Det är inte ofta man ramlar över ett för en själv okänt band som man blir fullständigt knockad av. Åtminstone inte jag. Senaste gången var nog 2003 när en polare lyckades dra med mig på Danko Jones på Sweden Rock Festival – och det var en omedelbar kärlek till den kanadensiska trion som består än idag drygt 20 år senare.
Men så inträffade det på nytt för en månad sedan (det händer som sagt verkligen inte särskilt ofta). Efter att ha lyssnat på senaste plattan med Gun drog Spotify Radio igång – med Scarlet Rebels, som sedan dess varit i princip det enda jag har lyssnat på. Idag släpper denna walesiska kvartett sitt tredje album, och jag är faktiskt helt blåst av stolen.
I öppningsspåret och tillika första singeln ”Secret Drug” möter ett annat walesiskt band, Manic Street Preachers, AC/DC-riff och The Cult-melodier. Det är drivet och oerhört snyggt. Efterföljande ”Let Me In” är rak, riktigt elegant rock med en refräng som är helt omöjlig att väja för.
Sedan är det bara att blotta strupen när ”It Was Beautiful” drar igång. Den börjar inlindad i indiepop där en doft av svenska Deportees nästan vaggar dig tårögd till sömns innan en kusin till Gun väcker dig med en örfil. Sångaren Wayne Doyle sjunger att ”It was beautiful and it took my breath away”, och det är exakt så jag känner när jag sticker ut hakan och redan nu utser dessa fyra magiska minuter till 2024 års bästa låt.
Men tro inte att lyckoruset slutar där, det har faktiskt bara börjat. För ett lyckorus är exakt vad ”Grace” är, den låter som ett The Cult på uppåttjack och är så medryckande och glädjefylld att man nästan får tårar i ögonen. Igen. Efterföljande ”Declining” bjuder på nytt på snygg, rak och rejält driven rock innan ”Out of Time” sänker tempot till en vacker britpop-pärla som för tankarna till 90-talet och som vackert lyfter ytterligare tack vare Doyles duettpartner här, den ljuvligt hest sjungande americana-sångerskan Elles Bailey.
”How Much Is Enough” ger lite andrum utan att kännas som utfyllnad och för faktiskt tankarna till en modern tappning av The Who. ”Practice Run” är storslagen och återhållsam på samma gång, och Doyles röst befinner sig inuti ditt huvud på ett oerhört vackert sätt där texten nästan gör en olyckligt kär.
”Streets of Fire” ter sig till en början som en ny, rak rockdänga, men den är betydligt mer komplex än så med en ljudbild som bara växer och som är fylld med smådetaljer i arrangemanget. Här går det att hitta spår från så skilda band som U2, Magnum och House of Lords. Och den överraskande korta refrängen är oförskämt tuggummi-effektiv. Den galet snygga ljudbilden växer ytterligare i ”Who Wants to Be in Love Anyway” i ett gränsland där såväl Muse som Ultravox med en new wave-touch av A Flock of Seagulls rör sig. Det är så otroligt läckert.
Just Muse återvänder i skuggorna tillsammans med Wolfmother i fullständigt briljanta rockrökaren ”Divide and Conquer”. Mina superlativ har nästan tagit slut, men det här är inget mindre än så håll käften-bra att man inte kan göra annat än att skratta, gråta och applådera samtidigt, och i avslutande ”My House My Rules” trycker de ytterligare gasen i botten och sjutton vet om de inte har lånat gaspedalen av Plastic Bertrands 70-talsrökare”Ça plane pour moi” med en liten växel av Sparks.
Jag är faktiskt helt omtumlad inför den här oväntade åkturen, även om jag redan hade hört hälften av låtarna under de senaste veckorna och hunnit bli frälst. Inte ett enda spår faller ur ramen, och även om inte varje låt är ett mästerverk så är skivan så gediget homogen och snygg från start till mål att det bara är att kapitulera inför denna fulländade, hårda rock – för i Scarlet Rebels fall rör det sig snarare om hård rock än om hårdrock.
Så hur snål med betyg jag än brukar vara kan jag inte göra annat än att för andra gången under mina drygt fem år här på bloggen dela ut högsta betyg till en skiva (den förra var Styx 2021). Och då utgår jag ifrån att jag inte ens behöver förtydliga att ”Where the Colours Meet” är 2024 års bästa platta alla kategorier. Eftersom jag inte ens hade hört talas om bandet för en månad sedan så var det knappast något som jag såg komma, men jag får väl tacka Spotify och Gun för de senaste årens mest glädjefyllda och religiösa musikupplevelse.
Titel: Where the Colours Meet
Genre: Hård rock
Bästa spår: It Was Beautiful
Skivbolag: Earache Records
Releasedatum: 2024-08-16
Betyg: 5/5
Av Tony Johansson