Svenska Therion är snart albumaktuella. Leviathan är titeln på kommande och sjuttonde studioalbumet och den här lilla stunden innan alstret släpps tänkte jag passa på och prata lite om vad jag tycker om det hela. Som många känner till har Therion sina rötter i Upplands Väsby och började som ett death metal-band. Nån skiva senare gick dom över till death/doom för att senare bli ett fullfjädrat symphonic metal-band. Många säger att Therion var ett av dom första banden i genren och det ligger nog nånting i det, men egentligen kan jag personligen tycka det är ganska svårt att avgöra. Savatage var också väldigt tidiga med att blanda hårdrock med symfoniska inslag och likaså X Japan för den delen, men det är som sagt väldigt svårt. Nya subgenrer känns som nånting som bara händer, ibland utan att banden i fråga själva vet om det nå större.
Personligen har jag följt Therion ganska länge och respekterar dom då det är utan tvekan snack om duktiga musiker. Må hända att cover-albumet Les Fleurs Du Mal fick mig att backa men för två år sedan släpptes fantastiska Beloved Antichrist och då blev man förälskad på nytt i bandet. En välarbetad rockopera som jag fortfarande rekommenderar starkt. Måste erkänna att jag varit lite orolig inför Leviathan då det oftast är svårt att hålla nivån i uppföljaren till ett mästerverk men okej, slut på pladdret och nu börjar vi prata om Leviathan och dess innehåll. Värt att ta upp till en början är att en del tunga namn är med och gästar. Bland annat Marco Hietala som bidrar med sång i andra spåret och Snowy Shaw som medverkar på trummor.
Först ut är The Leaf On The Oak Of Far som inleder med ett klassiskt heavy metal-riff, vilket kan påminna lite om Hammerfalls Hearts On Fire, men från och med refrängen går det över till det typiska pampiga symphonic metal-soundet vi är vana att höra i vanliga fall när det gäller Therion. Låten i sig har sina intressanta stunder och kan funka lite som en lättillgänglig introduktion till själva Therion och eventuellt det här albumet, men personligen förväntar jag mig såklart mycket mer än det här. Andra låten Tuonela går rakt in i symphonic metal-atmosfären från start och bjuder på lite Visions Of Atlantis-vibbar. Det är kanske för tidigt att börja snacka om höjdpunkter och jag vet inte om jag skulle kunna kalla Tuonela för en favorit men jag gillar den. Därefter kommer det två låtar som jag redan kände till då dom presenterats som singlar i förväg. Nämligen Leviathan och Die Wellen der Zeit (*tro mig att jag dubbelkollat flera gånger för att säkra mig om att jag stavat rätt). Må hända att jag föredrar den förstnämnda men den andra är absolut inte dålig, den instrumentala variationen går bara inte att ogilla. Aži Dahāka (*förbaskade svåra namn) påminner mycket om första låten då den också bygger på ett klassiskt heavy metal-riff men skulle vilja säga att den ändå är lite mer varierad, bland annat bjuder den på orientaliska inslag där emellan som funkar perfekt. Eye Of Algol är också ganska varierad och bjuder på en del mörker på sina håll men kändes sisådär i första intrycket, den kanske lyfter efter några fler lyssningar men ändå.
Finns det någon låt som sticker ut lite extra och är troligen min favorit så får det bli Nocturnal Light. Den låten har verkligen allt man kräver och lite till, så episk att man nästan blir gråtfärdig. Vad kan jag ha att säga i övrigt? Jo, förväntar man sig nånting i samma standard som Beloved Antichrist lär man nog med all säkerhet bli besviken men samtidigt är det orealistiskt att ha såna höga förväntningar då det här bara är en skiva på lite över 45 minuter. Visst finns det en del svaga punkter som känns lite som filler men på det stora hela tycker jag att Leviathan är intressant och ett ganska korrekt album. Produktionen är bra och det går absolut inte att neka att det ligger hårt arbete bakom det hela, precis som i vanliga fall. Kan lägga till att jag som halvspanjor tyckte det var kul att få höra lite spanska i en av låtarna. Nämligen El Primer Sol.
Det är nog allt jag har att säga den här gången. Förstår att vissa kan bli smått besvikna på det dom hör då Leviathan känns lite som en mer lättillgänglig variant av Therions musik. Men jag gillade det jag hörde. Finns det några nya guldkorn i ett album är det värt att lyssna igenom det hela och så är fallet. Du som läser får avgöra när albumet är släppt.
Band: Therion.
Titel: Leviathan.
Genre: Symphonic metal.
Skivbolag: Nuclear Blast.
Releasedatum: 22 januari 2020.
Bästa spår: Nocturnal Light, Tuonela, Die Wellen der Zeit, El Primer Sol, Leviathan, Ten Courts Of Diyu.
Lucas LMZ Zimmermann.
