Snart fredag den 11 april, vilket innebär en ny releasedag och vi snackar om några tunga sådana. Ett av banden som släpper nytt imorgon är nämligen holländska symphonic metal-ikonerna Epica (kända som Sahara Dust i början av sin karriär). Aspiral är namnet på bandets nionde och kommande studioalbum, vars första singel Arcana släpptes så tidigt som i november 2024.
Epica är nog ett band som knappt behöver en större introduktion nuförtiden. Vi snackar trots allt om ett banden som tillhör subgenren Nederländerna troligen är mest kända för. The Gathering, Within Temptation och After Forever satte landet i fråga på hårdrockskartan redan på 90-talet och början på 2000-talet. Det förstnämnda råkar vara en av pionjärerna inom både gothic metal och symphonic metal, Within Temptation blev till några år senare men blev mer kommersiellt framgångsrika och kunde därmed göra mycket mer för att introducera genren till en bredare publik.
Runt 2000-talet började det dyka upp lite fler band som valde att haka på hypen skapad av 90-talsbanden och exempel på några av dessa band råkar vara bland annat Delain, Nemesea och självklart Sahara Dust, som numera är kända som Epica och är bandet vi ska skriva om idag. Det kan vara värt att poängtera att gitarristen, growlaren och grundaren i bandet Mark Jansen var med och grundade After Forever år 1995 och Sahara Dust grudades 2002 direkt efter att han lämnade After Forever. Till en början frontades bandet av norskan Helena Iren Michaelsen, men hon ersattes ganska snabbt av Simone Simons som än idag frontar bandet och har fångat många lyssnares hjärta med sin halvdramatiska sopranstämma. Det var med Simons på sång som bandet släppte demoinspelningen Cry For the Moon i december 2002, och året därpå bytte man bandnamn till Epica, samma år som debutalbumet The Phantom Agony släpptes.
Faktumet att The Gathering råkar vara pionjärer inom både symphonic metal och gothic metal, samt att många senare symphonic metal-band börjat använda samma beauty and the beast-effekt (kombinationen av ljus sopranstämma med mörk manlig growl) som introducerades av gothic metal-pionjärer som bland annat The Gathering eller brittiska Paradise Lost, har gjort att skillnaderna mellan gothic metal och symphonic metal blivit väldigt otydliga bland många. Än idag är det väldigt vanligt att symphonic metal-band frontade av tjejer med sopranstämma samtidigt klassas felaktigt som gothic metal. Epica råkar vara ett av dessa band och även om jag i dagsläget kan tycka att det är missvisande att klassa just Epica som gothic metal, förstår jag varför många andra gör det då det faktiskt finns inslag av gothic metal i musiken.
Innan jag börjar yttra mig om Aspiral, kanske jag borde lägga till att det här är inte första gången jag skriver om Epica här på webben. Recensionerna på förra albumet Omega (2021) och EPn The Alchemy Project (2022) är mina. I den förstnämnda recensionen kan man nog läsa lite mer om emotionella/nostalgiska kopplingen jag har till Epica (själv klarar jag knappt av att läsa den recensionen idag då jag får ögoninflammation av min rätt så usla grammatik på den tiden), men efter en introduktion som blev längre än vad jag planerade är det nog på tiden att jag börjar prata om Aspiral.
Alstret drar igång med Cross The Divide som tidigare släpptes som singel redan i januari. Efter ett kort fade-in intro kastas man rakt in i någorlunda vassa riff som kombineras med pampiga orkesterinslag och ett lagom snabbt tempo. En riktigt stark öppning med härliga melodier och i stort sätt alla ingredienser inom Epicas signatursound (minus growl). Simone Simons tar några ganska höga toner och visar att hon är i toppform, vilket uppskattas skarpt. Näst på tur har Arcana, alltså första singeln som varit ute sedan förra året. Den sänker tempot en aning och känns något tyngre och mer melankolisk. Samtidigt är strukturen lite mer kreativ och genomtänkt, saknade man Mark Jansens growl i förra låten så får man lite av det mot slutet av denna. Andra låten i albumet och andra låten som diggas skarpt, med dessa två starka singlar är det omöjligt att inte se fram emot den här releasen.
På plats tre har vi Darkness Dies In Light – A New Age Dawns Part VII som till skillnad från de två tidigare låtarna var helt okänd för min del. Den inleder med ett episkt orkesterintro och redan där får man en tydlig ledtråd av vad det här kommer vara för typ av låt. Som titeln lyder är det här sjunde delen av e serie låtar ( A New Age Dawns) man påbörjat redan i andra albumet Consign To Oblivion (2005) och den är nästan åtta minuter lång. Som sådan är den väldigt händelserik, den inleder i en typisk symphonic power metal-grund och så småningom dyker det upp inslag av progressive metal och även death metal då Jansens growl tar större plats. Riktigt bra, om det två första låtarna var potentiella höjdpunkter så är det här en höjdpunkt redan nu. Fjärde låten Obsidian Heart tar tillbaka mörkret och melankolin i Arcana och känns dessutom tyngre tack vare ett långsammare tempo och smått djentiga riff. Dock bjuder refrängen på en ganska tydlig kontrast i form av en något ljusare atmosfär. Tyvärr känns den här låten inte riktigt lika minnesvärd som de tre förra, men den har sina stunder och håller fortfarande hög nivå,
Nästan halvvägs in i albumet möts vi av Fight To Survive – The Overdrive Effect som bjuder på en något ljusare och mer hoppfullt ljudlandskap. I början kan det kännas en aning genomsnittligt, men ju längre in man kommer i låten desto mer växer den. Det finns subtila elektroniska inslag här och där, och mitt i alltihopa chockas man av en typiskt metalcore-breakdown. Det kom verkligen från ingenstans och det är bland det sista man förväntar sig av just Epica. I övrigt vill jag lägga till att gitarrsolot satt väldigt fint. Låtserien jag nämnde högre upp fortsätter med sjätte låten Metanoia – A New Age Dawns Part VIII. Likt Part VII är den över sju minuter lång och strukturen känns ungefär lika händelserik. Dock har man skalat bort lite av de progressiva inslagen, men annars är alla övriga ingredienser med och jag skulle kunna uppmärksamma även den här låten som en skarp höjdpunkt.
Då återstår bara fem låtar och först ut har vi T.I.M.E. som råkar vara albumets tredje och sista singel. Förstår inte riktigt hur man tänkte när man valde ut just denna som singel då den inte riktigt känns som en singel rent tekniskt, men det går samtidigt inte att ogilla den. Epicas signatursound deluxe! Apparition och Eye Of The Storm är kanske inte riktigt lika skarpa i min mening men är ändå rätt bra, bortsett från att refrängen i sistnämnda låten känns farligt bekant.
I den redan nämnda låtserien dyker även nionde delen upp i det här albumet, alltså The Grand Saga Of Existence – A New Age Dawns Part IX. Den är kortare än de två förra delarna och känns lite mer simpel och minimalistisk i strukturen. Men nog är den minnesvärd. Det känns nästan som att man valt att lägga största delen av krutet här. Slutligen når vi titelspåret som visar sig vara en melankolisk och halvepisk ballad som börjar väldigt svagt och byggs på mer och mer tills vi når ett klimax. Inga konstigheter eller vidare innovationer där, men den är korrekt gjord och funkar därför väldigt bra. Det kanske inte riktigt är den typen av titelspår jag hade förväntat mig, men ett korrekt och lyckat slut är det utan tvekan.
Exakt en timme och fyra sekunder tar det att lyssna igenom Aspiral. Det låter kanske som alldeles för mycket i vissa öron, de flesta konsumerar inte musik på samma vis som förr längre. Men jag kan glatt konstatera att det var värt att lyssna igenom varenda sekund. Första singlarna var väldigt starka och gav mig (och säkert några fler) höga förväntningar, men jag hade verkligen inte förväntat mig att vi skulle stå inför det bästa albumet Epica skapat på länge. Det här golvar The Quantum Enigma (2014), The Holographic Principle (2016), Omega (2021) och allt annat som släppts där emellan tillsammans. Vissa låtar i Aspiral är kanske inte lika minnesvärda som andra, men kvalitén i allt är ändå hög, gitarrerna kunde ha varit lite starkare, men den delen är lätt att ignorera då produktionen i sin helhet är väldigt lyckad och bandmedlemmarna visar i sina respektive insatser att de är i toppform.
Nån gång måste jag väl dela ut högsta betyg i år och bättre än det jag hörde i det här albumet kommer vara väldigt svårt att föreställa sig, så därför får Aspiral min första femma. Det fanns en tid tonåren då jag tyckte att den här typen av musik var det bästa som fanns och Epica blev kärlek i första öronkast, efter att ha lyssnat igenom det här albumet upplever jag ungefär samma känsla. Man har med åren upptäckt fler och fler band eller musikstilar som gjort att symphonic metal-febern tonats ner, men nu känner jag mig motiverad att börja lyssna flitigt på Epica igen. Gillar du Epica och allt eller det mesta som har med den här subgenren att göra har all anledning i världen att se fram emot morgondagen. Tillfredsställelsen är i stort sätt garanterad.
Band: Epica.
Titel: Aspiral.
Genre: Symphonic metal.
Skivbolag: Nuclear Blast.
Releasedatum: 11 april 2025.
Lucas LMZ Zimmermann.
