Italienska Fleshgod Apocalypse är återigen aktuella med nytt album. Det var ungefär tre år sedan dom släppte pretentiösa albumet ”King” som blev kanske lite mer melodisk och simpel än i vanliga fall. Men nu är dom tillbaka på allvar med ”Veleno” som är deras femte album i ordningen. Fleshgod Apocalypse kommer som sagt från Italien… närmare bestämt Perugia, fast enligt metal-archives verkar det som om dom numera är bosatta i Rom. I senare tid har dom blivit stora och vunnit metalfansens hjärta med sin rätt originella tekniska dödsmetal med symfoniska inslag… trots att ”King” kändes tamare än det dom brukar komma med kan man inte neka att det är ett bra album och nu har det här nya albumet varit ute ett tag, så då är det väl kanske på tiden att jag säger mitt om det hela. Inte hunnit höra nån första singel av någon anledning, så man kastar sig rakt in i det hela. Vilket brukar göra saken ännu mer spännande.
Fleshgod Apocalypse öppnar eld direkt från första sekunden med ”Fury” som mer eller mindre definierar bandets signatursound, alltså teknisk dödsmetal med symfoniska inslag… trots att fokus ligger på det råa i genren fanns det ändå en lucka till ett melodiskt gitarrsolo som påminde mig en aning om Arch Enemy’s Michael Amott. Därefter kommer halvepiska ”Carnivorous Lamb” som ger vissa Dimmu Borgir-vibbar (iallafall Dimmu Borgir när ICS Vortex fortfarande var med)… rätt okej, bara det att cleansången känns en aning inklämd. ”Sugar” ger en tydlig symfonisk atmosfär som kompas av ett loopat gitarriff och efter ett intro på lite över en minut kommer ”Monnalisa” som går starkt åt melodic death metal-hållet, känns som en korsning mellan Soilwork och Dimmu Borgir.
Faktum är att därefter kommer nästan bara favoritlåtar för min del. Det blev kärlek vid första öronkast i ”Worship And Forget” och ”Absinthe”. ”Pissing On The Score” var sisådär… kanske kräver lite fler genomlyssningar. ”The Day We’ll Be Gone” har nog säkert retat upp dom tuffaste death metal-fansen… i början kändes det som en märklig ambient/opera-crossover men jag kan ändå inte låta bli att gilla den då sopranoinsatsen är magisk. ”Embrace The Oblivion” känns som ett mäktigt avslut… okej, skivan slutar med instrumentella pianoslingan ”Veleno” men iallafall. Som bonus får vi även en cover på Rammsteins-klassiker ”Reise Reise” som lät märklig på ett bra vis.
Kort sammanfattat… okej, från vad som troligen var bandets mest melodiska platta ”King” (2016) går vi över till ”Veleno” som känns blandad. Vi har vissa element från förra plattan samtidigt som det dyker upp inslag från lite råare Fleshgod Apocalypse. Trots allt är ”Veleno” ändå en ganska solid platta som varit väldigt intressant att lyssna igenom. Produktionen kunde varit lite bättre och det finns vissa svaga punkter, men i det stora hela är ”Veleno” ett album jag rekommenderar starkt.
Band: Fleshgod Apocalypse.
Titel: Veleno.
Genre: Symphonic/technical death metal.
Skivbolag: Nuclear Blast.
Releasedatum: 24 maj 2019.
Bästa spår: ”Worship And Forget”, ”Absinthe”, ”The Day We’ll Be Gone”, ”Fury”, ”Sugar”, ”Embrace The Oblivion”.
Betyg: 8’5/10
Lucas LMZ Zimmermann.
