När House of Lords släppte sin fantastiska, självbetitlade debutplatta 1988 var jag såld från första sekunden. Den fick mig sedermera att söka mig bakåt och upptäcka såväl Angel som Giuffria, med keyboardisten och bandledaren Gregg Giuaffria, som var den som bildade House of Lords tillsammans med sångaren James Christian, tack vare deras ”upptäckare” Gene Simmons.
Giuffria stannade kvar ytterligare två plattor, men har i princip inte gjort något sedan dess 1992. James Christian har däremot hållit fast vid vad som en gång var, och det är jag oerhört tacksam för idag.
Det som glädjer mig extra mycket är att det svänger rätt hårt (för att vara House of Lords). Normalt sett brukar det bli smörigare med åren när gamla bandmedlemmar blir just äldre och vill hålla fast vid ett framgångsrikt bandnamn. Men James Christian visar sig med bandets elfte album vara hårdrockare to the bone. Jag såg honom live i Stockholm som soloartist way back, och det var en av de bättre spelningar jag har sett i klubbmiljö. Nu är han alltså tillbaka med ett House of Lords som sedan länge är ”hans” band, och ”Saints and Sinners” är faktiskt det bästa de har släppt på 30 år.
Titelspåret sitter som en smäck redan efter första trumslaget. Det är oerhört medryckande och för närmast tankarna till Revolution Saints eller ett lite hårdare Harem Scarem. En fullständigt briljant öppning. Efterföljande House of the Lord gör inget fan besviket, det är, som titeln också antyder, det House of Lords vi känner.
Gillar du Treat? Grattis, då är Take It All allt du behöver. Föredrar du istället Rainbow i sitt 80-talsprime så är Road Warrior ett givet val om du vill riskera att köra för fort ute på landsvägarna.
Halvvägs in dras tempot ned med Mistress of the Dark, som är en sugande, taktfast semiballad som påminner om Christians soloplattor, och Avalanche som är en oerhört snygg pianoballad som faktiskt doftar Adele(!).
Efter det är det slut med de mjukare tongångarna, och Roll Like Thunder är nästan lite Spinal Tap-puckad i sin taktfasta enkelhet med småtöntiga körer och en text som inte direkt kommer att belönas med Pulitzer-priset – men jag köper det rakt av i det här sammanhanget. Även Razzle Dazzle är driven, rak hårdrock med coola Sweet-körer.
Dreamin’ It All är ett riktigt skolexempel på amerikansk 80-talshårdrock, och Takin’ My Heart Back är riktigt klassisk House of Lords med en oerhört snygg keyboardslinga. Avslutande Angels Fallen är också traditionell hårdrock, om än av den aningen mer saggiga typen. Det är inte dåligt, men jag hade föredragit en starkare final efter den oerhört fina resan fram dit.
Men ett 80-talsband som släpper en platta 2022 med bara en smörig (om än riktigt bra) ballad är bara det är värt ett snäpp upp på betygsskalan, och sammantaget doftar det burköl, hårspray och nävarna i luften på bussen till den lokala syltan en fredagskväll. Jag är kanske lite generös, men någonstans är det så befriande att ibland slippa höra band som lite krystat vill ”förnya” sig på ålderns höst. You go, Lords!
Artist: House of Lords
Titel: Saints and Sinners
Genre: Klassisk 80-talshårdrock
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2022-09-16

Av Tony Johansson