Svenska Remedy satte med debuten ”Something That Your Eyes Won’t See” 2022 ner ytterligare en flagga på musikberget där svensk, melodiös hårdrock numera regerar. En oväntat pigg debut som placerade dem jämsides med band som Eclipse och Heat. Det var bara en sista liten hook som saknades på vissa låtar för att de skulle bli en åtminstone svensk milstolpe i genren.
Nu släpper de två år senare en minst sagt efterlängtad uppföljare, och återigen är det i huvudsak gitarristen Roland Forsman och bandets nära vän och sidekick Sören Kronqvist som har agerat låtarkitekter. Så lever de upp till förväntningarna?
Öppningsspåret ”Crying Heart” bjuder på lite långsamt svepande verser innan bryggorna bygger upp tempot och exploderar i en refräng som har exakt den där hooken, och som påminner väldigt mycket om nämnda Eclipse (inte helt oväntat är det Erik Mårtensson som har mixat plattan).
För alla som väntar på ett nytt släpp med Ghost fungerar ”Moon Has the Night” som en ypperlig ersättare, för den låter så oväntat mycket Ghost att det nästan blir komiskt. Visst, den är väldigt bra, men faller kanske lite utanför ramen för ett homogent helhetsintryck.
Med ”Sin for Me” är de tillbaka på mammas gata i en driven låt med väldigt snyggt gitarrspel, en tung och tajt rytmsektion och där man nästan föreställer sig sångaren Robert Van der Zwan ståendes på knä ber sin kära om att synda för honom.
”Angelina” bryter på nytt mönstret rejält. Här är det poppigt, färgglatt 80-tal för hela slanten, och tankarna förs osökt till Sha-Boom, Tommy Nilsson-eran av Easy Action och välpolerat västkustsound. Men jag gillar den verkligen, och valfritt dansband hade dödat för att ha den i sin repertoar (och det menat på ett positivt sätt).
Om FM i min förra recension har Foreigners hela katalog i sin ägo så gäller det med all säkerhet även Forsman/Kronqvist, vilket ”Bad Blood” ger en hint om. Det är snygg AOR med en bra refräng, men den saknar kanske det där lilla extra.
Det gör däremot inte strålande ”Caught by Death”. Hör möts Yngwies ”You Don’t Remember, I’ll Never Forget”, Dios ”Last in Line” och Black Sabbaths ”Headless Cross” i såväl gitarr och basgång som refräng, och sämre ”lånekort” kan man verkligen få på sin hand. Det är tungt och drivet – utan att tappa Remedys DNA.
Med ”Hearts on Fire” återgår man till sin ursprungsformel, och exakt samma sak gäller för efterföljande ”Poison”. Det är inget du inte har hört förr men det är heller inte dåligt, även om det känns en aning som transportsträcka.
Med ”Girl’s Got Trouble” ökar däremot drivet rejält, och när vi ändå är inne på titeln ”Hearts on Fire” så finns det lite av just den i refrängen – Hammerfalls låt, alltså, och även en liten släng av Rainbows ”Death Alley Driver” vilket även gäller keyboardspelet. Om det inte börjar rycka i nävar och nackmuskler här så får du nog ta ut öronpropparna.
Nu till något helt annat, som man säger. Avslutande, akustiska balladen ”Something They Call Love” kan närmast liknas vid ett väldigt oväntat möte mellan Rainbows ”Rainbow Eyes” och Terry Jacks klassiska 70-talscover ”Seasons in the Sun”. Jag vet att det låter skruvat, men det är oerhört snyggt, framför allt med stråksektionen.
Sammanfattningsvis så finns det en viss spretighet, men bortsett från en liten svacka i mitten är det här så snyggt och proffsigt genomfört att det bara är att ge en spontanapplåd. Om Eclipse och Heat kände flåset i nacken tidigare så får de snart snarare ta rygg på Remedy, för så bra är den här kvartetten.

Artist: Remedy
Titel: Pleasure Beats the Pain
Genre: Melodiös hårdrock
Bästa spår: Caught by Death
Skivbolag: Escape Music
Releasedatum: 2024-05-24
Av Tony Johansson