Mister Misery kommer från Stockholm och bildades runt 2018. Trots att bandet fortfarande är relativt nytt har de lyckats släppa hela tre studioalbum, det senaste kom ut för lite mer än en vecka sedan och är självbetitlat. Det är precis det albumet vi ska prata om den här gången. Kan börja med att erkänna att det här bandet var ganska okänt för min del fram till nu, så jag har börjat med att ägna de äldre albumen en snabb genomlyssning.
Måste ändå säga att det jag hörde inte riktigt var det jag förväntade mig när jag såg bandets image och att de valt att döpa sin musikstil till horror metal. Det första man föreställer sig då är någon typ av mörk gothic/industrimetal eller något liknande. Så är inte fallet, musiken i sig är visserligen väldigt svår att definiera som en sak då den innehåller inslag av allt från power metal och alternative metal till metalcore och modern melodisk dödsmetal a la In Flames eller Avatar, men det låter ändå alldeles för glatt i mina öron för att kallas horror metal.
Med det sagt vet vi någorlunda vad vi har att förvänta oss av bandets självbetitlade album, och att ett album överhuvudtaget är självbetitlat brukar betyda att bandmedlemmarna anser att det här kan vara ett potentiellt magnum opus. Så, låt oss ta reda på mer.
Albumet öppnar eld med Roots Of All Evil som inleder väldigt starkt med typiska melodic death metal-riff och growl. Av både titeln och den här starka inledningen får man en känsla av att det här kan vara bland det hårdaste och aggressivaste vi lär höra i albumet. Dock bryts det mönstret en aning när refrängen kommer in och bjuder på clean vocals. Värt att lägga till är att det finns även symfoniska partier i bakgrunden. Roots Of All Evil är i överlag en bra låt, men tycker ändå att man överdriver lite med autotune när clean vocals-partierna kommer in. Näst på tur har vi Erzsébet (The Countess) som sänker tempot en aning och huvudfokus verkar ligga på clean vocals. Rent tekniskt är det här en modern hårdrocksdänga som kan påminna om det amerikanarna kallar butt-rock, och även om den har sina intressanta moment känns den rätt så genomsnittlig.
På plats tre har vi Eye Of The Storm som tar tillbaka lite av aggressionen i första låten. Kombinationen av metalcore-riff med symfoniska inslag kan ge vissa Ice Nine Kills-vibbar (fast inte riktigt lika mörkt), kanske även lite Black Veil Brides-vibbar med tanke på typen av gitarrsolon man använder. Ingen dålig låt, men jag har fortfarande svårt för clean vocals-partierna och måste även lägga till att produktionen känns ganska medioker. Antar att vissa gillar den här typen av produktion och att man kanske anser att den är korrekt för just den här typen av musik, men alldeles för grötigt och svagt för min smak. Nästa låt är Hand Of Death och detta är svagaste spåret hittills. Strukturen känns väldigt bekant (undrar när jag hörde nånting liknande senast) och refrängen är väldigt genomsnittlig och generisk.
I övrigt kan man tycka att Hand Of Death avslutar alldeles för abrupt, det känns som om den bryts mitt i för att i stället dra igång nästa låt The Doomsday Clock. Den sistnämnda låten är tack och lov en klar förbättring jämfört med förra, även om vi inte snackar om nånting överdrivet innovativt eller speciellt är strukturen lite mer genomtänkt och intressant. Dock kan man inte sluta tänka snälla… fokusera mer på growl och mindre på clean vocals. Sjätte låten Crooked Man inleder med ett mystiskt och smått skräckinjagande intro. Det här måste nog vara det första jag hör i albumet som ens är i närheten av att vara horror-relaterat och är med råge albumets mörkaste spår hittills. På det stora hela känns det här som nånting Avatar hade kunnat kläcka ur sig, men ändå rätt okej.
När det gäller albumets andra halva kan jag konstatera att Haters är det klart bästa spåret. Sedan kan jag tycka att Sinner Or Saint och kanske Survival Of The Sickest har några minnesvärda stunder, men annars finns det inte så mycket mer att uppmärksamma lite extra. Ska man börja avrunda den här recensionen kan jag börja med att säga att Mister Miserys självbetitlade studioalbum är precis det jag förväntade mig från första början med tanke på de två äldre studioalbumen. Sant är att man åtminstone försökt göra nånting varierat och smått innovativt, det ska bandmedlemmarna ha cred för, men tyvärr räcker det inte hela vägen för att imponera mig. Det finns lite för mycket återvinning av gamla musikaliska mönster som använts i många andra sammanhang, produktionen är som sagt medioker och jag tycker fortfarande att både termen horror metal samt imagen är rätt missvisande. Det finns liksom inte mycket till horror här, möjligtvis vissa av texterna men musiken i sig är rätt så opassande.
Självklart har jag hänsyn till att åsikterna om det här albumet och det här bandet går isär, finns det några som gillar det är det fullt respektabelt och vi måste ändå tänka på att Mister Misery fortfarande är i början av sin karriär trots allt. Jag utesluter inte alls att de kan överraska med nånting enastående i framtiden då det finns potential bland bandmedlemmarna, men än så länge upplever jag att de får finslipa på några detaljer för att bli minnesvärda i mina öron. Tror i övrigt att det här albumet hade kunnat lyftas en aning av en bättre produktion. Tiden lär avgöra vad som händer med Mister Misery i framtiden, AFM har säkert haft sina anledningar när de erbjöd bandet ett skivkontrakt.
Band: Mister Misery.
Titel: Mister Misery.
Genre: Metalcore/melodic death/alternative metal.
Skivbolag: AFM Records.
Releasedatum: 2 augusti 2024.
Lucas LMZ Zimmermann.