Det finns inte så många uppenbara radarpar inom popens och rockens historia. Det är Lennon & McCartney, Simon & Garfunkel, Jagger & Richards, Daltrey & Townshend och Page & Plant. Och i min värld definitivt Tony Clarkin & Bob Catley.
Min pappa introducerade mig i musikens värld. Han tog med mig på min första konsert, Dolly Parton på Konserthuset, när jag var sju år gammal. Och han fick mig bland annat att upptäcka Fleetwood Mac och Pink Floyd. Han spelade ”Whish You Were Here” och behövde inte ens förklara varför det är en av musikhistoriens bästa skivor. Det är ju faktiskt bara att lyssna på den för att förstå det.
Jag ville inte vara sämre, så jag introducerade honom för mina favoritband. Han fastnade för två: UFO och Magnum. Han blev så frälst i Magnum att han såg dem live åtminstone sju gånger. En gång när jag var bortrest tog han till och med bilen helt ensam till Kupolen i Borlänge för att se dem.
När jag i går satt med denna recension av deras 23:e studioalbum på 52 år, som släpps på fredag, nåddes jag av beskedet att Tony Clarkin gick bort i söndags. På samma dag som min pappa två år tidigare. Därav lika mycket krönika som recension denna gång.
Om Catley var Magnums hjärta så var Clarkin dess hjärna. Under bandets karriär skrev han 224 av studioalbumens 231 låtar helt själv. Undantagen var fem låtar på ”Goodnight L.A.” som han skrev i samarbete med Russ Ballard, Jim Vallance och Sue Shiffron, och två på ”Breath of Life” där Sue McCloskey var delaktig.
Jag hade 19 år gammal precis upptäckt ”On a Storytellers Night” när jag gjorde lumpen. Han som jag umgicks med mest under den perioden var redan ett inbitet Magnum-fan som introducerade mig i de första fyra plattorna. Sedan var jag fast för gott. Bandet var dock nära att upphöra redan 1983 när skivbolaget valde att inte backa upp inspelningen och releasen av ”Storytellers” föregångare ”The Eleventh Hour”, men 1985 tog det fart ordentligt. Och fyra decennier senare kommer då vad som sorgligt nog kom att bli Magnums sista skiva.
Så hur låter den? Den låter så klart Magnum. Du vet exakt vad du får, och det är detta bands enorma styrka. De har helt enkelt aldrig haft förmågan att göra en dålig skiva, jämnheten de har visat under 23 studioalbum (plus två under namnet Hard Rain under en tillfällig splittring av Magnum 1996-2000) är inget mindre än makalös. Det har aldrig har funnits ett annat band i historien som har släppt så många skivor under en så lång tid med en så extremt hög lägstanivå. Visst, det är ingen ny ”Magnum II”, ”Chase the Dragon” eller ”On a Storytellers Night”, men de plattorna nådde trots allt 11 på Spinal Tap-skalan.
Inledande ”Run Into the Shadows” slår an tonen direkt. Det är upptempo i samma anda som deras tidigare 2000-talsalbum, med en bred ljudbild och en Bob Catley som nästan sitter inne i ens huvud och sjunger med ett visst vemod i rösten. I efterföljande titelspåret dras tempot ned, men det har som bekant aldrig skadat Magnums musik, Catleys röst lyfts fram och den melankoliska refrängen är oerhört elegant.
”Some Kind of Treachery” inleds vackert avskalat med ett piano innan låten övergår till en storslagen refräng. Storslaget blir det även i ”After the Silence”, som för tankarna till bandets 80-tal. Framför allt refrängen som byggs upp på klassiskt Magnum-manér.
I boogiedoftande ”Blue Tango” gör sig ännu ett radarpar jag inte nämnde tidigare påmint: Parfitt & Rossi i Status Quo. Det är rak, driven rock som påminner om Hard Rain-perioden, och respektive Magnum-skiva före och efter, ”Rock Art” och ”Breath of Life”. Efterföljande ”The Day He Lied” är däremot maffig på ett sätt som automatiskt får mig att dra upp volymen.
”The Seventh Darkness” bjuder på något så ovanligt i Magnum-sammanhang som blåsarrangemang. Här driver såväl saxofon (Chris Aldridge) som trumpet (Nick Dewhurst) låten framåt, och bjuder dessutom på en otroligt snygg soloduell mellan saxofon och gitarr. Med ”Broken City” dras tempot ned avsevärt och bandet väver samman en sorts melankolisk vaggvisa som jag mer än gärna blundar till.
Ett stilla pianointro startar långsamt upp ”I Wanna Live” som därefter bara växer och växer till en given allsångslåt (vilket den sorgligt nog aldrig kommer att bli). Den påminner om ”Wings of Heaven”-perioden med Styx-vibbar. Den sex minuter långa, avslutande ”Borderline”, som därmed blir den sista Magnum-låten, sammanfattar på ett på samma gång märkligt som vackert sätt hela deras karriär. Här finns spår av bandets 70-, 80-, 90- och 2000-tal, och den instrumentala slutdelen av låten, som avslutar sagan om Magnum, är så snygg.
Ytterst få band har varit trogna sina fans och sin musik under fem decennier som Clarkin, Catley & Co. Pappa hade definitivt gillat vad han hörde, och det gör jag inte helt oväntat också. Magnums sista album håller samma höga klass som bandet har gjort i över 50 år, även om det vilar ett större vemod över skivan än det har gjort tidigare – eller så är det bara en känsla som kommer över mig med tanke på omständigheterna. Avslutningsvis är det bara att buga och tacka Clarkin/Catley & Co för den livslånga showen, jag älskade varje minut av den. Hälsa pappa, Tony, nu kan ni sjunga ”Les Morts Dansant” tillsammans…
Here Comes the Rain
Magnums samlade karriär på skiva och scen
Artist: Magnum
Titel: Here Comes the Rain
Genre: Melodiös hårdrock av ett musikhistoriens absolut bästa band
Bästa spår: Det överlåter jag till er läsare att bedöma
Skivbolag: Steamhammer / SPV
Releasedatum: 2024-01-12
