Skivrecension: Jason Bieler & The Baron Von Bielski Orchestra – “Postcards From The Asylum”.

Jason Beiler är tillbaka med sitt nya album “Postcards From The Asylum”, tillsammans med The Baron Von Bielski Orchestra. Detta är en uppföljare till hans förra album vid namn “Songs from the apocalypse”, som kom 2021.

Jag går in i denna skiva helt utan förväntningar. Jag gillar genren “progressive Rock/metal” och jag har alltid gillat Bieler som gitarrist. Jag har dock mest koll på honom genom att jag vet han är god vän med Jeff Scott Soto, samt genom att han var med i bandet “Saigon Kick” som på 90-talet släppte en rätt hyfsad skiva med en jäkligt bra ballad som heter “Love Is On The Way”.

Detta kommer minst sagt att bli spännande. Vad kan man egentligen förvänta sig? Finns några av årets bästa låtar här? Låt oss ta reda på det.

Först ut är spåret Bombay. Ett intro som lockar lyssnaren och som sedan grabbar tag om dig och slänger dig rätt in i låten. Det händer väldigt mycket i denna låt. Samtidigt finns det en röd- och tydlig tråd. Det slår mig att Jason har en riktigt, riktigt bra röst som verkligen kommer till sin rätta här. Stundtals är Jason, i sin röst, rätt lik James LaBrie (Dream Theater). Skillnaden är väl då att Jason fortfarande sjunger bra. Starkt spår, bra driv och en låt som man kan lyssna på flera gånger och upptäcka nya saker. En bra fusion på hårdrock och det mer progressiva.

Vi går vidare till låten Numb. Lite mer progressivare vibbar här i introt, jag dras någonstans i tanken mot Korn, på grund av vissa gitarr partier och effekter. Snygga stämmor/körer med spännande inslag av vokala effekter. Det händer även här väldigt mycket. Stundtals känns det lite smått konstigt. Men det är konstigt nog att det funkar och att man lyckas hålla lyssnaren på tårna. Det är infinner sig hookiga melodier utan att det är “för hookiga” för denna typ av genre. Det känns intressant, proffsigt och påhittigt. Seriöst, men samtidigt lite flummigt och roligt. Det gifter sig extremt väl.

Heathens. Svängigt värre, som att 80 tals rock möter något mer progressivt. Riffet känns väldigt 80´s rock, vilket gifter sig väl med tyngden och den mer progressivare stilen. Grym hook i refrängerna och bra driv, vilket känns naturligt då verserna har lite mer sväng. Denna faller definitivt en bredare publik i smaken. Något som verkligen slår mig är att Jason är ett proffs i hur man skriver intressanta låtar. Någon typ av Rammstein synth smyger sig in i outrot. Även det funkar. Jason borde heta finess i mellannamn.

Mexico, plattans fjärde spår. Någon typ av Enya liknande intro, som sedan kliver över i ett country osade moln som sedan dessutom lyckas få in en Queen osande vibe. Detta samtidigt som Jason nu stundtals låter som en fräsch Jon Bon Jovi. Hur lyckas denna man?! Extremt snygga stämmor vilket gör det väldigt pampigt! Detta är kanske plattans bästa låt och definitivt en låt som tar sig in på listan för årets bästa låtar. Kanske även en vinnare. Och solot? Smakfullt!!

Birds Of Prey leder oss in med ett läckert piano intro som ökar sakta i volym. Denna osar Elton John, vad är det som händer? Vanligtvis skulle jag säga att en skiva spretar för mycket om det skiljer sig såhär mycket i stilen mellan låtarna, men Jason får det att funka. Det handlar också om turordning och det har Jason förstått. Jag menar, kan man få en skiva att funka då ett spår osar lite progressiv “Korn” och ett spår osar Elton John, ja då har man verkligen finnes.

Flying Monkeys. Ja, du läste titeln rätt! Stökigt intro, med lite apljud. Jason håller en återigen på tårna. Nu snackar vi Dream Theater igen, fast på crack. Och med temat flygande apor. Funkar det? Så in i helvete ja. Är det här ett spår som kommer falla alla i smaken? Nej. Men folk som gillar flygande apor och Dream Theater, mycket möjligt!

Sic Riff. Den ger vad den lovar, just ett “Sic Riff”. Tungt och nu låter Jason smått som Jonathan Davis i Korn. Jag förstår ärligt inte vad som händer på denna skiva. Det är som en Pink Floyd/Queen skiva men i genren hårdrock/metal. Jag är förvirrad och samtidigt helt försjunken i skivan. Det är en väldigt fläskig låt och det händer mycket i kulisserna. Stundtals är det lite i stil med Meshuggah i det instrumentala.

The Depths öppnar med ett havsliknande intro. Som sedan följs av ett jäkligt läckert plock på en akustiskt gitarr. Nu låter han som Jon Bon Jovi igen. Jag fattar återigen ingenting. Aja, åter till låten. Sjukt läcker ballad, lite som en skeppsvisa men utan att låta som en “TikTok trend”. En skeppsvisa som flirtar med en typ av vibe av forna transylvanien. Också en favorit på skivan, mycket känsla som berör i denna. Extremt välskrivet.

Beneath The Waves. En synthvänlig låt, där jag direkt tänker på Muse samt även lite Foo Fighters. Modern. Det infinner sig en extremt hookig refräng som flirtar lite med de progressivare. En reflektering! Låtarna skiljer sig åt så mycket att det inte riktigt känns som att någon låt är svagare än någon annan. Samtliga håller de en hög lägsta nivå och eftersom varje låt flirtar med olika genrer gör det att kontra ett standard “hårdrocksalbum” som är skriven i typ samma stuk, blir det aldrig att man känner att någon låt är för lik den andra. Man hör tydligt att det är Jason Beiler bakom detta men eftersom att hans röst stundtals kan låta så olik från låt till låt, samt att låtarna innehåller flertal olika stilar, blir det aldrig risk att man jämför någon låt med en annan på skivan.

Sweet Eliza, pampigt och återigen lite country vibes på introt. Lite ”Wanted Dead Or Alive” med Bon Jovi vibes som möter typ Alice In Chains. I vanlig ordning väldigt välsnickrade stämmor/körer. Snygga instrumentala partier med en bra känsla, där less is more får snacka lite (sorry Yngwie). Jason visar återigen på hans stora bredd i rösten, han har mycket botten och låter väldigt behaglig i lägre register lika väl som han har en riktigt bra power och topp.

9981 Darkness. Väldigt tydliga Alice in Chains vibbar på stämmor här, men såklart på ett bra sätt. Detta möts en av synth även här, men mer i stil med 80-talets synthare. Gifter sig bra. En ytterligare reflektion är att jag tycker det är fräscht med titlar som inte känns “gjorda” förut. Lite flummigare titlar men inte over the top. Balladigare låt i stil med förra, men känns ändå egen. Stor och atmosfärisk låt.

Feels Just Like Love plockar upp “farten” igen. Riktigt fläskigt och chuggigt riff. Han har verkligen fått till gitarrljudet på denna skiva. Ja, likt allting annat faktiskt, det är en bra nivå och olika instrument samt effekter får sticka fram på rätt ställen i mixen. Hookig refräng som bryter av bra mot verserna. Det är såhär man ska skriva en progressive fusion. Jag gillar progressivare grejor a la exempelvis Dream Theater. Men där kan det bli så jävla mycket fokus på för långa instrumentala onanier. Jason visar på stor flex och kompetens utan att det blir more is more.

Bear Sedatives. Spännande intro med mer digitala trummor a la Phil Collins “In The Air Tonight”. Jag gillar verkligen att låtarna skiljer sig åt så pass mycket. Det är lite Queen över den faktorn. Finns ingen rädsla över att ta ut svängarna på ett album och att visa på att musik kan vara rolig också (utan att det blir Steel Panther over the top roligt).

Deep Blue. Bra sväng i trummorna, lite Toto/västkust vibes över det instrumentala. Refrängen bryter av rejält och lyfter låten.

Sista låten ut på denna skiva, Human Head. Snyggt akustiskt plock, lite “Jolene”. Väldigt bra nerv och skörhet i Jasons röst här. Med stämmor/körer som helt klart kan konkurrera med exempelvis Extreme.

Sammanfattning:

Det här är en väldigt, väldigt bred skiva, med en tydlig röd tråd igenom. Den röda tråden är en kärlek till musik och en tydlig känsla för att inte vara rädd att ta ut svängarna. Det finns låtar man kan plocka ut, lägga i en spellista och vidare, men skivan gör sig helt klart bäst i sin helhet. Den skriker en fusion av flertal olika genrer och stilar, som samtliga gifter sig väldigt bra med varandra. Jason är en extremt skicklig musiker och dessutom sångare med en rejäl bredd i sin röst. För mig var den självklar vid första lyssning. Men vid fler lyssningar hör jag nya saker i låtarna jag inte hörde första gången. Man bör därför ge denna skiva lite tid och flertal lyssningar rakt igenom för att uppskatta helheten. Det här är en av de roligaste och bästa skivorna jag hört på länge. Ofta när man får en skiva, spelar ingen roll vilken genre, vet man lite vad man ska förvänta sig. Även om låtarna är välskrivna blir det lätt att man hört saker förut, eller att vissa låtar låter lite för lika varandra. Men inte på denna skiva. Den överraskar, den berör och den håller en på tårna. Men ändå håller den sig inom ramen och ballar inte ur totalt. Det är finess. Dessutom, 15 spår? Där brukar jag känna att det oftast finns fillers. Inte på denna skiva. Lekfullt, hungrigt och proffsigt. Hatten av till Jason Beiler!

Bästa låtar: Mexico, Bombay, Numb, Heathens, Birds Of Prey, The Depths.

Betyg: