Debuten 2003 satt som en uppercut av Rocky Balboa, och är kanske fortfarande den bästa AOR-plattan på hela 2000-talet. Efter det har det varit lite svajigare från underbarnet Toby Hitchcock på sång och sångaren, låtskrivaren och gitarristen Jim Peterik, som får betraktas som en av gudfäderna inom genren efter framför allt sina plattor med Survivor.
Men här faller bitarna äntligen på plats igen. Det mesta är verkligen så snyggt.
Titelspåret som öppnar plattan har precis allt – utom möjligtvis den där sista lilla hooken. Men det har inte hindrat mig från att lyssna på den minst 10 gånger. Väldigt kul också att Jims son Colin spelar trummor på låten.
Efterföljande “We Play for Free” för galet nog tankarna till Ankie Baggers 80-talshit ”Where Were You Last Night”. Jag har nog aldrig tyckt att Ankie Bagger varit så bra som när jag hör den här låten…
”Heart of the Warrior” är inte dålig, men på en bra riktigt platta som denna blir den lite utfyllnad.
Singelspåret ”Carry Me Back” tog det ett tag för mig att ta till mig. Men efter 4-5 genomlyssningar befinner jag mig i det Los Angeles 1983 som Jim skriver om.
Första balladen ”Sleeping With a Memory” doftar extremt mycket 80-tal, på gott och ont. Här är det Toby Hitchcock som får det att lyfta.
”Good Thing Gone” är en av plattans tre bästa låtar. Väldigt driven, väldigt medryckande, väldigt bra, och väldigt given på varenda AOR-årslista 2020.
Skivans andra ballad ”Unfinished Heart” är mer balladsnygg än den första. Den har kort sagt desperationen som krävs för att en ballad ska fastna.
Med ”Flagship” är vi tillbaka i den gamla lejonkulan. Det är inte en låt som sticker ut, men det är en låt som knyter ihop. Som fan av Jim Peterik är man fast.
Sedan kommer vi till låten som slänger kyssar och rosor omkring sig. ”Give it Away” är en kärleksförklaring till flickor, pojkar, fans… you name it. Så löjligt medryckande poppig att jag knäböjer och säger ”tack!”. I min intervju med Jim Peterik berömde jag honom för hans skicklighet att göra kärlekslåtar i upptempo. Om ni undrar hur de ska låta så ska de låta så här.
Med ”Rock ’n’ Roll Boomtown” drar Peterik oss på nytt tillbaka till drömmarnas stad för 40 år sedan. Det är nostalgiskt, det är bitterljuvt, och Toby Hitchcock gör sitt bästa avtryck på skivan.
Med ”You’re Not a Prisoner” kliver Peterik lite utanför ramarna. Här lämnar han AOR-facket och låter både lite amerikanskt House of Lords och brittiskt Def Leppard. Traditionell hårdrock med andra ord, vilket känns befriande även om det inte är nyskapande.
Avslutande ”Now” är plattans tredje ballad, och det är åtminstone en för mycket i min värld. Men den är, precis som föregående två, snygg. Men jag hade hellre haft en ensam krossarballad än tre som funkar. Och det är det som ger slutbetyget som trots allt är otroligt bra (jag har faktiskt bara gett ett högre betyg till en skiva sedan jag började skriva här, vilken var förra årets bästa skiva av House of Shakira). Jag kan räkna odödliga ballader de senaste 50 åren på min ena hand, då vill man inte ha tre ballader på samma skiva – som i övrigt är så bra att den utan konkurrens är årets bästa AOR-platta.
Artist: Pride of Lions
Titel: Lion Heart
Genre: AOR
Bästa spår: Give It Away
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2020-10-09
Av Tony Johansson
Betyg: 8/10
