Sveriges mest spännande rockband Reach är äntligen tillbaka med nytt material.
På senaste plattan The promise of a life som kom 2021 började bandet experimentera med sitt sound vilket blev en omedelbar succé och vår dåvarande recensent Mats Widholm tvekade inte en sekund när han gav plattan full pott. Själv var jag då inte helt blown away men efter att ha lyssnat igenom den innan jag satte tänderna i denna, så kan jag konstatera att den har vuxit men inte en full poängare hos mig.
Reach är ett band på frammarsch och nya skivan ett stort bevis på detta. De har lyckats utveckla sitt sound till en helt ny nivå och nu undrar man bara hur långt de kan gå. Plattan inleds med det bombastiska titelspåret med inslag av Led Zeppelin, Audioslave och Nine Inch Nails. Ljudbilden är massiv och man kan lugnt konstatera att valet av Christian Schneider som producent var ett genidrag.
Little Dreams som spår två är ett rent glädjespår. Den sätter sig ganska omgående.
I A beautiful life tar vi oss tillbaka till spagettiwestens tid med damm, prärjevargens yl och ett klassiskt piano från en smutsig saloon. En liten spansk touch på versen innan det går över till klassisk Reach-rock i refrängen.
I Save the world tar vi på oss dansskorna och drömmer oss tillbaka till 60 talet i inledningen innan det blir en temposänkning I refrängen. Det är lite urflippat men Ludde Törner får ändå till det på något sätt för då låter riktigt bra.
I de näst kommande spåren A million lives, Not the same, Who knows och Mama, mama blir det lite mer rakare rock där bandet kör utan så mycket extrapålägg vilket jag gillar skarpt. Fram för allt Who knows har utvecklats till en av mina favoritlåtar på skivan. Det är arenarock när det är som bäst.
I det stora hela är den här skivan lite mindre experimentell än den förra men Reach har ändå lyckats utveckla sitt sound.
Dansskorna åker på igen i Psycho violence inledande del innan det blir rock i refrängen med stråkinslag och ett girarrsolo som andas både Tom Morello och Zaak Wylde.
Om skivan inleddes bombastiskt så avslutas den minst lika bombastiskt. Från de inledande ”Love Gun trummorna” med stråkarrangemang till den Audioslave-luktande versen. Det är återigen arenarock av högsta klass.
Sista spåret Eviga natt släpptes som singel i slutet av förra året. Detta är bandets andra låt på svenska och jag älskar den. Sorglig men vacker text och varför den här fortfarande inte har tagits upp av bland annat P4 är ett mysterium.
Summa summarum: Reach har återigen levererat en episk platta. Om jag inte var helt övertygad av förra skivan så är jag övertygad nu. Reach har stor potential av att bli Sveriges nya stora musikexport efter band som Ghost och In Flames.
Så gör dig själv en tjänst. Lyssna in dig på Prophecy och se bandet live när du får chansen. Du kommer inte ångra dig.
Av Ulf Romedahl
