När Geoff Tate och hans Queensrÿche 2002 var en grupp i harmoni släppte han sin första, självbetitlade soloplatta. Den är fantastisk. Det är långt ifrån Queensrÿches smarta och skarpa metall, snarare jämförbar med Joey Tempests ”Azalea Place” i förhållande till Europes musik. Tio år senare började dock drottningdömet falla samman, och hans andra soloskiva ”Kings & Thieves” lät som sömnigt, tråkigt och dumpat material från de senare bandplattorna. Ännu tröttare och sämre blev det med hans Operation: Mindcrime, som han dessutom var med och producerade själv vilket gjorde att det lät som att plattorna var inspelade i en rostig kaffeburk (ni vet, that Yngwie moment).
Sedan en inte helt stabil Tate fick kicken från Queensrÿche har yxkastning, långfingrar och stämningarna avlöst varandra. Fram till nu. Queensrÿche har med Todd La Torre vid micken inte alls gått bort sig på samma sätt, och på deras senaste släpp ”The Verdict” känns de som ett riktigt homogent band. Och som en skänk från ovan verkar även Geoff Tate nu ha landat i sin inre harmoni på nytt.
Jag såg honom med Avantasia på Fryshuset för en dryg månad sedan och redan då såg man att energin som man i många år har saknat hos Tate hade återvänt, och han utmanövrerade utan större problem sina sångkollegor Sammet, Atkins, Lande, Catley, Martin och Hartmann.
Nu har han alltså släppt sin tredje soloplatta, eller hur man nu vill tolka namnet Sweet Oblivion Feat. Geoff Tate, som även innefattar den italienska trion Simone Mularoni (DGM) på gitarr och bas, Paolo Caridi på trummor (vars leverans är skivans stora, instrumentala behållning) och Emanuele Casali på keyboard.
Uppdraget går inte att ta miste på: Backa bandet till ”Rage for Order”.
Öppningsspåret, och tillika första singel- och videospåret, ”True Colors” är i grunden en rätt pigg låt (trots att man har snott instrumentala partier från Dream Theaters ”Take the Time”). Men den grötiga, överproducerade ljudbilden dödar en hel del av det goda som faktiskt finns där inne (det är ju faktiskt bara just Yngwie som 2019 fortfarande tycker att more is more). Att titelspåret sedan låter som en trött kopia på ”I Don’t Believe in Love” ger ingen guldstjärna i min bok.
Så fortsätter det ett tag till, i ett smårörigt och trevande sökande efter 1986 års sound och melodier. Men efter halva plattan händer något, den grötiga ljudbilden börjar nystas upp och plötsligt flyter allt. Det känns som att man medvetet lagt in de fem mest Queensrÿche-sökande spåren först för att få gamla fans att nappa, och sedan fyllt på med fem spår där man släppt på allt och bara kör på. Och det paradoxala är att det är först då allt faller på plats, när Tate och hans Sweet Oblivion bara låter som sig själva och inte desperat famlar efter gamla tider. Spår 6 till 10 är därför skivans bästa, vilket inte hör till vanligheterna.
”A Recess from My Fate” är plattans höjdpunkt, rak och enkel med en stor portion hitpotential (hur kunde man inte släppa den som första singel?). ”Disconnect” för tankarna till hans 2002-platta, och det är där jag vill ha Geoff Tate även 2019, och ”The Deceiver” är riktigt snygg metal av gammalt gott snitt.
Sammanfattningsvis är det inget revolutionerande nytt under Geoff Tate-solen (det räcker ju faktiskt med att han redan har varit med och revolutionerat genren en gång i tiden), men nu har han äntligen kommit ur den skugga han vilat i sedan Queensrÿches ”American Soldier” för nästan exakt tio år sedan. Välkommen tillbaka!
Band: Sweet Oblivion feat. Geoff Tate.
Titel: Sweet Oblivion.
Genre: Melodisk metal.
Skivbolag: Frontiers Records.
Bästa spår: A Recess from My Fate.
Betyg: 7/10.
Releasedatum: 2019-06-14.
Av Tony Johansson – som är ny här i Maloikgänget. Jag har skrivit en del om musik tidigare men desto mer om film och sport. Min första konsert var Dolly Parton på Konserthuset i Stockholm. Min senaste var Hank von Hell på Sweden Rock. Båda var klädda i vitt. Musikmässigt är jag väldigt bred i min smak, även om den ligger betydligt närmare Hank än Dolly. Jag går däremot aldrig klädd i vitt. På återhörande!
