Detta är ett band som kanske inte behöver någon större introduktion då de varit rätt så virala bra länge. Men hursomhelst, Jinjer kommer från Ukraina och grundades 2008 i Donetsk (som Ryssland dessvärre har kontroll över sedan 2022). Ursprungliga line-upen bestod av Maksym Fatullaiev på sång, Dmitriy Oksen på gitarr, Oleksiy Svynar på bas och Vyacheslav Okhrimenko på trummor. Denna line-up hann spela in en EP på fyra låtar (Objects In Mirror Are Closer Than They Appear) år 2009 strax innan Fatullaiev blev ersatt av sångerskan Tatiana Shmayluk. 2010 värvades Roman Ibramkhalilov som andra gitarrist och sedan dess har bandet bytt line-up ganska flitigt, till den grad att ingen originalmedlem är kvar.
Man skulle kunna säga att Jinjer idag är Ukrainas största metalband och trots att musiken de lirar är rätt så komplex och icke-radiovänlig kan man nästan förstå varför. Det beror på att det idag fortfarande är ganska udda med tjejer som growlar. Självklart har jag absolut ingenting negativt att säga om den saken, det är jättebra att tjejer vågar ta plats inom extremare subgenrer och jag tycker personligen att Tatiana Shmayluk är hur cool som helst, men trots att det blivit fler och fler tjejer som tar plats i den här typen av musik är det fortfarande så udda att det räcker för att få uppmärksamhet nästan direkt (längtar efter den dagen female fronted metal-taggen förlorat sin mening). Apropå musiken Jinjer spelar så är den mycket riktigt komplext och väldigt teknisk, men inte direkt nyskapande. Kombinationen av metalcore, progressiv metal, groove metal och djent får mig att tänka på bland annat Candiria, Periphery eller Meshuggah. Det känns lite som att man väljer att bygga vidare på vad dessa band skapat.
Nu är bandet snart aktuella med femte studioalbumet Duél som släpps imorgon. Och såhär kvällen innan tänkte jag passa på att skriva några rader om alstret. Har man tidigare lyssnat på Jinjer vet man nog någorlunda att musiken kommer vara spretig, oförutsägbar och full av tempoväxlingar och olika ljudlager som ligger på varandra och bidrar med häftiga kontraster. Låt oss börja prata om Duél.
Albumet öppnar eld direkt med Tantrum där man redan från första sekunden öser på för fullt med ett aggressiv metalcore-sound. Låten kryddas så småningom med vissa partier med clean vocals och när man kommit in i andra halvan överraskar man med en rätt så drastisk temposänkning där alla instrument utom basen försvinner i början, men i sin helhet uppfattades låten som en rejäl käftsmäll. Nu är Jinjer igång på blodigt allvar liksom. På plats nummer två har vi Hedonist som inleder med lite långsammare djent-riff och Tatianas clean vocals i cenrum. Måhända att det finns partier med growl här och där, men på det stora hela känns det som lugnet efter stormen och låten är inte riktigt lika händelserik som den förra.
Rogue innebär lite av en tillbakagång till aggressionen i första låten, men fokuserar mer på tyngd och komplexa strukturer än aggression. Dock finns det inget utrymme för clean vocals den här gången och låten känns därför som nånting Meshuggah skulle kunna få ur sig. Tumbleweed känns som ännu ett lugn efter stormen då den följer ungefär samma mönster som Hedonist. Näst på tur har vi Green Serpent där man möts av lyckade och rätt så inspirerade clean vocals i en perfekt kombination med growl samt tunga djent-riff i bakgrunden. Det skulle mycket möjligt kunna röra sig om en av albumets höjdpunkter. Strukturen är dessutom väldigt intressant och händelserik.
Därefter kommer Kafka där fokus ligger återigen på clean vocals och blytunga riff, det känns som att låten kommer vara så hela vägen men så chockas man mot slutet av partier med growl och även lite blastbeats i bakgrunden. På plats sju har vi Dark Bite och melodierna i clean vocals-partierna samt strukturen känns definitivt som Candiria, om man plockar bort tydliga jazz-influenserna Candiria brukar komma med då och då så att säga.
I slutklämmen har vi fyra låtar kvar. Nämligen Fast Draw, Someone’s Daughter, A Tongue So Sly och albumets titelspår. Började bli hungrig på låtar med fokus enbart på aggression (blev lite för lite sånt), det det är där Fast Draw kommer in och sitter väldigt fint. Someone’s Daughter bjuder på strålande clean vocals-insatser och budskapet diggar jag starkt. A Tongue So Sly har sina stunder den med, men av någon anledning känns den inte riktigt lika minnesvärd. Den kanske behöver lite fler genomlyssningar. Duel lever tyvärr inte riktigt upp till sin roll som titelspår, ingen dålig låt nånstans men den är rätt så förutsägbar i strukturen och når inte riktigt samma standard som resten av innehållet.
På det stora hela är Duél ett intressant och bra album som definitivt lär uppskattas av fans då man får precis vad man förväntar sig. Stundtals kan innehållet kännas en aning obalanserat då låtar med identisk struktur ligger efter varandra och de flesta låtar har lite mer fokus på det melodiska än den brutala aspekten, men det finns inte så mycket mer negativt att säga om det hela. Personligen hade jag uppskattat lite fler låtar med 100% eller 90%/85% growl, men man kan inte neka att Tatiana Shmayluk tar vara på sin fulla potential som sångerska och hon är sannerligen i toppform då många av hennes insatser här är väldigt inspirerade. I överlag är låtarna skickligt skapade och produktionen är helt felfri, precis det sound man förväntar sig i ett album i den här stilen.
Gillar du Jinjer sedan tidigare har du anledning att se fram emot morgondagen då det här alstret släpps. I övrigt kan det vara lika bra att hålla ett öga på vad bandet tänker göra turnémässigt. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att se bandet live om möjligheten finns. Hoppas i övrigt att antalet tjejer inom extreme metal fortsätter öka i framtiden och slutar en vacker dag att vara en raritet.
Band: Jinjer.
Titel: Duél.
Genre: Progressive metalcore/djent.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 7 februari 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.
