Då var det dags för mig att rivstarta år 2025 med en första recension (åtminstone för min del) och på menyn har vi idag lite melodisk dödsmetal från göteborgska supergruppen The Halo Effect som precis släppt sitt andra studioalbum March Of The Unheard. Bandet grundades år 2019 och vad bandmedlemmarna har gemensamt är att allihop varit medlemmar (länge eller inte så länge) i giganterna In Flames. Vi snackar om musiker som Jesper Strömblad, Niclas Engelin, Peter Iwers, Daniel Svensson och Mikael Stanne. Visserligen har dessa musiker erfarenhet inom andra band också och som många vet är Stanne mer känd som sångare och frontfigur i Dark Tranquillity.
Först 2022 kom debutalbumet Days Of The Lost. Så dum som jag var då valde jag att ignorera det då jag misstänkte att det skulle vara en onödig klon av något av bandmedlemmarnas andra band, men ett år senare gav jag albumet en chans och blev rätt så överraskad. Visst, stundtals kan det påminna lite om gamla In Flames och eftersom Mikael Stanne agerar sångare är det oundvikligt att inte tänka på Dark Tranquillity. Men man kan även höra tydliga inslag av den typen av melodisk dödsmetal vårt högra grannland Finland är kända för, då syftar jag främst på Kalmah, Norther eller Children Of Bodom.
Nu är March Of The Unheard ute och några av låtarna är släppta sedan tidigare som singlar. Låt oss avgöra om det här nya albumet är i samma standard som det förra eller högre. Nog förväntar man sig inget annat än kvalité från väldigt erfarna musiker, men låt oss ta reda på mer.

Albumet börjar med Conspire To Deceive som med sitt power metal-aktiga intro och struktur doftar Children Of Bodom så det sjunger om det. Man tillför fortfarande ingenting nytt eller innovativt, men det är ändå spännande att höra musiker man förknippar med en annan typ av musik ge sig in på annan mark och dessutom göra det bra. Ingen dålig början i andra ord. Näst på tur har vi Detonate som i sin inledning påminner starkt om ett typiskt modernt göteborgssound, men som senare går tillbaka i power metal-influerade melodic death metal-mönstret i förra låten och kan till och med kännas smått folk metal-influerat i refrängen. Trots att den här låten kan kännas lite mer musikaliskt utmanande kan den behöva lite fler lyssningar för att jag ska uppskatta den.
Tredje låten Our Channel To The Darkness inleder med ett lugnt och avskalat akustiskt intro, men går snabbt över till fullt ös. Det här är ett drag som inte är helt oväntat då många band i den här genren gjort likadant vid flera tillfällen och även om låten kunde kännas mestadels genomsnittlig växer den när refrängen trillar in. På plats fyra har vi Cruel Perception som känns som nånting Eluveitie och Dimmu Borgir skulle kunna kläcka ur sig om de samarbetade. Glada melodierna gör inte låttiteln någon vidare rättvisa, men de är härliga och lagom catchiga. Kanske en av albumets höjdpunkter och man förstår att den valdes som singel.
What We Become är titeln på låt nummer fem och jämfört med förra är den lite mörkare och dystrare i sina melodier. Även om strukturen i sig är intressant och det finns några skarpa stunder här och där. är det ännu en låt jag kanske borde lyssna på fler gånger för att uppskatta. Det känns som att det borde vara en höjdpunkt men når ändå inte hela vägen dit än så länge. Näst på tur har vi This Curse Of Silence som bara är ett episkt instrumentalt intro till albumets titelspår, som kommer strax efter. Man förväntar sig att ett sådant ska vara en höjdpunkt och så är fallet. Strukturen må vara simpel men ändå effektiv och man lyckas på ett smart sätt samla ihop allt det bästa med bandets sound.

Mot slutet har vi kvar Forever Astray, Between Directions, A Death That Becomes Us, The Burning Point och Coda. De två förstnämnda innehåller vissa partier av clean vocals och därför är tankarna på Dark Tranquillity oundvikliga, men det finns ändå inslag av power metal som gör att det inte blir en exakt kopia. A Death That Becomes Us var bra men ingenting som sticker ut lite extra och finns det nånting The Burning Point definitivt är värd att uppmärksamma lite extra för så är det gitarrsolot. Tyvärr förstår jag inte vitsen med Coda. Ett halvakustiskt instrumentalt spår som inte fyller något syfte alls och dessutom är längre än vad det borde vara.
På det stora hela har jag svårt att avgöra om det här albumet eller det förra är bättre, tycker egentligen att båda innehåller i princip samma sak men jag kan ändå konstatera att jag gillade vad jag hörde. Vi står inte inför en kandidat till årets album då det kan låta rätt genomsnittligt på sina håll och tyvärr känns produktionen en aning tam, men bortsett från Coda så finns det ingen låt som är rakt av dålig. March Of The Unheard är definitivt värt en genomlyssning eller flera.
The Halo Effect är ett intressant band. Musiken är som sagt ingenting nyskapande eller originellt men här snackar vi ändå om musiker som försöker skapa nånting annat som inte är den typen av musik lyssnarna förväntar sig av dem. Det kan finnas inslag av både In Flames och Dark Tranquillity här och där, men gillar du Children Of Bodom, Omnium Gatherum, Kalmah, Norther eller andra band inom finska melodic death metal-scenen är jag ganska säker på att du kommer gilla det här bandet och det här albumet.
Band: The Halo Effect.
Titel: March Of The Unheard.
Genre: Melodic death metal.
Skivbolag: Nuclear Blast.
Releasedatum: 10 Januari 2025.

Lucas LMZ Zimmermann.