Amerikanska power metal-giganterna Kamelot är tillbaka. The Awakening är titeln på bandets trettonde studioalbum som samtidigt är det fjärde med svensken Tommy Karevik på sång. Det här är ett band som trots sitt ursprung från Tampa (Florida) i USA har en ganska stark koppling till Europa och europeiska power metal-scenen. Det kanske började i slutet på 90-talet när norrmannen Roy Khan ersatte Mark Vanderbilt som sångare och på senare tid har kopplingen bara blivit starkare. Bortsett från alla kända namn inom europeiska hårdrockscenen som gästat flitigt i några av deras äldre album (Simone Simmons, Jake E, Elize Ryd, Björn Strid, Luca Turilli, Gus G, Shagrath bara för att nämna några) och att tysken Sascha Paeth länge varit bandets producent har tre av fem medlemmar i bandet européer. Förutom Karevik själv är nuvarande trummisen Alex Landenburg samt keyboardisten Oliver Palotai från Tyskland (tidigare räknade man med belgaren Jo Nunez på trummor). I övrigt känns bandet numera som vilket europeiskt symphonic/power metal-band som helst, jag trodde faktiskt att Kamelot var från Tyskland, Nederländerna eller Finland när jag hörde deras musik för första gången.
I grunden är Kamelot ett power metal-band, det symfoniska och progressiva i deras musik började dyka upp från och med andra alstret och har med åren blivit allt mer tydligt. Innan jag börjar prata om The Awakening vill jag bara säga att jag håller med alla ni som tycker att Roy Khan är den bästa sångaren Kamelot någonsin haft, det går liksom inte att jämföra skivorna han har medverkat i med resten. Men jag måste ändå säga att Karevik gjort ett bra jobb hittills och även skivorna med Vanderbilt är bra, musiken var bara en helt annan grej på den tiden. Hursomhelst, nu har det gått nästan fem år sedan det i mitt tycke lyckade The Shadow Theory släpptes. Med tanke på det och att jag är ett stort fan av just den här typen av musik går det bara att förvänta sig kvalité. Klarar man av att leverera det i The Awakening? Låt oss ta reda på det.
Det hela börjar med ett episkt intro med en viss dos av melankoli mot slutet. Efter det öppnar man eld med första spåret The Great Divide som är rena julafton för symphonic power metal-älskare. Det låter episkt, glatt, pampigt och refrängen är en fullträff. Den perfekta starten i den här typen av album. Näst på tur har vi Eventide som är ungefär samma sak fast med vissa partier av mörker och med lite fler moment. På plats nummer tre (fyra rättare sagt med tanke på introt) har vi One More Flag In The Ground som tidigare presenterats som albumets första singel. Som sådan fyller den sin funktion, men ändå ett ganska oväntat val då det händer ganska mycket i den likt förra låten. En bra låt hursomhelst, men den första riktiga höjdpunkten är nästa låt Opus Of The Night (Ghost Requiem). En händelserik låt som lyckas sammanfatta allt som gör Kamelot attraktivt. En perfekt mix av episka melodier, pampiga orkesterinslag, ljus och mörker. Låtens gitarrsolon är ren mumma och Kareviks insats på sång är strålande.
På plats nummer sex har vi Midsummer’s Eve. En smått keltisk ballad som kan påminna om lugnaste stunderna med Blind Guardian och Stratovarius. En kanske behövlig lugn paus efter fyra låtar med fullt ös och funkar jättebra som sådan då den är välgjord. Efter det dyker Bloodmoon upp och trycker ner gaspedalen på nytt. Här har jag lite blandade känslor, kan definitivt inte påstå att låten är dålig då jag gillar melodierna och den skulle kunna jämföras med några av de tidigare låtarna. Men det kanske börjar bli lite för mycket av det goda nu, man börjar tröttna lite på den här typen av melodiska mönster och här har man inte direkt tillfört nånting nytt i det hela. Åttonde låten (eller snarare sjunde då första spåret var ett intro) NightSky kunde ge samma känsla i verserna, men starka refrängen lyfter låten rejält och gör den till en potentiell favorit.
Antar att största hypen hos många varit tionde spåret New Babylon då den räknar med Simone Simmons och Melissa Bonny (Ad Infinitum) på gästsång. Så var det för mig, men när den väl kom fick jag ändå lite mindre än vad jag i början förväntade mig. Den låten skiljer sig inte särskilt mycket från resten av låtarna, den enda höjdpunkten är ett parti där Bonny growlar och Simmons insats är så diskret att den i princip inte tillför nånting och man undrar om det var verkligen värt att ha med henne. Bästa spåret bland de fem sista är Willow och annars uppskattade jag även My Pantheon (Forevermore) som är albumets mörkaste och hårdaste låt. Det sista vi får höra är ett episkt outro på nästan tre minuter. Det finns nog inte mycket att säga om det då det bara är ett outro, ett ganska passande sådant dock.
På det stora hela är The Awakening ett bra album. Kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig från första början, men tillräckligt bra för att hålla mig som fan nöjd. Själva produktionen kan ha sina brister här och där, men jag förstår att ett album med så många element är svårt att hålla välbalanserat, det har hänt i flera andra fall att orkesterarrangemangen tar över alldeles för mycket och dränker det andra. Här har man åtminstone försökt undvika det och ge allt ett lika stort utrymme, vilket uppskattas.
Kan förstå att det finns lyssnare som fortfarande saknar Roy Khan så mycket att de inte längre klarar av att lyssna på Kamelot. Men är man inställd på att Kamelot med Khan och Kamelot med Karevik är två helt olika världar kan man faktiskt uppskatta senaste alstren. Med det sagt vill jag konstatera att det här albumet (precis som förra) är värt en chans. The Awakening finns redan på Spotify, lyssna gärna.
Band: Kamelot.
Titel: The Awakening.
Genre: Symphonic power/progressive metal.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 17 mars 2023.
Lucas LMZ Zimmermann.
