När ett band beskrivs som ”all female” av sitt skivbolag så blir jag alltid litet på min vakt. För tjugo år sedan hade jag blivit direkt skeptisk, men sedan dess har det dykt upp allt mer grymma kvinnor inom både death och black metal. Frantic Amber ger dock med det här albumet mina eventuella fördomar på nöten, för musiken är hårt och skickligt utförd.
Det börjar dock mjukt med ett kort intro av behagliga toner med litet ljud som avviker från den känslan. När Bloodbath sätter igång som första faktiskta låt blir jag genuint imponerad av sångerskans vidd på sitt growlande. Dels kan det nå väldigt avgrundsdjupt, men det är också tydligt artikulerat och gör att jag faktiskt kan uppfatta stora delar av texten. Det som förvirrar mig litet är dock hur de beskrivs som death metal, då black metal-vibbarna också känns närvarande genom hela albumet.
Den tredje låten, Black Widow, börjar långsamt och känns väldigt inspirerad av åttiotalet till att börja med, men rör sig sedan en bra bit framåt i tiden med soundet. Det är ett grepp som är återkommande litet här och var när jag fortsätter lyssna.
Titelspåret Death Becomes Her börjar väldigt stämningsfullt och trots att jag inte vet vad jag tycker om stilen på den inledande sången, fungerar text och musik så bra ihop i den här mörka profetian att det inte går att direkt ogilla det. Efter ett par minuter kommer tydligt pianospel in, vilket går över i gitarrer och mer klassiska snabba trummor, men här börjar de tappa mig. Ni som läst en del av mina recensioner vet att jag generellt inte är ett fan av långa låtar, och här känns det som att de inte har nog med konsekvent matieral för att hålla på i nästan sju minuter. Efter tre har jag tröttnat, efter fem undrar jag om det aldrig kommer att ta slut? När låten till sist gör det känns det mest bara abrupt och ogenomtänkt. Otillfredställande.
Hell’s Belle är som sig bör med den titeln snabbare och hårdare. Den drar med mig och jag älskar precis allt utom kanske slutet. Låten är sex minuter lång och bevisar väl därmed att Frantic Amber är fullt kapabla att göra musik så det räcker i långa låtar också. Nästa låt som sticker ut för mig är Jolly Jane, vilken har litet skanderande sång som fungerar perfekt. Inte ens de trummor som brukar störa mig gör det. Den har några märkliga egenskaper här och där, dock. Jag kommer att behöva lyssna ett rätt stort antal gånger för att räkna ut om de tillför något eller stör mig. Det gör i alla fall att låten inte är ointressant – vilket ju är det värsta musik kan vara.
Sist av spåren vill jag lyfta fram det brutala, råa, hetsiga och oerhört charmerande tilltaget Gore Candy, vilken bara varar i 50 sekunder, men är helt perfekt.
Sammantaget så är ”Death Becomes Me” en skiva tydligt gjord av kvinnor, men kvinnor som verkligen kan visa både mörker, råhet och brutalitet i sin musik. De har även en känsla för finstämdhet när finstämdhet behövs. Helt klart ett intressant album och det fick i alla fall mig att vilja höra betydligt mer av bandet.
Artist: Frantic Amber
Albumtitel: ”Death Becomes Her”
Bolag: Roar/Rock of Angels
Release: 250404
Genre: Melodisk death metal, black metal
Betyg:
