Då var det dags för en ny skivrecension. Du som läser kanske hört talas om kanadensiska death metal-ikonerna Kataklysm och deras frontfigur Maurizio Iacono. Finns det nånting som fascinerar Iacono så är det Romarriket och det har han sedan 2009 bevisat genom sidprojektet Ex Deo, som är ett death metal projekt med tydliga episka/symfoniska inslag och med ett tydligt koncept kring Romarriket. The Thirteen Years Of Nero är titeln på fjärde studioalbumet och som titeln lyder kretsar konceptet (likt bandets två första studioalbum) kring en romersk kejsares tid vid makten. Kejsaren i fråga den här gången är Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus. En kejsare vars styre förknippas med tyranni, galenskap och många hemskheter. Nero kanske inte var lika makaber som Caligula (konceptet i Ex Deos andra studioalbum) men ändå tillräckligt hemsk för att få vem som helst att reagera illa. Innan vi går in på albumets innehåll tänker jag bjuda på en liten historielektion.
Faktum är att Neros första tid vid makten präglades av politisk stabilitet och välstånd. Det lades mycket fokus på diplomati, handel samt på att öka imperiets kulturella kapital genom att uppföra teatrar och gynna idrottstävlingar. Allt det här hade troligen att göra med att Nero stod under inflytande av en del rådgivare som bland annat filosofen Seneca den yngre. Det hela hade dock en tydlig baksida. Nero påbörjade bygget av några kostsamma projekt (bland annat ett palats och en kanal) som förblev ofullbordade, vilket tärde hårt på ekonomin och ökade skattebördan i provinserna.
Några av styrets mörkaste episoder är bland annat ett antal avrättningar (däribland Neros mor och styvbror), förföljelser av kristna och huvudstaden Roms brand år 64 som sägs ha skett på order av Nero. En del källor påstår att Nero spelade fiol medan Rom brann och för att undgå anklagelser valde han att lägga skulden på kristna (Nero var som sagt en tidig förföljare av kristna). Vid sidan av allt det där påpekar vissa källor att Nero var en populär ledare i det breda folkslagen, speciellt i öst. Dessa påståenden har dock ifrågasatts av vissa moderna historiker. Under Neros styre fördes det en del krig, bland annat framgångsrika kriget mot Partien (58-64) där det till slut framförhandlades fred. Vid ungefär samma tid knäcktes den brittiska revolten (60-61) och man började knäcka en annan revolt, numera bekant som det judiska kriget (66-70).
Nero störtades till slut i en militärkupp år 68 och hotades med avrättning. Men innan det hann hända begick kejsaren självmord. Nero blev den siste kejsaren inom den Julisk-claudiska ätten och följdes av så kallade revolutionskejsarnas korta styre (68-69).
Nu när vi är bekanta med albumets koncept kan vi börja prata om den musikaliska biten. Först ut är låten The Fall Of Claudius som syftar tydligt på Neros företrädare kejsaren Claudius fall. Claudius var kejsaren som adopterade Nero och gjorde honom till tronarvinge. Låten i sig kombinerar hårda gitarrer, blastbeats, growl och screams med pampiga orkesterinslag och kejsartal. Första banden man kan bli påmind om är Septicflesh, Fleshgod Apocalypse och Carach Angren. Det sistnämnda borde inte vara särskilt överraskande då det är
Clemens Ardek Wijers i Carach Angren som står för orkesterinslagen i albumet. The Fall Of Claudius är hursomhelst en felfri start. Rätt händelserik, stark inlevelse från Marizio Iaconos håll och en positiv grej är att orkesterinslagen tar inte över alldeles för mycket. Fokuset på både det hårda och symfoniska är välbalanserat, precis som det ska vara i den här genren. Låt nummer två är Imperator som innehåller ett rätt modererat tempo och känns kanske inte lika händelserik som första låten. Ett tydligt singelmaterial, i synnerhet då låten ser ut att handla om Neros självsäkra och mörka personlighet. I andra ord lite av en sammanfattning av konceptet. I sin enkelhet är det en strålande låt, melodierna i refrängen sätter sig lätt på hjärnan och triggar en till att vilja höra mer. Nästa låt The Head Of The Snake ser i början ut att öka tempot ett snäpp men saktar så småningom ner. Den växlar flitigt i tempot samtidigt som den bjuder på varierade melodier. Låt nummer fyra Boudicca (Queen Of The Iceni) innehåller gästsång från Brittney Hayes i Unleash The Archers. Det hela resulterar i någon form av beauty and the beast-effekt fast ändå inte då Brittneys röst inte är tillräckligt ljus och Maurizios growl inte tillräckligt mörk, ändå skulle jag vilja påstå att det är en rätt lyckad kombination. Inför femte låten Britannia: The 9th At Camulodonum uppmanar jag dig som eventuell lyssnare att hålla i dig då det är en rejäl höjdare. Ex Deo när dom är som bäst och ett typexempel på att orkesterarrangemang kan göra hård musik ännu hårdare.
Höjdare finns det dock gott om i det här albumet och faktum är att jag är mållös. The Thirteen Years Of Nero är i mitt tycke en av årets bästa releaser. Produktionen är 10 av 10, konceptet väl levererat och det märks att det här är ett område Maurizio Iacono är skarpt intresserad av. Det märks i den inlevelse han har och dessutom verkar han vara i toppform röstmässigt. Ardek gör i övrigt också en klockren insats med orkesterinslagen. Måste erkänna att jag haft väldigt svårt att välja favoritlåtar. Men efter att ha tagit mig en funderare har jag kommit fram till att Imperator, The Fiddle & The Fire, The Fall Of Claudius, The Revolt Of Galba och såklart Britannia: The 9th At Camulodonum är mina favoriter. Men allt det andra är också värt att uppmärksammas.
Det är såhär man tycker den här typen av musik borde låta. Om nån ber mig ge ett exempel på bra symphonic death metal skulle jag definitivt ge Ex Deo och The Thirteen Years Of Nero som exempel. Nog har jag i alla tider diggat Kataklysm, men jag skulle vilja påstå att Maurizio Iacono låter mer inspirerad och passionerad i Ex Deo och The Thirteen Years Of Nero skulle mycket väl kunna vara det bästa han någonsin gjort. Den här skivan rekommenderas starkt, även till dig som fortfarande är skeptisk till orkesterinslag i death metal då det här kan ge dig en rejäl tankeställare.
Band: Ex Deo.
Titel: The Thirteen Years Of Nero.
Genre: Symphonic death metal.
Skivbolag: Napalm Records.
Releasedatum: 27 Augusti 2021.
Lucas LMZ Zimmermann.
