När FM dök upp i mitten av 80-talets AOR-våg var det många som fastnade för dessa britter i och med debuten ”Indiscreet” 1986. Dock inte jag, trots att jag älskade band som Survivor, Journey, Foreigner och Toto (och vem gjorde väl inte det). Det fanns väl något i det brittiska AOR-soundet som inte fäste lika bra som det amerikanska – och de höll i ärlighetens namn långt ifrån samma höga nivå låtmässigt, även om sångaren Steve Overland stack ut med sin pipa.
De efterföljande elva albumen gick därför helt under min radar, men när de nu firar 40-årsjubileum som band och släpper sitt fjortonde studioalbum har det blivit dags att för mig att ge dem en ny lyssning.
Öppningsspåret och singelsläppet ”Out of the Blue” har en tung doft av Toto och västkustsoundet, och det har ett behagligt flyt. Efterföljande ”Don’t Need Another Heartache” är mer driven, taktfast och med keyboards som har hängt kvar i luften i 40 år, och jag kan inte låta bli att tänka på sentida Bad Company – vilket verkligen inte är kattskit.
”No Easy Way Out” är klassisk AOR men tyvärr lite slätstruken. Det är inte dåligt men det finns heller inget som sticker ut det minsta. ”Lost” har däremot ett oerhört skönt groove i verserna, och även om jag hade önskat en lite vassare hook i refrängen så håller den absolut hög klass.
I ”Whatever It Takes” tittar såväl John Waite (a.k.a. gud) som Michael Bolton fram, och det är soft AOR som lägger sig som en matta över rummet. Första, andra, tredje – såld. Ett långsamt pumpande västkustsound korsat med en bris av Thunder landar i ”Black Water”. Det tar ett litet tag innan den fäster, men till slut är det bara att ge efter. Väldigt slick och med ett riktigt snyggt gitarrsolo.
”Cut Me Loose” visar tydligt att Foreigner är bandets andra husgudar vid sidan av Toto. Sången, körerna, flytet… Det är så bra. Som om det inte vore nog så slänger de i lite rockigare ”Leap of Faith” in en välavvägd nypa Kansas-riff och Hammondorgel som vävs in i en låt som Jimi Jamison knappast hade tackat nej till. Ni ser vart det här barkar hän…
Den rockigare känslan stannar kvar ”California”, även om det här blir lite tralligt och slätstruket (känns nästan oundvikligt med den titeln). I vers och brygga knackar Foreigner på nytt på dörren i ”Another Day in My World”, skivans mest raka rocklåt där helhetsintrycket avviker något från AOR-banan. Avslutande ”Blue Sky Mind” fortsätter på det mer drivna spåret och för tankarna till Night Ranger. Här är verserna något svagare, medan refräng och brygga fäster som en popnit.
Jag vet inte om det är för att även jag själv är 40 år äldre idag, men jag kan inte minnas att FM var ens i närheten av att bjuda på ett sådant pärlband av snygga AOR-örhängen under sin storhetstid som de gör under stora delar av detta album.
Helheten då? Det finns ju inget som är mer mellanmjölk än en sjua i betyg, men det är ändå det jag landar i. Hade det inte varit för ”No Easy Way Out” och ”California” så hade den utan tvekan klättrat upp ett steg på betygsskalan, och utan de två spåren hade helheten varit löjligt imponerande för detta gäng numera äldre herrar. Nu är det dags för mig att backa FM-bandet till 1986 och förhoppningsvis upptäcka en hel del pärlor på de tretton första albumen. Och räkna med att jag är på plats när bandet kommer till Sverige i juni. När fan blir gammal, som man säger, skivans titel till trots.
Artist: FM
Titel: Old Habits Die Hard
Genre: Den gamla skolans AOR
Bästa spår: Sätt på spår 4 till 8 och njut
Skivbolag: Frontiers Music
Releasedatum: 2024-04-03
Av Tony Johansson
