När jag gick på högstadiet började min polare snacka om ett svenskt band som hette In Flames. Det här var på cd-skivans tid så jag kunde inte lyssna själv, men efter ett tag fick jag låna en platta vid namn Clayman av honom. Till en början var jag väl så där imponerad av det jag hörde men sedan kom titelspåret Clayman på. Jag blev helt golvad av det jag hörde och allt eftersom växte även de andra låtarna. När jag sedan fick tag på plattorna Whoracle och Colony var jag mer eller mindre såld och sedan dess har In Flames varit ett band som legat mig varmt om hjärtat. Därför blev jag väldigt exalterad förra året när nyheten om det nya projektet The Halo Effect började spridas. För dig som av någon anledning missat vad The Halo Effect är kan jag meddela att det är de f.d. In Flames-medlemmarna Jesper Strömblad, Niclas Engelin, Peter Iwers, Daniel Svensson och Mikael Stanne (som är även verksam i Dark Tranquillity och Grand Cadaver) som börjat spela ihop, i början var det mest bara en rolig grej om jag förstått allting rätt. Även om medlemmarna själva säger det mest handlar om fem polare vill spela musik och ha rolig ihop har förväntningarna varit väldigt höga ända sedan första singeln, Shadowminds, släpptes i november förra året. Att det var stora förväntningar på bandet märktes direkt då det blev officiellt att de skulle bland annat spela på både Sweden Rock Festival och Wacken Open Air, trots att de bara släppt en enda singel. Under vintern och våren släpptes ytterligare tre singlar och efter att ha hört dem ett antal gånger nu kan man konstatera att peppen bara ökat allt eftersom, i alla fall hos undertecknad. Det var väldigt längesen jag hade sådana höga förväntningar på ett albumsläpp. Frågan är nu bara om mina förväntningar kommer att infrias?
Plattan inleds med första singelsläppet från november, Shadowminds. En låt som spelats frekvent hos mig sedan den släpptes förra året. Det är en mycket stark öppning och det låter väldigt mycket In Flames och Göteborg. Låter inleds med ett litet stegrande gittarintro innan den kickar igång ordentligt. Det är ett sound som är lätt att känna igen, men det är absolut inte något negativt. Det är en väldigt bra öppningslåt som göteborgarna valt. Det är en inledning på plattan som är lagom hård och lagom melodiös.
Efter Shadowminds kommer titelspåret, Days Of The Lost och har även den släppts som singel under våren. Här kommer den som kan sin In Flames känna igen inledningen då den påminner oerhört mycket om Embody The Invisible från plattan Colony. Efter ca. 15 sekunder drar låten igång ordentligt och det är smattrande dubbelpedaler från David Svensson och ett härligt domedagsgrowlande från Mikael Stanne som sticker ut på det allra härligaste av sätt. När sedan refrängen tar vid blir det lite mer melodiöst med lite softare growl från Stannet tillsammans med några riktigt sköna och medryckande gitarrslingor. Refrängen är även den riktigt medryckande. Days Of The Lost är snabbare och tyngre än den mer melodiösa öppningen Shadowminds.
Plattans tredje låt, The Needless End, har även den släppts tidigare under våren och det är en nästan galopperande öppning av denna låt. När låten startar är det nästan så man ser ett stort hoppande hav av hårdrockare framför sig. Även denna låt har ett snyggt gitarrspelande från herrarna Strömblad och Engelin. I synnerhet under den mycket medryckande refrängen, det här kan nog komma att bli en favorit under Halo Effects spelningar, om den nu inte redan hunnit bli det?
Conditional, som kommer efteråt är första låten på plattan som inte släppts tidigare. Den inleds med ett lugnt, fint och stämningsfullt gitarrparti som får en att fundera på om det kanske är en ballad som är på gång. Men så är inte fallet, för efter 37 sekunder smäller det till och låten drar igång och när Stanne tar vid efter 56 sekunder fullkomligt exploderar låten. Det är en riktigt tung och mäktig kraftuppvisning som vi bjuds på.
The Halo Effect fortsätter lika starkt som innan med låten In Broken Trust. Det är en tung inledning av låten som sedan mynnar ut i ett litet lugnare och nedtonat parti när Stanne stämningsfullt börjar growla. När refrängen kommer skiftar Stanne från sitt growlande och börjar istället att sjunga ”rent”. Precis som han gör på Dark Tranquillity-plattorna Projector och Fiction. Här visar Stanne att han har ett riktigt brett register i sin sångröst och att han tillhör samma fina kategori som Mikael Åkerfeldt från Opeth och Johannes Eckerström i Avatar.
Gateways inleds med ett gitarrparti och trummor som får en att tänka på Slayer-låten Playing With Dolls från World Painted Blood-plattan. En av Slayers mest underskattade låtar i min mening. Precis som med Slayer-låten är det lite lugnare i verserna och Stanne nästan ”väsgrowlar” fram texten på ett fruktansvärt härligt vis. När sedan refrängen tar vid tänds samtliga cylindrar på en och samma gång och jag tror banne mig att vi har plattans absoluta höjdpunkt här (även om det är sjukt svårt att välja ut en av alla höjdpunkter på detta mästerverk). Låten tonas sedan avslutningsvis ut med lugna och stämningsfulla gitarrer från Strömblad och Engelin.
A Truth Worth Lying For är inte bara en väldigt cool titel utan det är även det en fantastiskt låt. Det är ett härligt inledande gitarriff i låten som får mig av någon anledning att tänka på Iron Maiden. Låten övergår sedan till att låta mer som 90-tals-In Flames. Det blir lite mjukare och softare i refrängen och precis som på refrängen i In Broken Trust sjunger Stanne ”rent” istället för att Growla. Även om det är en lite softare låt än de flesta övriga låtar på plattan skapar låten en skön stämning och ger skivan en bredare nyans. Låten avslutas sedan lugnt och stämningsfullt med lite plinkande gitarrer.
Efter det lugna, fina och stämningsfulla avslutet i A Truth Worth Lying For startar efterföljande Feel What I Believe på högsta växel från början och skapar en både snygg och passande motpol mot A Truth Worth Lying For. Feel What I Believe släpptes även den som singel under våren och när jag lyssnat på de fyra singelsläppen var för sig har Feel What I Believe varit den låt som känts svalast, dock en väldigt bra låt fortfarande. Men när den kommer in så här bra efter A Truth Worth Lying For lyfts låten flera snäpp mot när man lyssnade på den enskilt.
Minns du Lunar Strain? Tredje låten, Starforsaken? Här kommer vad man kan kalla en 2022-version av den låten. Last Of Our Kind inleds med stråkinstrument, mitt ganska omusikaliska öra tror att det först är en cello och sedan en violin kommer in. Men om det verkligen är så kan jag inte avgöra. När låten kommer igång ordentligt efter ca 40 sekunder är det verkligen old school-In Flames. Det är hårt, snabbt och riktigt grymt growlande. Visst, det kanske inte låter riktigt som det gjorde på Lunar Strain-plattan, men det här skulle i alla fall kunna vara en upphottad och remixad låt från Whoracle.
The Halo Effect har också den goda smaken att inte ha med för många låtar på Days Of The Lost utan det blir tio riktigt starka låtar vi bjuds på. Plattan avslutas med The Most Alone. En låt som inte har det snabba tempot som många av plattans övriga låtar och inte heller har den samma tyngd som många av de övriga låtarna. Men det är en stämningsfull låt som lyfts av Stannes growl samt Strömblad och Engelins gitarrer. De avslutande gitarrerna som nästan fasas ut mot slutet paketerar in hela albumet snyggt och man knyter ihop säcken på ett väldigt elegant sätt.
I inledningen av texten ställde jag frågan om mina oerhört höga förväntningar på detta släpp skulle infrias. Man kan lugnt konstatera att de gjorde mer än så. Det var längesen jag var så glad efter att ha hört en ny skiva. Jag har fram tills nu aldrig satt en 10:a i betyg tidigare, även om det varit nära ett par gånger. Men här känns det nästan inte som att tian räcker till i betyg. I mitt tycke är det redan klart, årets platta är här! Den här skivan har så mycket energi och spelglädje så det bubblar över. Det märks att killarna haft roligt när de spelat in plattan. I December förra året såg jag Grand Cadaver när de öppnade för At The Gates på Slaktkyrkan i Stockholm. Jag slogs då av den energi och glädje Mikael Stanne visade på scenen (vilket i och för sig hela bandet hade då) och det känns som att Stanne spritt denna energi till de övriga medlemmar i Halo Effect. Eller så har de också haft den här energin med sig in i studion från början. Det ska bli oerhört roligt att få uppleva det här live när The Halo Effect spelar på Hovet tillsammans med Machine Head och Amon Amarth 24 september, vilken kväll det kan bli!
Grupp: The Halo Effect
Albumtitel: Days Of The Lost
Skivbolag: Nuclear Blast
Genre: Melodisk death metal
Bästa Spår: Gateways, Shadowminds, In Broken Trust
Utgivningsdatum: 220812
Betyg:
Av: Pär Lindström
