist som har bytts ut ett antal gånger under årens lopp. Bland annat var svenske Micke Höglund bandets basist under åren 1993-1996.
2017 kom ”Rip it up” och nu kommer alltså ”All the right noises”, bandets tolfte platta (jag räknar inte ”Please remain seated” från 2019 som en riktig studioplatta), där huvudtemat är dagens samhälle. Och de är tillbaka i riktigt toppform, för detta är tillsammans med ”Retransmission” av W.E.T. årets hittills bästa platta.
De blåser på direkt från start med ”Last one out turn off the lights” av klassiskt Thunder-snitt med lånade Led Zeppelin-riff och ett driv som bara får en att höja volymen mer. Och lite till. ”Destruction”, om mental ohälsa, är långsammare, blytung och pulserar fram. ”The smoking gun” är en ballad som doftar solnedgång vid lägerelden på den amerikanska prärien sent 1800-tal.
Gillar Thunder AC/DC? Det är en fråga jag aldrig har ställt mig tidigare, men när de plockar fram AC-riff och komp i en låt som de döper till ”Going to Sin City” så är det ingen tvekan om saken. Och jag ser det enbart som en väldigt snygg blinkning till Bon och Malcolm där uppe i rockhimlen. Därefter är det dags för plattans bästa spår: ”Don’t forget to live before you die”. Med sitt långsamma, tunga sväng riktigt tuggar den sig in under huden.
”I’ll be the one” är en väldigt vacker och smärtsam ballad som även den doftar klassisk Thunder. ”Young man” är plattans svagaste spår, känns för rak och enkel för min smak. Efterföljande ”You’re gonna be my girl” bjuder på bluesigt sväng som för tankarna till The Rolling Stones, Quireboys och Rod Stewart.
Tempot dras ned igen på den fullständigt bedårande och vemodiga ”St. George’s Day”, där vi ser bristen på acceptans och medmänsklighet i dagens västvärld ur en flyktings ögon och tankar. Om att tvingas fly från helt omänskliga förhållanden – för att mötas av hat och inskränkthet. Lite av samma tema tas upp i rockiga om än något ordinära ”Force of nature”, som är en fet känga till Donald Trump, innan plattan avslutas med hyfsat partysvängiga ”She’s a millionairess” där de kvinnliga bakgrundskörerna är bäst.
Sammanfattningsvis levererar Thunder ännu en gång en riktig höjdarplatta, som landar på topp fyra i bandets finfina katalog hittills. Radarparet Danny Bowes och gitarristen och låtskrivaren Luke Morley, som tillsammans är bandets hjärta och själ, visar att de inte har några planer på att gå i pension. Betygsnian är snubblande nära.
Band: Thunder
Titel: All the right noises
Genre: Hårdrock
Bästa spår: Don’t forget to live before you die
Skivbolag: BMG
Releasedatum: 2021-03-12
Av Tony Johansson
