Ett nytt år, en massa nya album som kommer. Blir det ett bra musik år? Ja det tror jag garanterat, men det blir vid ett annat tilfälle. Har lyssnat på Mono’s nya skiva som kom den 25 Januari, Japansk Post-rock som firar 20 år och släpper det nya albumet Nowhere Now Here. Rätt stora men ändå under radarn har de turnerat och släppt skivor världen över, många utsålda konserter då det är ett suveränt liveband. Skivan är 10 spår långt och en timme i speltid, ett album som visar relationen och konflikten mellan mörker och ljus. Som de har utövat de senaste 20 åren och visar gång på gång med sin musik samlevnaden där livet är, kaotiskt och tyst. Ger en känsla som är inte riktigt mänsklig men som är helt klart det, ofta på samma gång.
På skivan använder de upp till 30 orkester instrument med flera andra som används flitigt och ger alla spår mer volym och dynamik. Det är en riktig upplevelse att lyssna, man börjar undra på vad som kommer härnäst. Alla spår har sitt egna att ge till resan. Album omslaget ger en upplevelse om ett annat tidrum om viktlöshet, tystnad och starka ljud. Helt klart fångande.
Medlemmarna i bandet har valt att frångå genre, men likväl så sätter folk en genre på dem. Post-Rock, men jag tycker själv efter att ha lyssnat att det finns mycket influenser. Prog vibbar samt klassisk musik.
Albumet får en ny inspirations källa med allra första medlems bytet på 20 år då trummisen Dahm (The Phantom Family Halo) tar över tillsammans med trio kärnan Goto, Tamaki och Yoda. Tamaki gör även sång debut på ”Breathe”.
En fantastisk skiva, väldigt glad att jag fann dem, välgort och bra framfört. Intressant hela vägen.
Passar dem som gillar Russian Circles, God is an Astronaut och Caspian.
Bästa spår: Breathe, Nowhere Now Here, Sorrow och Meet us Where the Night Ends.
Skivbolag: Temporary Residence Ltd (Usa & Asien) Pelagic Records (UK, Europa & Oceanien)
Betyg: 10/10
av: Robin ’Gråben’ Gustafsson