Skivrecension: Edge Of Paradise – Prophecy.

Det vankas ny releasedag inom knappt ett dygn, och ett av banden som släpper ny musik är amerikanska Edge Of Paradise. Bandet är nämligen aktuella med sjätte studioalbumet Prophecy där man (utifrån skivbolagets beskrivning) rasar mot den existentiella krisen i vad som allmänt är känt som säregenheten, förutspådda ögonblicket i tiden då mänskligheten förlorar kontrollen över artificiell intelligens som i sin tur kan leda till potentiellt katastrofala förändringar i livet som vi känner det. Samtidigt vill man uppmuntra oss lyssnare att ta till sig styrkan i sårbarhet och gemenskap genom självreflekterande sångtexter. Det här skulle mycket väl kunna vara ett konceptalbum i andra ord.

Edge Of Paradise grundades år 2011 i Los Angeles (Kalifornien) och likt finska Poets Of The Fall eller svenska The Murder Of My Sweet döper de deras musik till cinematic rock. Då vi snackar om tre olika band som inte riktigt lirar samma typ av musik rent tekniskt kan cinematic rock-taggen kännas smått förvirrande, men enligt medlemmarna i Edge Of Paradise verkar termen beskriva någon typ av modern hårdrock/metal med inslag av elektroindustri och klassisk musik. En detalj jag själv reagerade på under tiden jag lyssnade in mig på bandets äldre material är sångerskan (och keyboardisten) Margarita Monets breda, personliga och flexibla sångröst. Hon kan ta riktigt höga toner, är väldigt duktig på att förmedla känslor och rösten kan gå från mjuk och änglalik till aggressiv och rätt punkig. Hursomhelst, nu tycker jag vi avslutar introduktionsdelen och börjar prata om Prophecy.

Albumet öppnar eld med Death Note vars intro kan ge svaga nu metal-vibbar. Till en början kan det kännas lite för genomsnittligt, men så fort refrängen trillar in tas låten till en högre nivå. Riktigt lyckad och den skulle man gladeligen kunna nynna på när den väl fastnat i hjärnan. I övrigt händer det ganska mycket under låtens gång och sånginsatserna är top notch. En stark inledning och definitivt en höjdpunkt, även om det kändes tveksamt i början. På plats två har vi Give It To Me (Mind Assassin) som trots tunga inledningen ökar tempot kort senare och går över till en typ av riff som kan påminna en om Deathstars. I det här fallet är strukturen lite mer simpel och visst finns det ljusa stunder lite här och där (gitarrsolot till exempel), men den här låten kändes inte riktigt lika minnesvärd som den förra.

Därefter är det dags för Prophecy Unbound att rulla igång och man kan nog utan tvekan konstatera att det är tydlig crossover mellan symphonic metal, alternativ rock, heavy metal och industrimetal. Alltså en låt där bokstavligen alla ingredienser i bandets musik förenas. Det låter episkt, dystert, mörkt och aggressivt samtidigt, och Monet tar verkligen risker genom att låta rösten vara halvvägs mellan sång och rent skrik. Dock kan den här låten kräva lite fler lyssningar då det trots allt inte är så att det är kärlek i första öronkast. Näst på tur har vi Sad Life Of A Rose som visar sig vara en episk och rätt så dramatisk symphonic metal-halvballad, vilket man nog kan ana på bara titeln. Som detta fyller låten sin funktion rätt så galant och dessutom är den skickligt uppbyggd. Ett recept som alltid fungerar kort sagt.

På plats fem har vi Rogue (Aim For The Kill). Som titeln lyder är detta lite av en nu jävlar-låt. Trallvänlig och melodisk i sina punkter, men rätt så aggressiv på det stora hela. Detta skulle mycket väl kunna vara nånting våra kära Mellodifestivalsdeltagare Scarlet kan koka ihop, och dess rätt minnesvärda melodier gör det hela till en potentiell höjdpunkt i albumet. Därefter går vi över till The Other Side Of Fear som har lite samma karaktär som förra låten, fast lite mindre aggressiv, mer minimalistisk och med ett lite högre tempo. Refrängen är okej och gitarrsolot är ganska klockrent, men i överlag är den låten inte riktigt lika skarp som förra.

Då har vi bara fyra låtar kvar att analysera, och först ut har vi Hear Me som är albumets första fullskaliga ballad. Där har man skalat bort allt som inte är keyboardmelodier och sång, och Monets röst från ganska aggressiv till mjuk och vemodig. Aggressionen tas tillbaka i Martyr (Monster) som bortsett från det kan uppfattas som tung och rätt episk. Därefter har vi en till ballad i form av Relive Again, inte lika avskalad som den förra och den här gången möts vi en lite mer hoppfull ton. Kanske ännu en potentiell höjdpunkt. Sist har vi Falling Light som ger ett rätt så dramatiskt slut på det hela och lever i allra högsta grad upp till cinematic-taggen.

I överlag är Prophecy ett ganska bra album. Det är nog tveksamt om det ens var menat som ett fullfjädrat konceptalbum från första början, men kan nog konstatera att det funkar bra som sådant. Likt äldre alster visar Margarita Monet vilken skicklig och expressiv sångerska hon är och jag kan av någon anledning inte sluta nynna vidare på refrängen i Death Note. Trots variation kan genomlyssningen kännas stel och enformig om man inte lyssnar särskilt noga, produktionen är en smula tveksam (gitarrerna är väldigt svaga och trummorna känns ganska midi-aktiga) och tyvärr känns det som att albumet sätter ribban väldigt högt i första låten och lyckas inte riktigt nå samma nivå i resten av innehållet.

Edge Of Paradise är hursomhelst ett intressant band värt att kolla upp. Gillar man band som Evanescence, Within Temptation, Nemesea, Delain, Red, Flyleaf eller Scarlet tycker jag definitivt att man borde ge det här bandet en chans då njutningen är näst intill garanterad. Vad Edge Of Paradise hittar på i framtiden lär visa sig, men just nu ligger allt fokus på Prophecy som släpps imorgon. Lyssna gärna.